Införd i Ny Tid november 2000

av Johanni Larjanko

Lite snett underifrån tittade jag. Jag kan inte med att stirra. Och så har jag svårt för namn. Hopplöst egentligen, att vara journalist under sådana omständigheter. Min faders inbitande frågor under skymningspromenader längs vattenbrynen i Stockholms omgivningar gjorde inte saken bättre. Jag var nog nyfiken så det räckte, men hade svårt med framfusigheten. Var för blyg. Blev osäker. Och jag skulle gälla för dominant, blev uttagen under studietiden i ett experiment på Hanken där dominans i gruppförhållanden videofilmades. Hörde trots löften om motsatsen sedan aldrig av dem igen. Det skulle vara lätt att avfärda det hela med en axelryckning, säga, nää inte dominant. Men då överser man det faktum att det finns många sätt att kräva plats. Expedition Robinson visar det tydligt. Att vinna det spelet kräver mer än något annat social talang. Allteftersom spelet framskrider visar varenda deltagare sina ljusskygga sidor. Det blir såpopera, fast på riktigt. Men ändå inte, för kamerans ständiga närvaro förvränger händelserna. Underförstått, att leva kräver social talang. Det är inget man lär sig på skolbänken, utan ute på skolgården under rasterna. Att överleva. Klara sig igenom. Dränka de skränande mobbarnas rop i dånande tystnad. Bygga upp hus och landskap av tankar. Låta den egna rösten sjunga inuti en. Kanske så småningom också att behärska. Och om situationen blir omöjlig tar drömmarna över. Där löser konflikter upp sig rationellt, det går att reda ut och prata. Längtan efter rationellt beteende är starkt. Det ogina knuffandet på den mörka morgonbussen tar den villfarelsen ur mig. Människor är småsinta. Lättsårade. Sedan täcks konflikten över. Konflikter runt omkring, när fyllot faller från bänken vid dagisparken ner i cementen är det lättare att se åt andra hållet (och hålla medkänslan i koppel). När tanten med hatten går före i kön och man är slutkörd och barnen gnäller i jackärmarna är det lättare att hålla mun (men ändå bli sådär svenskt upprörd). När skinen i bussen hånar den svarta busschauffören är det lättare att stiga av (och trycka ner illamåendet). Är det att vara klok, feg, eller mänsklig? Det är inte bara jag som ibland smiter undan. Vi är många. Det gör naturligtvis inte saken bättre. Och ändå. Det är svårt att döma efteråt. Varje given situation har sina val. En del är medvetna, några övervägda, de flesta snabbt fattade, med gott om tid för ånger efteråt. En form av självömkan. Av ynk. Jag är en av dem som alltid kommer på efteråt vad det var jag egentligen borde ha sagt. Då det är försent.

Lite snett underifrån iakttog jag, såg i kanten, inte i händelsernas påstådda centrum. Kanten är full av liv, viktiga men inte fullt så synliga skeenden som gör den stora bilden mer begriplig, eller bidrar till den allmänna förvirringen genom sin irrelevans. Utanför fokus. Är det åldern? Kanske är det en naturligt sextiotalistiskt försvarsbeteende, enligt vad det heter blockeras vi ju överallt av våra föräldrar, som inte vill eller kan släppa ifrån sig makten. Och går det inte att tränga sig igenom i mitten, får man angripa kanterna (påstår jag, som inte kan ett jota om militär strategi).

På film är det enkelt. Där mosas varje orättvisa och avslöjas för den ondska den är. Om det inte är en film av Lars von Trier, då moralbegreppen ställs på huvudet och världen smälls på kant också efter föreställningen. Men så har han ju också ett osedvanligt snett leende, den mannen.

-Johanni Larjanko
larjanko@kaapeli.fi