Svenska Teaterns Oliver i uppsättning av Sven Sid
KNYTT 16/12
Under hösten har två varianter på Charles Dickens Oliver Twist haft premiär, den ena på Stadsteatern i Kari Heiskanens uppsättning, den andra på Svenska Teatern i regi av Sven Sid. De är som natt och dag. Stadsteatern gör ett stort, ångestladdat, visuellt drama med mycket effekter och postmoderna ikoner. Historien försvinner i sökandet efter ett uttryck. Sven Sid gör musikal, snällt, gulligt och för barnen. Där Stadsteatern är neonkall blir Svenska Teatern sockersöt. Den springande punkten i Heiskanens version är attt det goda inte överlever utan det onda, att det måste finnas en motpol. Detta blir Fagins försvarstal, hans existensberättigande. Han påtar sig en roll, en funktion i samhället. Hos Sven Sid är Fagin ett offer för omständigheter. Han är en tjuv, för att han inte kan nåt annat. I musikalen Oliver har alla sina bestämda platser, gott är gott och ont är ont. Ingen risk för oklarheter. Tonen anges från första sekund. Ett femtiotal barn stegar in på scen och sjunger en visa om mat. Jag tänker Å Gud, ska detta hålla på i två ån halv timme. Efter den första chocken börjar jag bli intresserad. Det är inte dåligt gjort. Berättelsen kretsar mycket kring sångerna. De är välgjorda och ofta ganska välsjungna. Musiken är vacker, klingande, följsam. Ingen mesmusik. Musiken binder ihop och håller samman, och det behövs, för pjäsen är tunn, och några av skådisarna överdriver intill löjlighetens gräns.
Alltid när jag ser barn på scen blir jag betänksam. Charmpiller tänker jag. De vill charma mig med något litet, oskyldigt och sött. Därför blev jag närmast förvånad över hur förhållandevis bra de unga skådisarna skötte sig på Svenskans scen. Inte illa, inte illa alls. Christoffer Romberg som Oliver är ett träffande val. Han kan sjunga, han är orädd på scen, han funkar. Jag kan köpa även de mindre trovärdiga bitarna, Romberg har utstrålning, han är Oliver.
För att tycka om Oliver, krävs det att jag accepterar gulligheten, ofarligheten, den tillrättalagda historien och det eviga uppvisandet av scentekniska effekter, som höjande scen, svängande scen, sjunkande scen, dimindränkt scen och ur sidorna ideligen uppdykande soffor och sängar. Visst fungerar scenbytena snabbt, men jag tycker att teknisk briljans är rolig bara första gången. När jag måste se det en förtiofjärde gång blir det tungt.
Detta skall vara en barnföreställning. Alltså är skeendet, händelserna satta framom analyserande funderingar. Händelser slag i slag skall göra det lättare för barnen att hänga med. Då är rytmen viktig. Den funkar inte. Långa slöa partier blandas med korta snabbare. Ibland kommer flera sånger i rad, ibland kommer de inte på länge. Många av barnen i publiken kom av sig, började prata, eller somnade. Jag tror helt enkelt att föreställningen är för lång, för orytmisk och för allvarlig. Den når inte ut till publiken, trots goda försök. Dessutom är skratten alldeles för få.
Oliver på Svenska teatern är en delvis välgjord musikal, traditionell, för lång, och gjord i typisk ofarlig Svenska Teatern-stil. Det är en musikal med för många sånger, en komedi utan många skratt, en tragedi utan smärta. Den vågar inte vara sig själv fullt ut, vilket gör att den missar sin publik.