Maailman Katolla - Teater Jurkka
Razzia 14.10.94
Kineserna kommer med löften om morgondagen. Kineserna kommer med vapen och våld och talar om en bättre framtid. Kineserna kommer och spränger kloster i luften, mördar munkar och utrotar det tibetanska folket. Folkmordet och övergreppen hör till de värsta i historien, och det fortgår än i dag. Det är bakgrundentill Kari Hukkilas pjäs Maailman katolla, som nu går på teater Jurkka i Helsingfors. Pjäsen berättar om händelserna i Tibet från femtiotalet och framåt, samtidigt som tematiken om livets färd mot döden och vårt förhållande till livets väsentligheter ger föreställningens idémässiga djup. Fem skådisar spelar ett flertal roller under två timmar, spelstilen är snabb och rollerna blir närmast skissartade. Hur ska man våga ge sig på de stora frågorna?
Atro Kauhiluoto, regissör:
Utgångspunkten måste vara ödmjukhet, att inte göra anspråk på att veta hur det skall vara. Det gäller både i skrivskedet och när vi satte upp pjäsen. Vi kan ju ha åsikter om hur det borde vara, men vi kan inte ha någon slutgiltig kunskap. Här i väst är vi jäviga, och kan inte komma med några pekfingrar, även om vi har rätt till våra åsikter. Det är vårt ansvar. Om vi med pjäsen lyckas kristallisera fram det moraliska och etiska dilemmat så har vi att försöka i all ödmjukhet visa det på scenen.
Vad är då viktigare, att beskriva de oförrätter som pågår i Tibet, eller att ta fasta på det etiska och moraliska problemet?
Det är en utmaning att inte bara visa upp ett problem, utan också försöka visa på en lösning. Eller åtminstone öppna vissa dörrar. Att ställa folk inför plågsamma frågor och sedan lämna dem där, vad vinner man på det?
Lyckas pjäsen med det? Att ge lösningar eller öppna dörrar. Nej, inte i sin nuvarande form. Men det gör inte föreställningen till ett misslyckande. Hukkila väljer att följa en familj, mor och son. Deras vardagliga umbäranden blir vår röda tråd. Det är en enkel, konkret lösning. Deras berättelse intresserar mig.
Jag tyckte om pjäsen. Den är ännu ofärdig, repetitionstiden har varit extremt kort, och särskilt andra akten blir lidande. Det är ännu inte en färdig produkt, men det är ändå bra. Kanske är det en förutsättning, detta att scenen är en av helsingfors minsta, att det inte funnits mycket pengar till scenografi eller rekvisita. Där finns i stort sett bara några skådisar som ur tomma intet skall frammana Tibet. Pjäsens estetik är i linje med de ekonomiska resursena, vi ser snabbskisser, och det är bra. Kanske är just detta förutsättningen för att kunna tala om stora, svåra frågor. Här finns inte mycket formsökande, vi talar om traditionell teater, men innehåll finns desto mer. Intensiteten är inte att ta miste på, Jouko Puolanto är ett nöje att se på scenen. Det är bara mot slutet jag tycker att illusionen bryts och patoset lyser igenom på ett osant sätt.