Barn är som Nicaragua.

Tillvaron blir full av paradoxer. Resten av världen försvinner i dis och nya landskap fyller blickfältet. Som den där känslan när man står hoppackad på lastbilsflaket och vägen upplöser sig i en brant stenig backe och man vet att det KAN hända. Man tror det förstås inte, och känslan är snarare en av gemenskap, av äventyr. Djungeln är grön, dagen är het, sång flyter i luften, vi är nästan framme. Men bakom kröken lurar den undermedvetna skräcken. Den som får folk att kasta sig ut genom flygplan, eller störtdyka från lyftkranar med gummirep runt anklarna. Det undermedvetna låter sig inte förföras av sångerna och skrattet, låter inte munnen vattnas av matdofterna, det vet att något faktiskt KAN hända. Något, som efter ett tag glider ner i bakgrunden igen. Med småbarn menar jag. In glider rutinen. Äventyret blir en stadig vandring längs alltmer välkända och upptrampade stigar. Helsingfors är belagd med ett ofta återkommande trötthetsdis, som gör det undermedvetna osynligt. Tiden byter växel och kör på fyran, det är månader fyllda av timmar, om du förstår vad jag menar.

Barn är som Nicaragua. Man vet ingenting om saken, om man inte åker dit.

Och när man väl är där gäller det att hålla ögonen öppna. Lägga märke till detaljerna. Njuta av nyanserna. Kort sagt, slå ut i full blom för att inte drunkna.

Kan man drunkna i barn?

Jag tror det.

Den enda vägen som finns är den som går framåt, så det är bara att hålla sig fast och hoppas att lastbilen inte välter. Det blir ett väldigt jonglerande. Och jonglerandet ger en alldeles egen tillfredsställelse, när bollarna hålls i luften. Det går, korta stunder. Sen kommer glömskan, och nästa etapp. Ibland är det som natten utanför Texelöarna med tidvattnet i full strömning och 15 regntunga timmars blötmörker och vetskapen att land finns där, alldeles nära, men utom synhåll.

Vetskapen gör inte hjärnan mindre sömndrucken, resan mindre tung eller destinationen mindre avlägsen. Kanske är enda medicinen att emigrera till högra hjärnhalvan, åtminstone tillfälligt. Koncentrera sig på det konkreta, och dela upp etapperna inombords. En i taget blir de resonligare. Njutningen kan komma oväntat, plötsligt. En morgon spricker sonens ansikte upp i ett stort leende och allt behöver pussas och kramas. En bussresa från dagis skall den hårdnackade tanten i sätet bakom belönas med en lång och lärd utläggning om dagens dagisresultat. En dag skall allt i hela världen pekas ut, besmakas och namnges, för att stolt överräckas till föräldrar.

Barn är som Nicaragua. Det finns inga mittemellan. Det är dag, sen kommer natt. Skymningen är en hastig affär. Morgonen kommer lika plötsligt. Barn kan vakna och genast börja jobba. Genast börja undersöka. Genast börja.