T E X T

Berättelse

Berättelse, skriven i slutet på åttio- eller början av nittiotalet, ingicki Rundradions Lunchradiosändningar.

I den ljumma skymningen satt han och tittade på fåglar.
Han kände sig nöjd. Dagen gick mot sitt slut, han hade hunnit
med det han skulle. Ur termosen hällde han upp ännu en kopp av den
varma chokladen.
Det var stilla. Naturen inväntade kvällen. Han kunde höra hur små djur
tassade omkring helt nära. En myra kröp på hans nacke. En lätt vindfläkt
smekte trädens kronor. Han gäspade.
Mossan var så mjuk, så mjuk
Plötsligt vaknade han till. Vad nu ?
Det var alldeles mörkt. Han hade somnat, och natten hade smugit sig på
under tiden.
Yrvaken reste han sig upp och började gå. Skogen verkade annorlunda nu.
Inte lika vänlig längre. Det var alldeles tyst, så når som på mannens
andetag. Ingenting var sig likt. Skogen hade ändrat utseende.
Han började gå snabbare.
En uggla hoade till. Två fladdermöss på jakt efter ett nattmål susade förbi.
Någonstans långt borta knakade det i skogen.
Mörkret var kompakt.
Med armarna utsträckta framför sig trevade han sig sakta framåt.
Han såg aldrig hålet.
Han tog steget ut i evigheten.
Skriket ekade bort i skogen och skrämde upp två fåglar som satt på
en gren och slumrade.
Daggen gjorde skogen fuktig. Det luktade friskt.
Det blev stilla.

Paul vaknade ungefär samtidigt, som Terese. Med ett missbelåtet ljud sträckte han på sig. När han öppnade ögonen såg han att Terese redan var vaken. Paul ville inte alls gå upp. Han kunde inte förstå varför Terese, som fick sova så långe hon ville alltid envisades med att vakna så tidigt. Själv var han väldigt morgontrött, och ville helst vara ifred på morgnarna.
Han tog på sig lite kläder och gick ut i köket.
Ingen vaken än. Typiskt.
Då skulle han alltså fä laga frukost själv igen. Han slamrade lite extra högt, bara för att visa dom.
Terese dök upp i dörröppningen, rufsig i håret och med ett alldeles för stort nattlinne på sig.

-Hungrig, sa hon.
-Jaja, jag ska laga åt dig också.
-Té, sa hon.
-Okej, okej, du ska få té.

Han kände sig för trött för att bråka. Dessutom var han själv lite sugen på té. Frukosten åts under tystnad.
När han hade svalt den sista tuggan bröd gick han ut i badrummet och borstade tänderna.
Fem minuter senare var han ute på gatan. Det var ganska kallt ute. Himlen var blå och klar. Han tänkte på sommaren. Den var slut nu. Hösten var här. Han sparkade lite förstrött i en lövhög.
Han tyckte om hösten. Det var så vackra färger överallt, och så var det klart och friskt ute. Nu var han nästan framme. Bara en gata till. Han såg redan huset, ett stort och fult hus. Det var brunt och smutsigt.
De stora bruna trädörrarna var öppna.
Han gick in.

