Jurij Ljubimov - ikon
KNYTT 4/11
Överallt hans namn nämns är det med vördnad. Han är en av de stora. Hans produktioner lyfter sig över mängden. Orädd, ständigt nyskapande, med ett skarpt bett blir han geniet. Hur kan väl en sån misslyckas ? Lägg därtill den samlade kraften och kunskapen hos Kansallisteatteris anställda. Koppla ihop dessa två med ett monumentalt verk av Dostojevski, som därtill aldrig förr spelats på en teaterscen. Undra på att tidningarna är hänförda. Margita Andergård i Hufvudstadsbladet är imponerad av människan Jurij Ljubimov, som på 70 och 80 talen skapade teaterhistoria på Tagankateatern i Moskva, tills hans röst blev för kritisk och kastades ut, turnerade i Europa och gjorde Succé, och återvände i glasnostens tid för nya triumfer i Moskva. Andergårds recension i fredagens Husis andas lite kritik, men inget sägs högt. Huvudtesen är att detta är Stor Teater. Kirsikka Moring är däremot helt positiv i Helsingin Sanomat. Världspremiären på Dostojevskis Keskenkasvuinen är teater som sällan syns på de här breddgraderna, utropar hon.
Ljubimovs Keskenkasvuisen/ Ynglingen, på Kansallisteatteris lilla scen i Helsingfors verkar således vara en given succé. Markku Maalismaa spelar den vinglige ynglingen Arkadijs väg ut i den hårda världen. Livet ter sig för denne yngling som ett enda kaos. Vem kan han tro på, vad skall det bli av hans dröm ? Som ofta hos Dostojevski handlar det om insikter, utveckling, mognad, spel och dubbelspel. Ibland anklagas hans figurer för att vara helt idébesatta, de är bara representanter för en viss idé, eller uppfattning. Den kritiken kan jag nog rikta även mot ynglingen, med den outgrundlige fadern, införstådd och välspelad av Martti Järvinen, den girige pantlånaren, den högmoraliske anarkisten och så vidare. Maalismaa är ynglingen, navet. Runt honom snurrar hela berättelsen med alla dess hopplöst krångliga, och i förlängningen ointressanta intrigerna, runt honom snurrar insikterna, förtvivlan, kärleken, frågan om gott och ont. Tematiken är välkänd från Dostojevskis övriga produktion. Att växa upp, hitta en plats, stötas och blötas av sin omgivning. Allt detta såna där tidslösa frågor som säkert alltid har och alltid kommer att spelas på teatern.
Vad har då Juri Ljubimov gjort med denna bok ? I början slås jag av musiken, stämningen och farten. Så här brukar det definitivt inte se ut på Kansallisteatteris scener. Scenbytena är oerhört snabba, figurerna mejslas ut i maskingevärstakt. Om du skall gestalta en figur på 30 sekunder, vad väljer du ut ? Tempot lugnar sig emellanåt, men jag kommer inte förbi känslan att det nu är frågan om en uppvisning i virtuositet, vi skall visa att det är möjligt. Det blir andan-i-halsen teater. Lägg därtill ett maneriskt, schematiskt skådespel av de flesta på scen och du har problemen i ett nötskal. Jag tror att Ljubimov velat lätta upp den tunga berättelsen med fart för att göra den mer tillgänglig, men resultatet är blandat. Känsloutbrotten kommer plötsligt och omotiverat, en sak hinner nätt och jämt uttalas förrän alla måste springa bort till nästa scentablå. Det är inget fel på scenografin, tvärtom. Den är enkel, vacker och nästan lite djärv. Och musiken. Precis som Fellinis filmer alltid binds ihop av Nino Rotas musik till en större helhet fungerar Edison Denisovs musikridåer som ett kitt. Den är vacker och ständigt närvarande. Tillsammans med Andrey von Schlippes scenografi blir helheten vacker. Den störs av skådespeleriet, som alltför mycket liknar skådisarnas tidigare rollfigurer. Det är inget kul att se samma skådisar spela sina Egna roller om och om igen. Nej, de lyckas bara ibland ge spelet liv.
Vad gäller teater som samhällskritik vill både Andergård och Moring hitta aktuella paralleller mellan Ynglingen och dagens sönderfallande Sovjet. Ljubimov själv förnekar alla sådana samband, och det gör han rätt i. Det går att hitta symboler i allting. Särskilt hos en författare som Dostojevski, så besatt av de eviga frågorna. Varför måste vi alltid hitta kommentarer till dagsfrågorna ? Det finns intressantare frågeställningar, även sådana som jag anade i Ynglingen, men de kom ingen vart. Jag tyckte mej se skisser och uppslag till riktigt intressanta föreställningar i Ynglingen, men ingen av trådarna utvecklades, den ointressanta intrigen fick ta över och det potentiellt intressanta begravdes under bländande teknik och manerskådespeleri.
I slutet kommer Arkadij fram mot publiken och säger att nu skulle det behövas lite ordning, inte längre föreskriven utan utvecklad av oss själva. Det är ett politiskt ställningstagande, för all del. Men det är i ungefär samma klass som slutet på Terminator 2. Om vi kan lära maskinerna att förstå känslor finns det kanske ännu hopp för världen.