24 augusti 1988

Sakta, lite tveksamt, osäkert, men ändå våldsamt viljande.
Trevande. Som om det skulle vara nån konst, att prata menar jag. Prata så folk förstår. Att prata men inte vilja är vanligt, som skulle tvånget frigöra ärlighet, eller innesluta bubblande erotik. Tonfallet, anfallet, hindren, målgången suddigt svävande som av tomhet bestående luft, upprörande, med tiden lidande, ett stilla tigande, ord som skriker medgivande, snälla saker, luft, tankeskugga, bubblande enkelt, som ett rö i vinden, tankestinnt, lättare nu, speglingar i höglingar, smekningar i örgångar, virrgångar och felninqar,fyllningar,delningar.
Samvete är bara en annan sida av plånboken, med kortet halvt instucket och halvt möjlig, som att se med bara ena ögat, värre än att inte se alls, det hör ju ihop, det vill ju till sej, det måste ju ändå fram nån gång.

Nej, inte ens om det fanns två vägar och en var rätt skulle jag välja. Ingen tvingar mej till det, och varför skulle nån det ? Bara regnbågar får nån att reagera, men hur ska man orka måla varje dag ? När en färg tar slut, ska vi då lugnt sitta ner och vänta på blodtillskott ?
Att kräla genom ankdammsnätter, tröttna och spektakulera rampljusmässigt, åka västerut, over there, till Sverige. Som funnes lyckan där. Valtider och svikna politiker. Som känner sig bedragna. folkets vallöften höll inte, och politikernas väljarförakt är förstås stort. Det spelar ju ändå ingen roll vem som röster, när väljarna inte skiljer sig från varann. Då är det roligare i USA, Där vet väljarna att festa om sina politiker. Annat var det förr, då fanns det pli att kasta på väljarna. Dekadensen var inte uppfunnen och kunde inte köpas i varenda K- butik. På tal om det, finns lyckan ? Jag menar, kan det finnas saker att verkligen tro på, och leva för? Finns kärleken fortfarande i detta förbent invaxade 80-tal ?

Jorden snurrar snabbare, tänkte du på hur kvävande värmen
var i sommar, hur snabbt sälarna slogs ut, hur molnen ändrat
karaktär, hur vissa ämnen upphör att diskuteras i tidningarna,
hur vi sakta glider över i något helt annat. Märkte du att
sommaren 88 var utsatt för magiskt tryck, som förorsakade
fredsförhandlingar och giftalger, huvudvärk och tampongdioxiner
cesiumsvampar och medansvar,östöppning och västförgubbning.
Tänkte du nånsin på hur det hela började ? Stod du nånsin på
tröskeln och sa, här är det, vi blir rika, detta är sanningen
vägen och livet, tog du pillret ur munnen och skrek för dina
halsars fulla muggar skrev du på den där namninsamlingen om
de 30 miljoner svältande aidssjuka krymplingarna som ville
flytta hem till ditt bostadsområde men som inte du ville ?
Tog du ditt ansvar, eller satt du fastspänd i funderingar over
varför du aldrig lyckas hålla ihop ett förhållande ?

Nu för tiden kan man längta sig fram till en ställning om man bara känner formen väl nog, formen som konst, som allt, som bara vill säga att den finns, men inte varför och absolut inte hur, som är större och bättre än innehållet, eller tråkigare, som notiser i en evig nyhetssändning, sammanhangslösa, det regnar, liksom ensamt, liksom envist. Fångarna vill inte ut längre, det är för kallt, leken är kanske inte så kul, kaffet smakar måhända en smula beskt, räkningarnas tråkiga regelbundenhet matchar vädrets förutsägbarhet, dess kort lång kort, ett argt SOS vi är fågelkvitter, naturen är så vacker, fisken svär, den gyllene medelklassen blomstrar. Försök tala med en svältande om miljöproblem, försök tala med en flykting om arbetsmarknadsfluktuationsproblem. Försök tala till en riktig människa. Tala om form.

