Införd i Ny Tid september 1999

av Johanni Larjanko

Hör du mig? Är jag en röst i dig? Formas texten till ord, eller ser du bokstäverna radas upp för din inre syn? När du tänker, är din tanke en röst som talar, formulerar du dig på ett tänkt papper, spelar du upp en tänkt dialog med någon, är dina tankar bilder, flyter de omkring i något, eller är de ordlösa? Var befinner sig din tanke? Är det i ett stort eller litet utrymme, inomhus, utomhus, eller på en odefinierbar plats? Finns där något ljus eller är det mörkt?

När jag i slutet av semestern fick lite tid över till att låta tankarna vandra fritt kände jag plötsligt igen en tanke från barndomen. Minnet kom när jag var i trafikparken med Leo, han cyklade på sin trehjuling och jag låg på grässlänten och tittade på molnen.

Det var en känsla av välbehag, associerat till att tänka. Jag kände igen ett eko av mig själv från länge sedan. Det var också en röst, och rösten var jag. Den stämde med min självbild, också sådan jag kommer ihåg den från när jag var liten. Tanken sa mig att jag fortfarande var jag.

Ja, jag har verkligen levt i ett tidigare liv. Men inte som munk på 1300-talet, utan som pojke i Göteborg på 60- och 70-talet. Det var en vardaglig, självklar, nästan banal insikt som gjorde mig glad. Tankarna sträckte på sig, spände bröstet och tog sats framåt, utåt, uppåt. De svävade. Tankarna grävde fram minnen, som öppnade nya tankealléer, som satte igång flera tankar, o.s.v.

En sak som hände var att tankarna frågade om sig själva. Var de fanns, hur de såg ut, vilka de umgicks med, var de trivdes bäst. Så jag började fråga bekanta. Jag ställde samma frågor som denna kolumn inleddes med. Och förundrades ännu en gång över hur vi lever sida vid sida, tätt inpå, men ändå var och en i vår egen värld.

Visst finns det en känsla av gemenskap i att läsa om en tanke eller känsla som man själv haft. Kanske finns det också något allmänmänskligt, som vi alla delar. Men, tänkte jag, inte nog med att vi alla ser, tolkar och förstår världen på olika sätt, är det också så att vi tänker olika? Jag menar att min tankevärld och sättet den finns på för mig skiljer sig fullständigt från din.

Min personliga minigallup motbevisade min teori som ett tankemissfoster. Alla jag frågade tänkte på liknande sätt. Visst fanns det variationer, men de var obetydliga.

Till kvällen lade jag Leo, och efter att ha läst de tre barnböckerna (Grodan blir glad, Osynligt, Alfons och Lillebror och Nalle) fortsatte jag läsa The Greenlanders av Jane Smiley. 1200-talets grönlänningar flyttade åter in i pannloben.

När jag läser böcker formar meningarna ofta ordlösa ord. Ibland är texten en röst inne i mig. Min tanke finns i närheten, i ett eget skikt. Ofta måste jag ta en paus och låta den komma fram. Boken och tanken lever i en egensinnig symbios.

Romanerna tar sig in i mina drömmar där de förvandlas till mitt liv. Kanske för att jag för det mesta läser just före jag somnar. I drömmen är tanken omvandlad till handling. Jag kan inte komma på att jag skulle ha drömt att jag tänkte, annat än i form av långsamt vaknande insikter, att gradvis förstå hur något hänger ihop. I en diskussion med någon har tankarna igen fullt sjå att hänga med i vad den andre säger. Hjärnan försöker dela på sig, hålla de egna argumenten i minnet, lyssna på vad den andre säger och samtidigt reagera på detta, besvara. Men lyssnar jag egentligen på dig? Eller är all koncentration riktad mot att överbevisa dig? Är tanken egoistisk eller ger den utrymme även åt andra?

Och hur är det med andens förhållande till det materiella? Tänker jag på mat vattnas det i munnen på mig, tanken är lika påtaglig som lukten och smaken av mat. Sitter jag i en trött rusningstidsbuss fast i kön vid Västerleden räcker det med några tankar på sommarstället för att slappna av.

Likadant är det med minnen från resor. Plötsligt dyker en tanke upp från en stad eller en plats, och tanken förenar här och där, nu och då, du och jag.

Johanni Larjanko