Linje lusta
KNYTT 28/9
När filmatiseringen av Tennessee Williams pjäs A Streetcar Named Desire, Linje Lusta på svenska kom, var det nog fler än jag som tyckte att den definitiva versionen var gjord. Marlon Brando som Stanley Kowalski går inte att överträffa. Att ge sig in i en dramatisering innebär oundvikligen jämförelser. Detta har inte hindrat Veli-Matti Saikkonen att försöka, och i går var det premiär på Stadsteaterns stora scen i Helsingfors.
Denna pjäs skrevs 1947 och gav Williams Pulitzerpriset. Det är hett, hett som i helvetet. Jazzen dyker upp överallt. New Orleans, slummen. Polacker, mexikaner, svarta. Det är hett och trångt. Här bor Stanley Kowalski (spelad av Antti Virmavirta) och hans fru Stella (spelad av Satu Silvo). Hon kommer från en rik familj, hon har god uppfostran, han är fattig polack. She has got class, he has got sex. Till detta bakgårdsparadis kommer Stellas syster Blanche. Problemen börjar. Något är fel med Blanche, men vad ? Pjäsen är intressant i sin klasskildring, något som annars kopplas ihop med allt brittiskt. Att sänka sig från sin nivå, att bekänna åtrån, lustan. Som både är smutsig och ren. Blanches dubbla sidor gör henne till spelets nav. Att spela Blanche är en utmaning, och en utmaning som Eija Vilpas inte klarar av. Blanche är på väg att bli vansinnig, men Eija gör henne till liten flicka. Någonstans missar hon i tolkningen och det viktigaste i hela föreställningen, den kvava instängdheten, intensiteten som gjorde filmen speciell försvinner på stadsteaterns stora scen. Är hon ett offer för omständigheterna, eller är allt hennes eget fel ? Stella försöker förstå henne, stå ut med henne, Stanley hatar henne, men åtrår henne samtidigt. Stanley är realisten, Blanche drömmaren. Jag säger inte som det är, jag säger som det borde vara, säger hon. När Stanley rycker bort hennes sista skydd mot världen går hon under. Med Ibsens ord; Tar du bort en människans livslögn tar du bort hennes livslust.
Måns Hedström har gjort en fin scenbild av bakgator och brandtrappor,
men den känns för bar, för öppen. Själva ytan
gör skådespelarna små och värmen, hettan försvinner.
Det känns svalt, inte svettigt. Satu Silvo som Stella är svår
att få grepp om, hon bejakar kärleken, men hennes innerlighet
saknas. Bäst är hon som rasande, sårad vildkatta. Då
glöder hon i mörkret. Stanley, Antti Virmavirta är väl
spelad. Han tillför rollen något finskt. Kanske är hans
roll lättare än Blanches. Han kan vara helläbbig, han skall
vara helläbbig. Men han får inte riktigt utrymme nog, han blir
åsidosatt, och regin är över huvud lite okoncentrerad.
Efteråt säger jag mig att jaha, så var det slut. Mellanraderna
saknas, undertexten förblir halvfärdig. Enstaka ljusglimtar
kommer från Virmavirta och Jyrki Kovaleff, som spelar Mitch, Blanches
beundrare. I övrigt känns det lite avslaget, lite omotiverat.
Jag undrar bara en sak. Varför ?