Hjälpringhjälp
Införd i NyTid okt-97
Ibland känns det som telefonterror. Det är ringring hit och ringring dit. -Hej, har du tid att svara på några frågor? Vad anser du om Kouvola, är det en grön stad?, Vilka TV-program brukar du se på, kan du nämna några?, Kan jag intressera dig för en tidningsprenumeration, Är Ni intresserad av ett bostadslån?
Inte nog med att TV:n, radion, tidningarna e-post- och brevlådan fylls med reklam och konsumtionsuppmaninngar, nu för tiden tutas budskapet även ut i telefonluren. Det är knappt så jag vågar svara när det ringer. Det kan ju vara Herr Konsumtion (eller hans kompis Herr Gallup) i andra änden.
Ändå har jag på sätt och vis inget emot reklam. Vi har till exempel inte längre nån arg skylt på ytterdörren som kategoriskt avvisar all reklam (inklusive gratistidningar). Ibland dyker det trots allt upp intressanta erbjudanden. De glada broschyrerna i fyrfärg är dessutom vår 11-månaders sons favoritlektyr. Tydligen har reklammakarna även satt smak på sina alster, av den goda aptiten att döma.
Detta är en form av passiv reklamföring. Jag tar till mig budskapet när och om jag vill.
Annat är det med telefonen. En röst som tjattrar i örat är aggresiv marknadsföring. Den stör mitt revir. Även e-postreklamen är störande ( på samma sätt som direktreklam personligen addresserad till mig med texten Kära Johanni Larjanko, vill du vinna en miljon….), men den är ändå lätt att bli av med (tack gode gud för pappersinsamling, annars dog man väl av skam för mängderna dödade träd -och e-post förbrukar åtminstone inte papper).
Telefonförsäljare har jag svårare att bli av med. Jag har helt enkelt inte pokka att slänga på luren eller snabbt och bryskt säga nej tack och lägga på.
Det känns alldeles för ogint.
Så jag gör misstaget att lyssna artigt. Antagligen gör dagens telefonförsäljare och gallupundersökare detsamma som luffarna förr i tiden, de sätter upp en karta. Luffarna brukade ju rista in märken i grindarna eller staketen runt gårdar de besökte. Märkerna var signaler till kommande luffare om husets invånare, om de var givmilda, snåla, argsinta, våldsamma, behövde handräckning, brukade erbjuda sovplats, och så vidare. Jag ger mig sjutton på att telefonförsäljarna för bok över sina samtal. Jag svarade en gång för många år sedan på en gallupundersökning. Några månader senare ringde telefonen på nytt, det var en ny undersökning. Min flickvän svarade i telefon, men ville inte ställa upp. Då säger rösten i luren, nehej, men din pojkvän kanske är hemma och kan svara på några frågor.
Det är inte big brother som ser dig, det är big business. Tala sen om slumpmässigt utvalda, representativa gallupundersökningar.
Okej, vårt samhälle bygger på konsumtion, och marknaden måste hela tiden expandera för att överleva. Reklam via telefon är bara ett nytt sätt att tuta ut ett välkänt budskap. Och gallupundersökningarna verkar vara här för att stanna.
Jag undrar förresten om politiker fattar särskilt många beslut utan att göra en liten gallup först (och så en efteråt för att följa upp och se om önskvärt resultat uppnåddes). Ibland verkar tittarundersökningar vara det enda som styr TV-utbudet, lyssnarundersökningar det enda som styr radioutbudet, väljarundersökningar vara det enda som styr politiken (fast det är väl då demokrati, eller pöbelns tyranni som de gamla grekerna sade).
Reklamen kan jag alltid säga nej till, galluparna kan jag ju undvika. Men det finns en annan sorts telefonförsäljare som jag inte kommer undan.
Välgörenhetsinsamlarna.
De har alltid goda argument. Handikappade barn. Blinda. Cancersjuka barn. Krigsinvalider. Bosnien.
Världen är full av människor som behöver hjälp. Och alla ringer de till mig.
Jag känner mig förmäten som säger nej. Jag känner skuld. Jag är en dålig människa. Jag skäms. Det är ingen trevlig känsla.
Det är femtio mark, eller tvåhundrafemtio. Det är åt nån som annars inte skulle få de pengarna. Som skulle bli utan. Som skulle lida. Och där sitter jag och säger nej, det vill jag inte.
Jag brukade säga ja. Det var på den tiden skylten med ingen reklam (eller gratistidningar) fortfarande hängde på ytterdörren. Jag tyckte då att det var en självklarhet att ge. Nu har mitt (och andras) givande blivit en självklarhet. Det är inte rätt.
Välgörenhetsinsamlarna har blivit lika skickliga och skrupelfria som resten av uppringargänget. De sitter dessutom med trumf på hand. De jobbar för det Goda.
Antagligen är det just för att telefonen är ett sånt inträngande och aggresivt medium som jag säger nej. Jag vill inte bli uppträngd mot väggen av nån välgörare som väser "hit med stålarna" och förväntar sig utdelning. Jag vill själv bestämma när och till vad jag ger.
Är det den ekonomiska krisen som ligger bakom utveklingen? Eller får blinda/cancersjuka/krigsinvalider/handikappade barn in allt mindre pengar via traditionella insamlingsmetoder?
Kanske solidaritetet, empati, medkänsla och medlidande har ersatts av cynism, likgiltighet, habegär och jakten på kickar. Den som tittade på SVT4 förra veckan kunde lätt få för sig nåt sånt. Det var en helkvälls direktsänd insamling för Världens Barn. Ingvar Oldsberg var programledare och hela Sveriges kändis- affärs- och politikervärld (kort sagt, hela maffian) var med. Jodå, drotting Silvia fanns på plats.
Folk fick ringa och faxa in sina donationer. Saker auktionerades bort till högstbjudande (spännande tävling, vem bjuder mest?), storbidragsgivares namn snurrades upp på rutan. Med jämna mellanrum blinkar ett telefonnummer i rutan. Det kostar SEK 9.95/min att ringa, spännande priser lottas ut varje minut. Bidragsinsamling som underhållning.
I ett hörn av den stora TV-studion satt de, telefoninsamlarna. De var samlade i olika lag och de tävlade mot varann. Kultureliten mot populärkulturen mot affärseliten mot idrottsvärlden mot kändisarna. De skulle på kortast möjliga tid ringa till möjligast många vänner och bekanta och andra kändisar och få dem att ge pengar. De lag som fick in mest vann. Kulturen kom sist, affärslivet först.
Telefonterror i direktsändning.
Kanske nån borde göra en gallup om vad folk tycker om välgörenhetsringarna. Här är i så fall mitt bidrag.
Jag tänker ge pengar till Invalidförbundet. De skickade oss först ett brev med några julkort. Sen kom reklamkampanjen i TV. Inga samtal. Inget spelande på mina skuldkänslor. Bara en uppmaning att hjälpa.