Slutlöst
Införd i NyTid jan-98
Det är svårt att sluta. Vi nickar i kapp på den törstige laxen, Anssi, Pena och jag. Vi har träffats för att tala om slutet. Ändlösa bilköer uppstår och skingras utanför fönstren. Folk där ute kurar ihop mot mörkret och kylan och rusningstidsstressen. Det är svårt att sluta stressa när man en gång snurrar fast. Mellan stoplyften utvecklar Anssi sin teori om slutandets svårhet. Han påpekar att Hollywood ofta lyfter bra, men för det mesta kraschlandar. Bra filmbörjor går det tretton på dussinet, men bra filmslut är en raritet. Slut som i Sunset Boulevard, när det avslöjas att berättarrösten kommer från andra sidan graven. Han har naturligtvis rätt. Den alltmer formulärbaserade filmunderhållningen satsar allt på intro och konfliktfördjupning, sen blir det mest ett enda långt jagande. När skurken dör slutar berättelsen. Filmen plattas ut och blir menlös. Den inre tomheten skiner igenom. Det enda goda med slutet är att det kommer. Det finns ett absolut slut. Värre är det i världen. Saker tar inte slut. Saddam slutar inte, brandmannastrejken slutar inte, (Norrback är ett slutandets undantag) tonårens ångest slutar inte, världens orättvisor slutar inte, Hallandsåsen slutar inte läcka, kärnbränslestavarna slutar inte stråla, tiden slutar inte.
Det är svårt att sluta röka. Det är svårt att sluta supa. Det är svårt att sluta hata. Det är lättare att börja kriga än att sluta. Det är lättare att inleda ett förhållande än att avsluta det. Det är lättare att inleda sina studier än att få gradun skriven. Det är lättare att resa iväg än att komma hem. Jag tycker mer om att börja en bok än att tvingas sluta den, och skiljas från människorna där. Jag följer min mors visdomsråd och läser alltid en boks första mening för att se om den är bra. Just nu läser jag en födelsedagspresentsbok, Frank McCourts Ängeln på sjunde trappsteget. Första meningen lyder Min far och mor borde ha blivit kvar i New York där de träffades och gifte sig och där jag föddes.
Det är en alldaglig mening. Det är mitt i en handling. Den berättar om något som borde ha hänt, men inte gjorde det. Något måste ha kommit ivägen. Jag blir nyfiken.
James Ellroy inleder Vit Jazz med orden Allt jag har kvar är viljan att minnas.
Det är en vacker, och sorglig mening.
I båda fallen rusar ordströmmen förbi och sveper mig med. Inledningsmeningar har varit början på många vackra vänskaper. Böcker som jag räds att sluta. Man kan förstås göra som Richard Bach, vars Illusioner slutar med ett kommatecken. I mina tidiga tonår var jag mycket imponerad, nu inser jag att det inte löser problemet.
Kanske har det hela med döden att göra. Rädslan för Slutet. Eller så handlar det om ren och skär separationsångest. Eller kanske har vi skapat oss en idé om att det borde finnas sånt som slut. Kanske slut är en social konvention på samma sätt som tid. Kanske är västerlandets olycka den överdrivna tilltron till definierbara faktum, som slut.
Här är tingen de sista, skrev hon. Ett efter ett försvinner de och kommer aldrig tillbaka. Jag kan berätta för dig om de ting jag har sett, om dem som inte längre finns, men jag tvivlar på att tiden kommer att räcka till. Saker händer alldeles för fort numera och jag hinner inte med
I de sista tingens land
Paul Auster
Oron för världens undergång tilltar vid milleniumskiften, sägs det. Olika religiösa sekter tar livet av sig i tron att värlens undergång är omedelbart förestående. I jämförelse är mina små tvivel förstås rätt anspråkslösa. Kan det vara tankar på slutet som får mig att trivas på kyrkogårdar? Jag gillar att känna lugnet där, ströva bland stenarna och läsa namn. Tänka mig in i deras liv. Fundera över vad som hände. Som Pere Lachaise i Paris (även om det är trendigt), där känslan runt Jims grav är påtaglig. Och det beror inte på marihuanadoften i omgivningen, eller historierna om nattliga hippiefester till Jims ära. Nej, det är nåt annat.
Jag lyssnade häromdan på Doors vackra The End för första gången på mycket länge. Visst är den också lite patetisk, precis som mycket bra musik. Men den tar inte slut, den håller alltjämt. Den är förresten självmotsägande. Låten håller på i 11:35, och när den tar slut fortsätter den att snurra i huvet. När jag en gång fastnar i en melodi tar det evigheter att komma ut. Det är irriterande, men ändå på nåt sätt lugnande att ha dem ekande därinne. Böcker som är bra är likadana, mindre irriterande, lika ekande. De tar inte slut på sista sidan. Doors vaggar i takt med Pippi, Emil, bröderna Lejonhjärta, Nalle Puh, bröderna Karamazov, och alla de andra där inne.
Minnet är ett egendomligt väsen. Det binder ihop, fritt från logikens begränsningar. Det känner inga slut, fritt från tidens frätande tand. Det lyfter, ovetande om valomerkki. Servitrisen tycker vi skall sluta filosoferandet för kvällen.
Det är svårt att sluta tänka.
Blek och med tidningarna under armen skulle jag, smygande längs vägarna, återvända till kyrkogården och så skulle jag läsa om alla katastrofer i världen innan jag nöjd somnade in, i gravens trygga hägn.
Den sista meningen i Luis Bunuels självbiografi Min sista suck