Molnstad

Uppe bland molnen finns en stad.
Den är stor, man ser inte slutet.. Den är hög, husen försvinner in i molnen. Ibland skymtar man husens tak. De är utsirade, sirliga tinnar och torn.

Fast staden är så stor har den en definitiv form. Det finns slut, åt alla håll. Man kan stå utanför staden, på en bits avstånd. Då är det dimmigt, suddigt åt alla andra håll. Står man lagom långt borta syns staden mycket tydligt. Går man längre bort löser konturerna upp sig, och blir moln.

Det är ganska lustigt att en så stor stad kan vara så tyst. Det enda som hörs är ett stadigt brummande från generatorerna, som håller det hela igång. Men det är bara som nyinflyttad man märker det. Ljudet är så jämnt att det försvinner in i bakgrunden. Finns där inga fåglar? Jag måste erkänna att jag inte vet. Jag såg inte till några i början av min vistelse där, och senare hände så mycket annat, att jag glömde bort hela saken.

Jag blev tilldelad ett rum på fjärde våningen. Fanns det möbler i rummet. Jag vet inte säkert.
Du tror kanske att jag blivit galen, eller lider av minnesförlust, men så är det inte. Du måste tro mig. Ingenting var riktigt klart för mig under den första tiden. Jag var väl som en sömngångare, hade svårt att anpassa mig till allt det nya.
Det är förunderligt hur vana vi är vid vissa saker. Sen när allt blir annorlunda känner vi oss förlorade. Så anpassar vi oss, och tycker att allt det nya är självklart. Så är det för mig. Livet i staden har tagit över mig. Jag har inte längre nån bild av hur det var innan jag kom hit. Det jag tydligt minns är obehaget. Känslan att jag inte kände mig. Att jag liksom upplöstes. Det låter kanske flummigt, och nu känner jag inte så längre, så alltihopa är kanske nåt jag bara har inbillat mig. Som sagt är jag inte säker på om det fanns några möbler i mitt rum till en början. Men nu finns det.

Vissa saker vet jag, jag är inte helt borttappad. Det är bara vissa saker som... jaja. Nu sitter jag till exempel i min drebb och tittar ut genom fönstret. Jag ser små molntussar och ett annat hus. Det finns nog fönster, men de är tonade, så jag ser inte in. Fönstren går inte att öppna, eller åtminstone har jag inte hittat på nån metod för att göra det. Handtag finns naturligtvis inte. Sånt är tabu här.Väggarna har jag lyckats ganska bra med, om jag får säga det själv. Mångfärgade fraktaler med den där mjuka kurvan inåt. Jag tycker om det varierande ljuset i dem.

I övrigt har jag en steong och två brullar. Kort och gott, allt jag behöver. På sista tiden har jag känt obehag igen. Förra gången jag kände var så länge sen att upplevelsen är ny. Jag välkomnar den med en del av mig, men stöter bort den med en annan. Gärna skulle jag fråga om det här, men det går förstås inte.

Tid finns inte här. När jag är trött, och det händer med era mått mycket sällan, går jag in i steongen. Sen blir allt bra. Om det nu nånsin har varit dåligt, vill säga.

Låter det tråkigt? Jag tror att det är just den gnagande oron som gör att en del av mig välkomnar obehaget. Det är nåt annat. Jag tittat inte längre ut genom fönstret, eller på fraktalerna. De finns ju där ändå. Istället gungar min hjärna av nåt som bara kan vara musik. Du tycker säkert att det är självklart under rådande omständigheter. För mig är det, ja, annorlunda. Det lustiga är att dessa ljudpulser i rummet upprepar sig själva, liksom kröker sig inåt. Som väggarna. Ständigt annorlunda, därför samma.

Jag gick ut i parken idag. Jag lade märke till brummandet. Det var ovanligt, det brukar ju inte höras. Jag ställde mig på en av wecklen för att försöka se åt generatorerna till. Jag såg ingenting ovanligt. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det var en
massa hus i vägen. Så, utan att tänka mig för började jag ta mig mot dem. I början var det lätt, jag kände igen formationerna.

Här måste jag förklara en sak. Man går inte i molnstaden, man svävar. Ja, det vill säga fötterna rör sig som vid gående, men de vidrör aldrig marken. Som ju för övrigt bara är moln. Ibland när jag har bråttom så tar jag i med armarna. Då ser det ut som jag simmar genom luften. Men det brukar göra mig illamående, så det låter jag bli.

Som du säkert förstår tycker inte jag att något av allt detta är det minsta onaturligt. Det är lika självklart för mig som rinnande vatten.

Naturligtvis tog det lite tid i början innan jag vande mig. Jag brukade drämma in i saker till höger och vänster. Det var som att vara berusad med hjul under fötterna. Oj, vad förbannad jag var på att ingen talade om för mig hur man skulle göra. Först efter lång träning lyckades jag stå upprätt och ta mig fram någorlunda stadigt. Jag märkte att ju mer jag koncentrerade mig, desto svårare blev det. Först när jag liksom glömde bort mig, så gick det bra. Jag tror nu att det hela tiden handlade om att glömma. I början var jag rädd. Jag försökte minnas. Men inte längre. Nu flyter jag. Det är bättre så. Jag flyter och allt flyter med mig. Det är behagligt. Eller, jag antar att jag skulle kalla det behagligt, om jag kände nånting. Låt mig förklara. Att glömma innebär inte att orden försvinner. Jag kommer nog ihåg namn på saker, vad de kallas och så. Men jag känner dem inte, de säger mig ingenting. Så kan jag säga att nånting är behagligt, eftersom jag vet att saker som inte är jobbiga brukar kallas behagliga. Fast vad är jobbigt förresten?

Nu kom jag av mig. Det händer hela tiden här. Noll koncentrationsförmåga. Brummandet av generatorerna steg, jag kunde höra enskilda ljud i det stora ljudet. Det var inte alls så stadigt som jag trott. Snarare lät det som en kakofoni av stigande och sjunkande klaganden.