Införd i Ny Tid mars 2001
av Johanni Larjanko
Barnen somnar snabbare än vanligt, den ena med ett förnöjt
småskratt. Det kommer ett roligt program på TV, jag skrattar
så tårarna rinner. Sommartiden har fört med sig doften
av vår, och solen börjar värma lite. Vårblommorna
vi planterade i höstas har börjat sticka upp. Vi kommer hem
med en inte helt proppad buss från dagis utan skrik, och kinderna
rosas av den lagomkalla vinden. Vi ger oss rätt att skaffa barnvakt
och går på Tillsammans tillsammans. I filmen återkommer
barndomens minnen, lukter, kläder, känslor, musik. Man vet att
man blivit gammal när ens uppväxt skildras halvt nostalgiskt,
med ett snett leende. Är det så trettio- och fyrtiotalisterna
alltid känt inför den förhärskande vågen av
nostalgiska 40- 50- och 60-talsskildringar? Jag hade ingen aning.
Med Tillsammans ser jag Sverige i spegeln. Mycket av berättelsens
kärna träffar mitt i prick, i känslan av hur det kunde
vara. Det hände för tjugofem år sen. Det kan se avlägset
naivt ut. Visst har mycket hänt sen dess. Och ända. Jag kände
att det är närmare än jag föreställt mig. Jag
kom närmare något i mig och något av det som är
min historia än jag gjort på 25 år. Under en och en halv
timme är jag helt förflyttad, långt borta från Helsingfors
och 2001. Det känns som om filmen öppnade mig för mig.
Nu inser jag hur länge sedan det var jag försvann så in
i en film.
Hemma kryper barnen upp i mitt knä och ser på TV. De ser samma barnprogram som jag växte upp med, Fem myror är fler än fyra elefanter, som nu går i repris på SVT Europa. Särskilt lattjolajbanlådan är populärt (den tyckte jag också om). Vi läser godnattsagor och leker låtsaslekar. Leo förklarar hur världen ligger till, och varifrån snön kommer och hur iskristaller bildas. Minerva säger KOMMA istället för NEJ och drar i mina fingrar, otålig.
Barnen hjälper varandra istället för att slåss,
storebror och lillasyster.
På jobbet är de stressiga och arbetsdryga avrapporteringarna
till EU färdiga och inskickade. Vi tar lite extra lunchrast och sitter
kvar och bara småpratar. Fnissar. Går på kaffe.
Den långa cirkelgången av flunssor, förkylningar, feber
och ont i halsen som bitit sig fast i tre månader kanske håller
på att släppa. Natten hackas inte upp av hostattacker från
barnens rum.
Vi börjar planera en resa tillsammans, hela familjen.
Jag känner ingen längtan tillbaka till kollektiven. Nostalgin räcker lika länge som filmen. Jag vill vidare. Det finns nåt där, det är historia. Det är min historia. Jag hade hunnit glömma. Att gå vidare är inte att lämna bort.
Jag har fått kontakt med delar av min familj och mina barndomsvänner som varit ur sikte i många år. Vi har börjat skriva e-post-brev, och det sätter igång ingre monologer. Nån har just köpt ett hus, nån söker kärleken, en annan slickar sina sår. En slår igenom som rockstjärna och kan inte bestämma sig för om det är värt risken att säga upp sitt dagsjobb och pröva lyckan. För de andra i bandet är valet lätt, de är unga. Min vän blir inte yngre och har två barn att försörja. Nu är de på turné i Europa.
Jag studerar igen och det är roligt. Nångång blir väl
också jag klar från Soc&Kom.
Tröttheten som nu kommer äver mig är inte laddad med axelstress
eller huvudvärk. Det är en fysisk trötthet, lätt att
känna igen.
I morgon ringer klockan vid sju som vanligt.
Johanni Larjanko
larjanko@kaapeli.fi