Hjälpringhjälp
Införd i
NyTid okt-97
Ibland känns det som telefonterror.
Det är ringring hit och ringring dit. -Hej, har du tid
att svara på några frågor? Vad anser du om Kouvola,
är det en grön stad?, Vilka TV-program brukar du se
på, kan du nämna några?, Kan jag intressera dig för
en tidningsprenumeration, Är Ni intresserad av ett
bostadslån?
Inte nog med att TV:n,
radion, tidningarna e-post- och brevlådan fylls med
reklam och konsumtionsuppmaninngar, nu för tiden tutas
budskapet även ut i telefonluren. Det är knappt så jag
vågar svara när det ringer. Det kan ju vara Herr
Konsumtion (eller hans kompis Herr Gallup) i andra
änden.
Ändå har jag på
sätt och vis inget emot reklam. Vi har till exempel inte
längre nån arg skylt på ytterdörren som kategoriskt
avvisar all reklam (inklusive gratistidningar). Ibland
dyker det trots allt upp intressanta erbjudanden. De
glada broschyrerna i fyrfärg är dessutom vår
11-månaders sons favoritlektyr. Tydligen har
reklammakarna även satt smak på sina alster, av den
goda aptiten att döma.
Detta är en form av
passiv reklamföring. Jag tar till mig budskapet när och
om jag vill.
Annat är det med
telefonen. En röst som tjattrar i örat är aggresiv
marknadsföring. Den stör mitt revir. Även
e-postreklamen är störande ( på samma sätt som
direktreklam personligen addresserad till mig med texten
Kära Johanni
Larjanko, vill du
vinna en miljon
.), men den är ändå lätt att bli
av med (tack gode gud för pappersinsamling, annars dog
man väl av skam för mängderna dödade träd -och
e-post förbrukar åtminstone inte papper).
Telefonförsäljare har
jag svårare att bli av med. Jag har helt enkelt inte
pokka att slänga på luren eller snabbt och bryskt säga
nej tack och lägga på.
Det känns alldeles
för ogint.
Så jag gör misstaget
att lyssna artigt. Antagligen gör dagens
telefonförsäljare och gallupundersökare detsamma som
luffarna förr i tiden, de sätter upp en karta. Luffarna
brukade ju rista in märken i grindarna eller staketen
runt gårdar de besökte. Märkerna var signaler till
kommande luffare om husets invånare, om de var givmilda,
snåla, argsinta, våldsamma, behövde handräckning,
brukade erbjuda sovplats, och så vidare. Jag ger mig
sjutton på att telefonförsäljarna för bok över sina
samtal. Jag svarade en gång för många år sedan på en
gallupundersökning. Några månader senare ringde
telefonen på nytt, det var en ny undersökning. Min
flickvän svarade i telefon, men ville inte ställa upp.
Då säger rösten i luren, nehej, men din pojkvän
kanske är hemma och kan svara på några frågor.
Det är inte big
brother som ser dig, det är big business. Tala sen om
slumpmässigt utvalda, representativa
gallupundersökningar.
Okej, vårt samhälle
bygger på konsumtion, och marknaden måste hela tiden
expandera för att överleva. Reklam via telefon är bara
ett nytt sätt att tuta ut ett välkänt budskap. Och
gallupundersökningarna verkar vara här för att stanna.
Jag undrar förresten
om politiker fattar särskilt många beslut utan att
göra en liten gallup först (och så en efteråt för
att följa upp och se om önskvärt resultat uppnåddes).
Ibland verkar tittarundersökningar vara det enda som
styr TV-utbudet, lyssnarundersökningar det enda som styr
radioutbudet, väljarundersökningar vara det enda som
styr politiken (fast det är väl då demokrati, eller
pöbelns tyranni som de gamla grekerna sade).
Reklamen kan jag alltid
säga nej till, galluparna kan jag ju undvika. Men det
finns en annan sorts telefonförsäljare som jag inte
kommer undan.
Välgörenhetsinsamlarna.
De har alltid goda
argument. Handikappade barn. Blinda. Cancersjuka barn.
Krigsinvalider. Bosnien.
Världen är full av
människor som behöver hjälp. Och alla ringer de till
mig.
Jag känner mig
förmäten som säger nej. Jag känner skuld. Jag är en
dålig människa. Jag skäms. Det är ingen trevlig
känsla.
Det är femtio mark,
eller tvåhundrafemtio. Det är åt nån som annars inte
skulle få de pengarna. Som skulle bli utan. Som skulle
lida. Och där sitter jag och säger nej, det vill jag
inte.
Jag brukade säga ja.
Det var på den tiden skylten med ingen reklam (eller
gratistidningar) fortfarande hängde på ytterdörren.
Jag tyckte då att det var en självklarhet att ge. Nu
har mitt (och andras) givande blivit en självklarhet.
Det är inte rätt.
Välgörenhetsinsamlarna
har blivit lika skickliga och skrupelfria som resten av
uppringargänget. De sitter dessutom med trumf på hand.
De jobbar för det Goda.
Antagligen är det just
för att telefonen är ett sånt inträngande och
aggresivt medium som jag säger nej. Jag vill inte bli
uppträngd mot väggen av nån välgörare som väser
"hit med stålarna" och förväntar sig
utdelning. Jag vill själv bestämma när och till vad
jag ger.
Är det den ekonomiska
krisen som ligger bakom utveklingen? Eller får
blinda/cancersjuka/krigsinvalider/handikappade barn in
allt mindre pengar via traditionella insamlingsmetoder?
Kanske solidaritetet,
empati, medkänsla och medlidande har ersatts av cynism,
likgiltighet, habegär och jakten på kickar. Den som
tittade på SVT4 förra veckan kunde lätt få för sig
nåt sånt. Det var en helkvälls direktsänd insamling
för Världens Barn. Ingvar Oldsberg var programledare
och hela Sveriges kändis- affärs- och politikervärld
(kort sagt, hela maffian) var med. Jodå, drotting Silvia
fanns på plats.
Folk fick ringa och
faxa in sina donationer. Saker auktionerades bort till
högstbjudande (spännande tävling, vem bjuder mest?),
storbidragsgivares namn snurrades upp på rutan. Med
jämna mellanrum blinkar ett telefonnummer i rutan. Det
kostar SEK 9.95/min att ringa, spännande priser lottas
ut varje minut. Bidragsinsamling som underhållning.
I ett hörn av den
stora TV-studion satt de, telefoninsamlarna. De var
samlade i olika lag och de tävlade mot varann.
Kultureliten mot populärkulturen mot affärseliten mot
idrottsvärlden mot kändisarna. De skulle på kortast
möjliga tid ringa till möjligast många vänner och
bekanta och andra kändisar och få dem att ge pengar. De
lag som fick in mest vann. Kulturen kom sist,
affärslivet först.
Telefonterror i
direktsändning.
Kanske nån borde göra
en gallup om vad folk tycker om välgörenhetsringarna.
Här är i så fall mitt bidrag.
Jag tänker ge pengar
till Invalidförbundet. De skickade oss först ett brev
med några julkort. Sen kom reklamkampanjen i TV. Inga
samtal. Inget spelande på mina skuldkänslor. Bara en
uppmaning att hjälpa.
Johanni Larjanko
|