Om vi inte skulle ha vunnit sju rätt på Lotto i juni hade vi väl aldrig kommit på idén att bosätta oss i New York. Och då hade vi väl aldrig blivit tvungna att börja städa ut vindsskrubben. Jag hade aldrig hittat breven. Och min mormors äldsta brors öde de hårda åren efter kriget 1918 hade förblivit en glömd parentes i en alltmer framåtblickande värld. Vem bryr sig längre om 1918? Det är bråttom nu. Inte tänka, bara göra. Snabbt, innan det är försent. Livet skall levas i realtid. (Är inte det en tautologi?) Rader ur det lilla röda sånghäftet passerar hjärnbarken…"framåt, och aldrig glömma…". Här och nu härskar, då är förpassat till biosalongens mörker. Då är en konsumtionsvänlig och ofarlig identifikationslek, späckad med "upplevelser" (the thrill generation). I filmer är historia bakgundsfond för berättelsen. För Antti från Ladogas stränder var historien inte fullt så ofarlig och krutröken ingen kul effekt. Hungern och sjukdomarna var inte på låtsas. Den paniska undertonen i breven var inte en dramaturgisk effekt.

Jag visste inte att han fanns.

Hemma talade vi aldrig om honom. Säkert finns det fler vi aldrig nämnde. Det är inte sagt att utelämnandet var något medvetet, en förträngning. Kanske kom det bara aldrig på tal. Den slitna och (som jag tyckte blodfläckade) ryggsäcken bar jag med stolthet som skolväska. Morfars ryggsäck i vinter- och fortsättningskriget. En säck som sett saker jag inte kan föreställa mig. Nu försvunnen i nån av de många flyttningarna. Nån gång fantiserade jag om ryggsäckens förre ägare. Fantasier var allt jag hade, för min morfar var ett tydligt och markerat inte-ämne hemmavid.

Glömskan är stor och (kanske) barmhärtig. Det hjälper en att leva vidare. Trots att jag inte kände Antti gjorde hans historia ont. Han, som kunde valt en annan väg. Som stod inför ett oändligt antal vägskäl och valde, utan att välja.

Har man ett val?

Visst kan jag hålla med dem som säger att "jossitelu" är meningslöst, men den mänskliga naturen är kanske sån, att våra tankar lätt glider in i grubblerier. Kanske har det med ålder att göra. Jag tvekade mindre när jag var yngre. Nu både tvekar och tvivlar jag. Och tänker om inte.

Spelar det nån roll för Antti? Han överlevde lägret, mot alla odds, skaffade familj, blev alkoholiserad, slog sin fru, dog när han var 34.

Drunknade.

Död är han.

Borde han lämnas ifred, breven brännas? Vad är det som lockar mig att se in i en annan själs mörker? Jag kan påstå att det är nyfikenhet inför mina förfäder. Men är det riktigt sant?

Längtan bort och längtan in i någon annans liv är en slags perversion. Det som fascinerar mig är olika uttryck för vad jag skulle vilja kalla den obevekliga slumpen, och följeslagaren ödet. Det var en slump att jag skulle hitta de där breven. Det var meningen att jag skulle hitta de där breven. Logiskt sett är det en omöjlig konstruktion, slump och öde är varandras motsatser. Ändå ger jag båda rätt. Kanske är det därför jag leker om inte-lekar. När nåt viktigt händer i mitt liv känns det ofta som om jag inte har full kontroll över besluten, att skeendet pågår utan mitt inflytande. När jag efteråt ser tillbaks känns det som om livet varit planerat. Jag ser en mening bakom händelser och utvecklingar som fört mig fram till idag.

Den ödesstyrda slumpen. Eller en alltför rationaliserande hjärna.

Om inte-leken spekulerar i det inte skedda och i det kanske skedda. Till en början förstärkte leken bara min övertygelse att det som skett varit till det bästa. Det är svårt att erkänna att man är olycklig och att allt har gått åt helvete. Det är lättare att intala sig själv att allt egentligen är ganska bra. Om inte-leken målar då upp skräckscenarier. Om jag stannat kvar i Göteborg skulle jag aldrig ha träffat Lotta, jag skulle antagligen var inskränkt och bitter, fast i en förort med fel kvinna och fel barn, utan framtid och deprimerande arbetslös. Utan kunskaper i finska och fullständigt omedveten om NyTids existens hade jag hakat mig fram, olycklig.

Mitt jag vid sidan om mig i detta nu skulle å andra sidan ha sagt nej till jobbet på radion och envist jobbat fram ett filmmanus, men fått nobben av filmstiftelsen och börjat som reklamfilmare istället. Med en drös pengar hade vi låtit bygga ett stort hus i spansk stucco i Gäddvik och våra tre barn hade blivit odrägliga snobbsnorgärsar med för mycket fyrk och för lite hjärna.

En fördel med om inte-terapin är att den tillåter full utblommning av fördomar. Den är billig, utvecklar den kreativa energin och är en kosumtionsvänlig och ofarlig identifikationslek, späckad med "upplevelser".

Jag sitter fast i en kedja av händelser. Om inte-leken ger mig en känsla av att jag kan påverka, att det är jag som styr båten, inte båten som styr mig. Att det är jag som ropar, stopp, jag vill av! Eller åtminstone skulle kunna ropa, om jag skulle vilja. Känslan av att ha valfrihet är vanligare är att faktiskt ha det. Antti kastades in som en liten bricka i en malström av händelser. Eller så kastade han sig själv i strömmen. Han trodde väl att han visste vad han gjorde, och sen gjorde han så gott han kunde i det efterföljande kaoset.

Johanni Larjanko