 |
Outo äly
Shh. Nej, inte där. Ja, jag står rakt framför dig. Ser
du mig inte. SER DU MIG INTE? Nej, det gör du inte. Du känner
min närvaro i rummet, men du ser mig inte. Visst, du är en maskin,
men än sen då? Har du aldrig läst Jag, Robot? Hållit
en tamagotchi i din hand. Lekt med din mekaniska robothund? Är vi
helt ensamma härute? Tala till mig maskin, spegla mig. Se mig. Du
är min avbild. En blandning av perfekt binärspråk och
kärleksfullt klumpiga imitationer av naturen. Maskin, när jag
talar till dig, talar jag egentligen till mig själv? Dina ettor och
nollor mot mitt kött och blod. Där jag vandrar i en skog av
elektroniska armar, konstruerade av växtdelar, där jag sitter
i ett avlångt mörkt rum och talar till ett huvud, en kopia
av en äldre men som svarar på tilltal, som "förstår"
engelska men som konstnären påpekar är galen, så
blir jag medveten om det futila i försöket att skapa intelligens.
Egentligen är Alien Intelligence- Outuäly missvisande. Det jag
ser av dig, maskin, på Kiasma är snälla, tama programmerbara
enheter. En gestaltning av matematik, detta för mig kalla språk.
Din frånvaro markerar min närvaro. När jag ser fotbollsälskarna
som spelar med robotar är det inte teknologins mekanismer som fascinerar,
utan det mänskliga i oss. Lekfullheten, nyfikenheten, envisheten.
Driften att utveckla. Det är betydligt svårare att upptäcka
ickemänsklig intelligens i en mud där människor och botar
möts i textuella möten som suddar ut gränserna. Kanske
är outoäly egentligen avsett att lugna oss. Jo, framtiden kommer,
men den bits inte.
Cyborgen har hjärtproblem, han/hon är ursprungligen en människa
som blivit för ivrig med skalpellen. Han/hon är fullt upptagen
med sina egna problem, framtidens kroppsbyggare. De allerstäders
närvarande dataskärmarna piper och skriker, men de tänker
inte, och de har inget utomjordiskt mönster som talar om ett annat
sätt att vara. Maskinvarelserna på Kiasma existerar alla i
denna världen, de är avbilder av vår fantasi, produkter
av vår tid. Något sant annorlunda ser vi inte. Vi kan ana
att det ute i kall svarthet kan finnas. Det är en insikt som finns
begravd långt nere i våra reptilhjärnor, det är
en lukt, en instinkt, något som glimmar till i skogen. Det gör
våra dockor och robotarmar och kodifierade språkmönster
behjärtansvärt och försvarslöst oetmoståndliga
i all sin otillräcklighet. Vi står öga mot öga med
det okända och räcker fram...ett konstverk.
|
|