Det var en gång en organisation som trodde att den kunde bidra till en rättvisare värld. Folk från hela världen samlades och skrev ett stort antal deklarationer som skulle minska klyftorna mellan nord och syd, rika och fattiga. Med uppriktig iver och en dos idealism sattes arbetet igång.
Naturligtvis är det ingen lätt sak att få folk från hela världen att enas kring gemensamma mål. Var och en omformade målsättningarna och metoderna enligt sina egna förutsättningar. Mycket energi och tusentals timmars möten resulterade i bästa fall i kompromisser. Men det fanns ialla fall en vilja att samtala. Vitt skilda kulturer kunde trots allt kommunicera, och grundstommen till vad som kunde bli en bättre värld lades. Diskusisonen pågår fortfarande, men den har ändrat karaktär. Nu handlar det ofta om att försvara positioner, eller om en total omvärdering. Gårdagens radikala är dagens konservativa. Misstagen som gjordes var många och stora, en del var lärorika. Andra bara kostsamt frustrerande. Som alltid är genomförandet betydligt svårare än planerandet.
Idag har det internationella samarbetet sedan många år institutionaliserats och byråkratiserats, och idealismen ersatts av krassare motivering, pengar och makt. Det blir svårare att få frivilliga till FN-bataljonerna, internationella tjänster är idag en del av karriärstegen, och lockar med bonus som skattefria bilar. En del byråkrater är rädda om sin makt och motarbetar aktivt förändring. Idealism är idag, om inte ett fult ord, så nästan ett okänt begrepp. Välgörenhets- och miljöorganistionerna har misstänkliggjorts. Alla har vi, kort sagt, en ko i diket.
En gång sade vi att alla skall ha rätt att lära sig läsa och skriva. Då sade vi att kunskap är makt, och att de som får utbildning klarar sig bättre i världen. Allmänbildning hade ett egenvärde, och möjligheter till självförkovran skulle ställas till förfogande. Folkbildning hade en demokratiserande effekt.
Idag säger vi att kunskap är pengar och bygger upp globala digitala kommunikationsnät. Kunskap är en vara som kan köpas och säljas.
Universiteten går mot resultatansvar, kunskap är en mängd som kan mätas.
Då liksom nu tänker vi mekaniskt, i enheter. Studieenheter, lärarenheter, kursenheter. Då tänkte vi att det räckte med att öka antalet enheter för att bli kvitt analfabetismen. Nu tittar vi på effektiviteten, och säger att varje enhet skall producera så och så mycket. Vi ser fortfarande inte människan. Hon som skall lära sig allt detta. Henne för vilket allt detta görs. Vi ombesörjer tillgången, utan att se på efterfrågan.
När över 2000 delegater från över 160 länder samlades under 5 dagar i mitten av juli i betongklumpen som kallas kongresscentrum i Hamburg var det för att diskutera folkbildningens (eller den fria bildningens, som vi säger i Finland) framtid. Förberedelserna inför UNESCOS femte världskonferens om folkbildning i världen ( V. CONFINTEA) hade pågått i två år. Världsbilden och tankesätten hade ändrats betydligt sedan den föregående världskonferensen i Paris för tolv år sedan. Under dessa två år skymtade en ny generations vision fram. Tyngdpunkten skulle sakta men säkert flyttas mot individen, människan, och hennes behov och rättighet att själv välja vilken bildning hon behöver. Det första utkastet till ny deklaration och Agenda for the Future innehöll detta tankesätt.
Från början stod det klart att motståndet kom från två håll. Dels, och det var väntat, från konservativa kretsar i tredje världen, som hellre fortsatte att jämställa folkbilding med alfabetiseringskampanjer. Dessa var välkända, invanda och inte provokativa eller farliga. Det andra, och betydligt segare motståndet, kom från byråkrater, rädda att mista sin makt.
I sin mest idealistiska form talade förnyarna om folkbildning som en universell mänsklig rättighet, att bifogas listan över mänskliga rättigheter. Regionala institut borde grundas för att övervaka en universell tillgång till folkbildning på vars och ens egna villkor. Skatt borde införas för de företag som inte gav sina anställda en möjlighet att bilda sig. En internationell vecka för folkbildning borde instiftas för att väcka medias och politikers intresse och höja folkbildningens status.
Så långt kom aldrig samförståndet.
Kompromissen var en stärkt ställning för folkbildning och ett vidgande av perspektiven, från alfabetisering till fri bildning på vars och ens egna villkor.
En vecka före konferensen kom kallduschen.
Byråkrater i Paris hade egenhändigt skrivit om utkasten till deklaration och Agenda for the future. Två års arbete suddades ut och allt nytänkande var bortspolat. När konferensen började var folk skitförbannade. En del tog till knytnävarna i futila försök att uttrycka sin vrede. Känslan av nära förestående kaos var överhängande. Intensiva förhandlingar manglade fram nära 500 förslag till förändringar i deklarationen och Agendan. De kortaste innehöll ett kommatecken, de längsta var 60 sidor tjocka (Deklarationen är 4 sidor och Agendan 17). Efter sömnlösa nätter och en ny version av texterna surrar nästa rykte i luften, byråkraterna tänker försöka blockera hela deklarationen och Agendan!
Hela idéen med internationellt samarbete i en demokratisk anda påminner nu om en sorglig fars, där människors arbete kastas åt vargarna. Tusentals utkast och strategier viner genom luften, en mindre skog måste ha gått åt för att producera allt detta papper.
På konferensens sista morgon glåmar askgrå ansikten vid frukostborden och försöker smälta det nyaste ryktet. Samma byråkrater ( nu nästa omnipotenta i framtoning) har igen skrivit om hela rasket, och igen lyft ut allt nytänkande som de 500 ändringsförslagen försökt sätta in.
Det råder självmordsstämning. Några timmar senare visar sig det senaste ryktet vara överdrivet, några rader av nytänkande har trots allt lyckats klänga sig kvar.
Några rader. Två år resulterar i några rader.
Trots segern är vi inte lyckliga när vi sätter oss på planet hem.
Vi är dödströtta.
Vi är tio år äldre.
Vi är med andra ord en Pyrrhusseger rikare.