Tystnad, eko av steg, mörka steg, viljelösa, Nej, en liten gnutta vilja kan spåras med hjälp av modern teknik, filmflimmer, exakt avmätt, en sväng på kanten, en tur ner i slänten, som att köra ner i diket utan körkort, skollöfte snart, jobbläfte sen, ytor, struktur, målarens dilemma, men kanske ingen vill måla av det som nu är, jag menar, finns det nån anledning, tror du fortfarande på nånting, vet du fortfarande hur man ber om ursäkt, är du helt svald,avtänd,kopierad i en xerox 500 gånger för att se om du utvecklas, invecklat ? Nej, upprepat.
Du tror kanske att jag inte har nåt nytt att tillföra diskussion att månen inte går att nå, att jag verkar helt vrickad. Lite manisk,ganska oregelbunden.Men du vill inte säga något, rädd för att verka inskränkt, ankdammens epidemi ? Ja titta inte,hitåt, jag kan inte lösa dina problem, jag är inte utbildad, jag spelar inte golf på söndagarna. Jag är ingen anka.

Ibland tror jag min gengångare var en kronisk alkoholkonsument, ständigt lite dubbel och suddig i kanterna. Särskilt när ja i de statliga alkoholbutikerna förirrar mig råkar suddigheten störa min jakt efter sanning tro och kärlek. Då är det tur att utgångarna är ordentligt utmärkta med gröna ULOSskyltar.

Ibland spränger kärleken min ynkliga kropp och förbinder insidan med rött,våldsamt, som ett mord eller misshandel, som en kärra oljad med sniglar,framsammanpressat, men jag tror det mest är konstlat, jag saknar passionen,även om passionen ofta dödar något är den total, den omöjliga orgasmen, som inte förbehålls oss av manligt kön. Jag ser med saknad på den kvinnliga orgasmen och förstår inte allt tal om jämlikhet, vi är så frustrerade att vi förtrycker kvinnorna, ni har något vi inte har, inte kan få, bara sakna. Märker möter vittenivitt, är det bara längtan i alla böcker, filmer, tavlor ? Frusen vilja, som gärna skulle värma sig hos oss, ta av vår värme, äta av vårt hjärta, konstnären som får betalt,när en orm som äter upp hans konst och blir ful, fast på fel sätt, osmakligt ful. Något som katten släpat in, fula människor finns inte egentligen inte på samma sätt som fula tankar eller fula skivomslag. Fulhet är skrämmande vackert,skrämmande nära,härligt påtagligt. Som att äta glass under vatten. Avtagande.

Konstigt hur det hela tiden kilar förbi, livet. Aldrig nån baksmälla eller nåra fartbegränsningar, aldrig några dåliga dagar, ständigt på smällen, som en rocklåt med baktung refräng och fadd smak av konstruerad bismak Livet känns inte äkta, för mycket färgämnen, för mycket tillsatser. Undrar just om reklamationstiden gått ut, eller om man har ångervecka. Som en dåligt regisserad film , med alldeles för grälla färger och dåliga skådisar, just så känns livet ibland. Förresten fattar jag inte varför inte alla går och blir miljonärer. Vårt system bygger ju för höge farao på att alla ska kunna bli rika och framgångsrika, och lyckliga, och medlemmar i SFP för alla dom som inte vill finns stora vackra saker som kallas färjor.

Dom döende martyrerna vårdas på intensiven, Finland andas Europa, i svepande gester talar vi om att showen är slut, alla kan gå hem, biljetten gäller inte längre,stjärnan har slocknat, hjältarna har fått fina chefstitlar, hundarna får inte utföra sina naturbehov annat än inom relegerade nerlagda skolors rastställen, det nya heter neon och är inte alls nytt, Det var hemskt kul att träffas, det måste vi göra om nån gång,känns det bättre nu, jasså,nähä,inte det , tja häng kvar då, ett litet tag till,än har inte ankjaktssäsongen börjat, men licensansökningarna lär vara fler än nånsin ........