Införd i Ny Tid oktober 2001

av Johanni Larjanko

Jag går ut i skogen. Vinden rasslar löven. Droppar som pilvassa tårar slår i ansiktet. Vinden letar sig in under och emellan klädeslagren, drar upp kalla kårar längs ryggen och benen. Havet är ett gytter av motstridiga viljor, ogenomskinligt, skvalpande skarpa vågskulpturer. Det är inte fråga om att andas in den friska luften, den trycker sig in i näsa och mun. Inga djur, inga fåglar, inga människor. Regnsmatter som minns något. Ofrivilliga minnen, bilder som blåser in. En doft av luft, inte egentligen en lukt. Blodet som pumpar runt i kroppen. Hjärtat slår några extra slag och världen blir lätt vimmelkantig. Mycket nära. Den svarta jorden borde lukta, borde smaka i munnen. Regnets metallsmak borde fastna på tungspetsen, men också den blåser bort. En extra noggrann blick, förstulet slängd i sidled. Ljunghedar och små knotiga träd. En hög blinkande TV-mast och slingriga stigar i ljungen. Ylletröja. På väg, bärande på en tanke, i ett minne. Hennes skratt. Oåtkomlig. Mörka lockar. Halvt begripliga samtal utsträckta av tröttheten, med Majakovskij under huvudkudden.
Spåren av bildäck är tydliga i den mjuka svarta mullen. Ett avtryck för framtidens forskare att studera. Volvodäck. Av bilen syns inte ett spår. Jag tänker på den som en vit Amazon, mest för att jag rest omkring i en. I baksätet med fönstren öppna och sommarblomster i näsborrarna och runt omkring oss. Nu är det höst och jag är äldre. Skogen är nära, bara några meter bort. Men jag, jag går mitt på den lilla skogsvägen. Längre in syns åkrar och lador. Och så plötsligt, ett hus. Vägen går rätt igenom gårdsplanen. En traktor, metallskrot. En vedhög. En piltavla. Hundkoja och hundkoppel, men ingen hund. Det står ingen bil på gårdsplanen.

Himlens stjärnor har inte tänts än. Senare skall jag ligga raklång på den kalla marken i närheten av grisfarmen vid stora vägen och se upp mot dem, och se dem röra sig, svänga runt, samtidigt som kylan kryper in i ryggmärgen genom den alltför tunna jackan. Det är en otrolig känsla. Nu är det redan kallare. Kylan kryper över fältet som ett gammalt fuktigt täcke, tunna ishinnor täcker vattenpölarna. På andra sidan syns billjusen, ibland hörs tågvisslan. På andra sidan finns det ännu fungerande varvet, och den lilla staden. Här i nejderna ordnade man det sista häxbålet. Värmen inomhus blir ännu varmare. Mer inbjudande, omfamnande. Doften av lammgryta och radions lugnande mummelprat kommer från köket. Jag är ännu hungrig, jag vill ut. Ut i kylan, kvällen. Kanske är det livshunger, otålighet. Kanske har jag varit för lite ute i kylan. Hammarslagen under presenningen har tystnat, inga lampor har tänts. Drömmen om långt borta har tagit helgpaus. Man måste ju leva också. Och så måste man hinna se de nödvändiga serierna på TV. Och kolla stryktipset. Det kan ju hända att man vunnit en miljon. Den längtan bort delar inte jag. Allt här och nu är alltför intressant för att lämnas. Några år senare skall också jag bryta upp och flytta till Finland, men det är i framtiden, det vet jag inget om ännu. Nu lever jag på potatissoppa och nyfikenhet. Intill vattnet i en jobbarvagn av trä gör vi det för första gången. Det gör ont. Utsikten är fantastisk. Allt som händer omkring det är mycket mer spännande. Och vi är glupska. Tiden går fort, men det fattar jag först efteråt.

Johanni Larjanko
larjanko@kaapeli.fi