Samlarmani

Införd i Hufvudstadsbladet

av Johanni Larjanko

Jag köpte min första CD-spelare i slutet av åttiotalet på Moskvas flygplats. Jag hade länge motsatt mig dessa nymodigheter, eftersom jag ansåg vinylen överlägsen. Men jag föll till föga för en impuls på väg hem från en lång resa, och efter att några dollar bytt ägare hade jag skaffat mig en bärbar pjoong jang. Hur mycket av utveckligen inom hemmaalaktroniken styrs inte av impulsköparna! Vi är en mäktig och oberäknelig kraft i dagens samhälle. Jag hade gott om musik på vinyl och kassett, så jag behövde egentligen inte det nya formatet. Tvärtom, nu måste jag börja köpa de dyrare CD-skivorna. Samtidigt behöll jag LP-skivorna och kassetterna. Nu bollade jag med tre format. Min billiga piratmaskin hade inga finesser, men den höll i tio år. När den säckade ihop hade jag inga betänkligheter mot att köpa en ny. Jag ångrade inte nåndera köpen. Nu hade jag ju alla dessa CD-skivor som jag måste kunna spela! Så går teknik- och underhållningsindustrin hand i hand. Och jag går däremellan. Efter långa funderingar köpte jag, också av en impuls, en minidisc några år senare. Då var tekniken redan på väg ut, men jag tänkte att det kunde jag behöva. Den var ju så liten och behändig, och så kändes den skön i handen. Snacka om fetischism. Och så köpte jag några (dyra) album i minidisc-format. Visst använder jag den ibland, men jag skulle klara mig precis lika bra utan. Hittills har jag låtit bli att skaffa en MP3-spelare, fem format för att kunna spela upp ljud känns rätt överdrivet. Nånstans drar även jag gränsen. På bildsidan har jag märkligt nog kunnat hålla mig till VHS, trots att DVD och tidigare S-VHS sjungit ljuva sirensånger i mitt öra. DVD är säkjert utmärkt, men liksom DAT verkar det aldrig riktigt ta fart. Dessutom är DVD-skivorna för dyra och utbudet för litet. Eller det intalar jag mig för att låta bli att impulsköpa. Det gäller ju att visa vem som bestämmer, habegäret eller jag. Bara jag vinner nån gång är jag nöjd. Och visst testar jag min viljestyrka genom att bläddra igenom teknikreklamen som dimper ner i brevlådan.

Så är det att leva i konsumtionssamhället.
Eftersom det är ett sånt stort jobb att överföra samtliga gamla format till nya, och eftersom jag fortfarande gillar att lyssna på LP-skivor, blir det trångt i mina bokhyllor. Impulser kan vara bra och kreativa, men man får leva med konsekvenserna länge.
Behovet att samla på saker och ting tycks nästinstill outtömligt.

Johanni Larjanko
tankesurfare