Det tidiga morgonljuset var klart och kallt.
Huttrande drog han den trasiga rocken närmare kroppen. Ljuset färgade havet och stranden ljusrött.
Han kände sig mycket hungrig.
Några meter bort syntes en låda ligga i vattenbrynet. Den visade sig
innehålla konserver av alla slag och storlekar. En brödkniv gav honom
tillträde till de begärliga frukterna. Han slukade päron, ananas, fikon,
jordgubbar. Belåten sjönk han ner i solstolen igen.
Solen steg.
Nu frös han inte längre.
Horisontlinjen flöt ihop för hans drömmande ögon.
Hav och himmel blev ett.
När han vaknade var dagen långt gången.
Solen stekte hans panna, en brännande törst vars låga han inte kunde släcka.
Han reste sig och gick mot skogsbrynets lockande skugga.
Bakom hans rygg fräste havet hotfullt .
Två stora fåglar betraktade intresserat den lilla pricken som rörde sig från stranden in mot skogen långt därnere.
De flög i vida svängar over ön, lättjefullt i den svala brisen. Sedan fortsatte de västerut, mot nästa ö.
Inne bland trädens svala skugga stapplade han en stund obeslutsam. Till slut hittade han en Iiten glänta ned mjuk björnmossa.
Han somnade omedelbart.
Natten sänkte sitt behagfulla ljus över ön. Några nyfikna ekorrar kilade fram och tillbaka i gläntan.
Vacker fågelsång hördes mellan träden. Månen letade sig försynt upp över horisontlinjen.
Någonstans långt borta gick en båt förbi. Nere vid stranden spolade vågorna upp fler vrakrester.
Han reste sig och sprang mot havet.
Han skrek utan ord. För många rum hade passerat honom.
Ekorrarna skuttade nyfiket efter.
Vattnet var ljummet och salt.
Han ville hem.

Han satt och tittade på henne.
Utanför fönstret gick den kalla månen sakta upp.
De satt båda i mörkret och tänkte. Lite av månens ljus sken på hennes
ansikte. Hon satt där i mörkret och lös.
Det var längesedan de hade träffats nu.
Han kunde inte förstå vad han hade gjort, hur han hade levat innan.
Hennes närvaro var så självklar för honom att han inte kunde tänka sig en tillvaro utan henne.
Dessa sista minuter de hade tillsammans satt han och tänkte på just sådana saker. Hon i sin tur satt och tänkte på skogen.
Den stora lummiga skogen där de hade träffats.
Hon var ute för att plocka svamp, och så plötsligt var han bara där.
Han var sotig i ansiktet, och på kläderna.
Hej, hade han sagt.
Hon mindes att hon hade tittat misstroget på honom en stund, innan hon svarade.
Han förklarade att hans bil fått punktering, och att han letade efter en mack.
Kände hon möjligtvis till någon ?
Hon svarade inte med ens. Det var något i hans röst som hade fångat hennes uppmärksamhet.
Han var tvungen att harkla sig ganska ljudligt för att väcka hennes uppmärksamhet igen.

-Skogen är vacker här. Jag har aldrig sett den på så nära håll, du vet, med bil bara svischar man förbi allting. Jagar något man aldrig riktigt kommer ifatt.
-Kan jag inte få bjuda dig på middag ? Det kommer så sällan några människor hit.
-Middag? Jaa, jo det tror jag väl Jovisst, gärna.

Utan att säga något mer började hon gå. Han följde efter.
Efter en stund sa han: Vi kanske ska presentera oss för varann ? Jag heter
Samuel.
Hon svarade inte, bara fortsatte att gå.
Efter en stund var de framme vid en liten stuga.
Hon gick direkt in och började slamra i köket.
Nyfiket tittade han sig omkring. Stugan låg precis vid en sjö. Runt omkring var det skog så långt han kunde se.
Bryggan var, såvitt kan kunde se, den enda brygga som stack ut i vattnet.
Var det möjligt att hon levde här alldeles ensam ?
Hur fick hon mat ?
Han blev mer och mer nyfiken.
Utan att han hade märkt det, hade dagen försvunnit, och ersatts av kväll.
Han gick till stugdörren och knackade på. När ingen svarade öppnade han försiktigt dörren.

-Hallå? Kan jag komma in ?

Långt därnere såg de havet.
Deras sinnen fylldes med dess salta sträva lukt.
Flera timmar tidigare hade de stannat bilen och satt sig här.
Ingen av dem sade just så mycket.
Båda satt de försjunkna i tankar. Han förvånas ofta över hur väl de förstöd varann, utan att behöva säga något. Det kändes som om de en gång levat samman, för mycket mycket länge sedan.
Hon kände nbågonstans på samma sätt, men det skulle aldrig fall ahenne in att försöka klä kanslan i ord.
Denna skillnad dem emellan var mycket karakteristisk för deras förhållande. Han skulle alltid reda ut allt, alltid förstå. Hon å sin sida levde, accepterade.
De kompletterade varann.
Havet var grågrönt, nästan vänligt.
Den friska salta havslukten svepte in över dem i en stilla kvällsbris.
Silhuetten av en båt syntes på horisontranden. Han undrade vart den var på väg.
Havet skänkte honom en sån frid. Det var stort, påtagligt, verkligt.
Deras kärlek var en del av detta hav. Insikten om detta både skrämde och fascinerade honom. Han sträckte ut handen och smekte hennes hår.

