Arbetsnamn: Som svart kalk över sammeten
Det var en gång en man som kände att han var lycklig i livet. Han hade allt, tyckte han. Han bodde i en lagom stor stad, i ett lagom stort land. Han hade en fin lägenhet precis i den del av staden som han önskade. Han hade en kvinna som han älskade. De bodde inte tillsammans, inte ännu. Men de hade pratat om att flytta ihop. De hade till och med pratat om vad deras gemensamma barn skulle heta. Detta var väl en av de saker de inte kom överrens om, men man kan inte heller begära allt. Just nu satt mannen på ett café. han tyckte om att sitta och betrakta folk.
Han hade en bok framför sig, men läste bara några ord ibland. Han väntade på sin kvinna och han kände att han mådde bra. Redan när han såg henne komma gående, märkte han att det var något som var fel.. Just som hon öppnade dörren till kafet hördes en knall. Han skulle komma ihåg det ljudet efteret med en vag känsla av obehag. Nånstans inom honom hade känslan av att nåt var fel knutits ihop med ljudet av knallen. När han många år senare skulle fatta ett av de viktigaste besluten i sitt liv var det ekot av minnesknallen som fick honom att tänka efter två gånger. Han reste sig upp för att hälsa på henne. Hon hade kvar resterna av ett uttryck i ansiktet han inte kände igen. De suddades ut i ett blekt leende när hon såg att han iakttog henne. Utan vidare hälsningar satte de sig båda ner.
- Sa dom nej, frågade han.
Hon tände en ciggarett och såg på honom med sina isblå ögon.
- Vad tror du, var inte så jävla barnslig!
- Vad är det som är fel? Jag kan väl inte hjälpa att du inte lyckades den här gången. Nu får du fanimej lägga av.
- Nej, det kan du inte. Det är bara det att du alltid ska vara så jävla...
Orden rann ut i sanden. De satt ett tag och bara tittade ut genom fönstret på alla människor som jäktade förbi där utanför.
- Vad är det med dig, frågade han till sist.
- Jag har träffat någon, svarade hon till sist. En person från för länge sen.
Redan innan hon sade orden kände han deras tyngd som en klump i magen, något hårt, främmande. Han kände hur halsen blev torr. Han ville fråga, men vågade inte. En strimma av is flöt igenom hans ryggrad. Inom sig stängde han en dörr. Han lyfte koppen med den kallnade Café-au-laiten och drack frånvarande, automatiskt. Han höll blicken fästad långt borta.
-Ska du bara sitta där och vara tyst eller?
Han lyssnade på hennes röst, kände igen klangen i den. En röst som viskat i hans öra, den där gången för länge sen..