Införd i Ny Tid 19.9.2000

av Johanni Larjanko

Jag brukade klaga. Alltid känna mig urlakad. Det var kultur tills det kom ut genom öronen. Vi levde i vår egen lilla värld med sina tydliga gränser. Det kändes ofta som om just vi befann oss i händelsernas centrum. Vi tog kulturens puls och den for iväg med oss.

Jag kom hem trött. Tyckte ibland att det gick för fort, att jag bara konsumerade kulturen. Fann att jag försvann. Kände mig otillräcklig. Ville gå djupare, inte snabbare. Alltid på språng mellan två sändningar. Ofta med tankarna någon annanstans. Med bristfällig förmåga att ge perspektiv på saker, det blev oftast rakt på och i närbild. Entusiasm och nyfikenhet kan föra långt. Och ibland, alltför sällan, ett riktigt samtal, ett intressant möte, något nytt.

Jag tror att stress kan vara beroendeframkallande. Det ligger något sadomasokistiskt över arbetet i kulturens saltgruvor. Som kulturbevakare är det ett ständigt spring mellan de dukade borden, välmatade med tankar, erfarenheter, upplevelser, stimulans och provokation. Som kulturförmedlare är det ständigt ont om tid och mycket jobb. Och trött huvudvärk klockan tre på morgonen i festivalkansliet när dagens lass är draget och det finns några timmar över innan morgondagens. Då hör det till att klaga, med ett njutningsfyllt lidande i rösten. För att komma tillbaks och slava nästa dag/månad/år. Jag kom hem och kände mig som en urkramad sillmjölke. Och gav mig in i hetsen nästa dag.

Sen kom Italien och cirkeln bröts. När vi kom hem ett år senare stod jag utanför och tänkte att jag nog inte ville in.

En ny tid började. En ny cirkel öppnades och slöts bakom mig. Nya människor, nya tankar, samma interna självcentrering. Arbetet med folkbildning ser ut att vara i världens mitt, sett utifrån folkbildarglasögon. Det är en liten värld, med egna regler, egna storheter, egna kotterier. Ibland får jag ett telefonsamtal, doppar ner stortån i kulturtjärnen och cirklarna korsas. Jag känner mig som en jonglör. Så tar jag en kurs på uni och ännu en cirkel korsas.
Jag går mellan dessa världar och de har inte mycket gemensamt. Jag undrar hur många cirklar man kan befinna sig i på en gång utan att tappa balansen.

Det är svårt att ge upp nån av dem. Jag brukade klaga att det blev för mycket kultur. Nu känner jag mig ibland svältfödd på intryck, tänkande kulturyttringar, diskussion. Kanske är det abstinensbesvär. På utsidan av radions kulturredaktion märker jag ju att jag klarar sig alldeles utmärkt utan den. Den är inte världens centrum, den är en sfär. Jag lockas inte längre av den. Kanske kan man säga att smekmånaden är över, och det som återstår är en massa jobb. Det som jag nu är utan har inte heller de nya cirklarna kunnat fylla. Jag längtar inte längre efter att känna mig urlakad och tömd på sista lilla parentes, men jag vill ha grädden på tårtan. Kanske hör de ihop. Kanske måste jag slita och stressa för att kunna njuta av kulturens frukter.
Eller kanske är det bara nostalgi inför en förlorad oskuld.

Johanni Larjanko