-Är du hungrig?
-Ja.

De satt tysta en stund. När han åter vände sina ögon mot hennes såg han att hon grät. Fårvånad omfamnade han henne.

-Men, varför gråter du?

Så småningom slutade hon gråta, men förblev envist tyst. Han reste sig och gick mot bilen.
Hon kom tätt bakom.

Det fanns gånger då han plötsligt upptäckte hur vacker hon var. Då kunde han sitta tyst och bara se på henne. Det var som om han aldrig hade sett henne förut.
Hennes ögon sade -Älskar du mig? Hans läppar formade ett -Ja, men inte ett ljud kom över dem.
Hon log mot honom och satte sig i bilen.

De tänkte just aldrig på framtiden. Ja, de pratade knappt om den. Deras liv fylldes av dagar, sekunder, gemensamma upplevelser.

Lägenheten var tom.
Hon hade flytt igen. Samuel gick omkring i de tysta rummen och kände ensamheten koma närmare.
Han borde ha förstått att hon skulle göra detta.
Han borde ha förstått de signaler hon givit honom. Å herregud, att han hade varit så blind t Nu fick han skapa ihop resterna av sig själv och fortsätta ensam. Han hade alltid skjutit problemen åt sidan när de varit samman. Då hade livet varit langa promenader, intressanta böcker, närhet.
Han behövde aldrig ifrågasätta sin existens, deras kärlek var nog.
Det som hade varit en lång flykt, fick ett snabbt slut.
Nu skulle han börja grubbla igen, gräva ner sig.
Ute föll mörkret sakta.
Han packade ihop sina saker i en väska, släckte och låste omsorgsfullt dörren. Nyckeln lade han bakom en lös bräda i väggen.
Lägenheten, deras gemensamma skattkammare. Nu var den tom, ihålig.
Med ett stänk av längtan startade han bilen och körde ut på stora motorvägen.
Fri- och fast.
Han körde hela natten utan rast. Om någon hade frågat honom om vart han var någonstans eller vart han var på väg, hade han förmodligen bara stirrat oförstående tillbaka. Bilen, farten, natten, allt var hans. Det enda han hade. Något mer tänkte han inte.
När morgonen kommit, och givit vika för dagen kom han i en liten stad. Han kände hungern bulta och saktade in för att äta.
En morgontrött dam i förtiårsåldern serverade honom kaffe, några prinskorvar och två ägg. Han åt mekaniskt, käkarna tuggade och svalde. Syltan han valt var tom, sånär som på en uteliggare som satt vid ett bord och sov. En halvt urdrucken kaffekopp hade varit hans pass till en stol, lite värme, och en stunds sömn innan damen upptäckte honom och slängde ut honom.
Samuel registerade allt detta utan att tänka vidare på det.
En solkig tidning låg på bordet.
Han tittade lite slött på den. Någon hade slagit upp sportsidorna och markerat en massa saker. Förmodligen nån hästspelare som drömde om skrällen, miljonen. Och som lika säkert supit sig full senare på kvällen, när kosingen uteblivit.
Han lade märke till en liten annons längst ner på sidan.
Försäljare sökes. Fritt och enkelt jobb för självständig utåtriktad man i 25-30 års åldern. Ring 045321.
Han såg på datumet. Tidningen var en vecka gammal. Säkert försent. Eller?
Han reste sig och gick bort till telefonen vid disken. Ett ögonblick stod han obeslutsam, sedan lyfte han luren och slog numret.

 

T E X T