 |
Snettifrån
Införd i Ny Tid november 2000
av Johanni Larjanko
Lite snett underifrån tittade jag. Jag kan inte med att stirra.
Och så har jag svårt för namn. Hopplöst egentligen,
att vara journalist under sådana omständigheter. Min faders
inbitande frågor under skymningspromenader längs vattenbrynen
i Stockholms omgivningar gjorde inte saken bättre. Jag var nog nyfiken
så det räckte, men hade svårt med framfusigheten. Var
för blyg. Blev osäker. Och jag skulle gälla för dominant,
blev uttagen under studietiden i ett experiment på Hanken där
dominans i gruppförhållanden videofilmades. Hörde trots
löften om motsatsen sedan aldrig av dem igen. Det skulle vara lätt
att avfärda det hela med en axelryckning, säga, nää
inte dominant. Men då överser man det faktum att det finns
många sätt att kräva plats. Expedition Robinson visar
det tydligt. Att vinna det spelet kräver mer än något
annat social talang. Allteftersom spelet framskrider visar varenda deltagare
sina ljusskygga sidor. Det blir såpopera, fast på riktigt.
Men ändå inte, för kamerans ständiga närvaro
förvränger händelserna. Underförstått, att leva
kräver social talang. Det är inget man lär sig på
skolbänken, utan ute på skolgården under rasterna. Att
överleva. Klara sig igenom. Dränka de skränande mobbarnas
rop i dånande tystnad. Bygga upp hus och landskap av tankar. Låta
den egna rösten sjunga inuti en. Kanske så småningom
också att behärska. Och om situationen blir omöjlig tar
drömmarna över. Där löser konflikter upp sig rationellt,
det går att reda ut och prata. Längtan efter rationellt beteende
är starkt. Det ogina knuffandet på den mörka morgonbussen
tar den villfarelsen ur mig. Människor är småsinta. Lättsårade.
Sedan täcks konflikten över. Konflikter runt omkring, när
fyllot faller från bänken vid dagisparken ner i cementen är
det lättare att se åt andra hållet (och hålla medkänslan
i koppel). När tanten med hatten går före i kön och
man är slutkörd och barnen gnäller i jackärmarna är
det lättare att hålla mun (men ändå bli sådär
svenskt upprörd). När skinen i bussen hånar den svarta
busschauffören är det lättare att stiga av (och trycka
ner illamåendet). Är det att vara klok, feg, eller mänsklig?
Det är inte bara jag som ibland smiter undan. Vi är många.
Det gör naturligtvis inte saken bättre. Och ändå.
Det är svårt att döma efteråt. Varje given situation
har sina val. En del är medvetna, några övervägda,
de flesta snabbt fattade, med gott om tid för ånger efteråt.
En form av självömkan. Av ynk. Jag är en av dem som alltid
kommer på efteråt vad det var jag egentligen borde ha sagt.
Då det är försent.
Lite snett underifrån iakttog jag, såg i kanten, inte i händelsernas
påstådda centrum. Kanten är full av liv, viktiga men
inte fullt så synliga skeenden som gör den stora bilden mer
begriplig, eller bidrar till den allmänna förvirringen genom
sin irrelevans. Utanför fokus. Är det åldern? Kanske är
det en naturligt sextiotalistiskt försvarsbeteende, enligt vad det
heter blockeras vi ju överallt av våra föräldrar,
som inte vill eller kan släppa ifrån sig makten. Och går
det inte att tränga sig igenom i mitten, får man angripa kanterna
(påstår jag, som inte kan ett jota om militär strategi).
På film är det enkelt. Där mosas varje orättvisa
och avslöjas för den ondska den är. Om det inte är
en film av Lars von Trier, då moralbegreppen ställs på
huvudet och världen smälls på kant också efter föreställningen.
Men så har han ju också ett osedvanligt snett leende, den
mannen.
-Johanni Larjanko
larjanko@kaapeli.fi
|
|