Ur arkiven: Uppsats om kulturens roll på Hufvudstadsbladet

Uppsatsen skrev jag 1989 och blev utskälld som alltför okritisk. Kritiken var helt befogad.

Tidningens roll i samhället är numera rätt självklar: Att förmedla nyheter om samhället. Visst finns det andra viktiga faktorer, nöjen och annat, men primärt är tidingen en nyhetsförmedlare. Honnörsordet heter objektivitet, vars renodlade form är ett idealtillstånd som aldrig kan uppnås. Åsikter är hänvisade till ledarsidan, och kulturen. Ledarskribenterna kommenterar politiken, det politiska livet. Deras uppgift och utformning är jämförelsevis klar.

Börjar man titta på kulturen är situationen en helt annan. Här konfronteras journalisten med flera motstridiga viljor, olika skolor och traditioner.
Kulturjournalistiken har på senare tid diskuterats flitigt, i Finland såväl som i övriga Norden. Både innehåll och målsättningar har manglats i olika sammanhang. I den här uppsatsen vill jag beskriva situationen på svenskfinlands största dagstidning, Hufvudstadsbladet. Frågor jag varit intresserad av är vilken ställning kulturredaktionen har inom tidningen, vilka målsättningar kulturen har och hur kritiken fördelar sig inbördes, alltså vad man satsar på. För att få en ungefärlig uppfattning om fördelningen gick jag igenom två veckors Husis och räknade artiklar. Antal spaltmillimetrar ansåg jag mindre intressant.

Kulturjournalistikens utveckling och Hufvudstadsbladets utgångspunkter samtalade jag med Tuva Korsström om. Hon har jobbat på Hbl sedan 1986, hennes fält är litteraturen. För tillfället chefar hon, ordinarie chefen Elsa Boström är ledig.

Kulturen i tidningen

Kulturens traditionella roll i tidningen håller på att förändras. Upptäckten att kultur säljer är för många tidningshus ny, av tradition har kulturen ofta setts som ett nödvändigt ont. Ett färskt exempel på uppvaknande är Uusi Suomi, som numera har en påkostad fyrfärgsbilaga varje helg med bara kultur. Helsingin Sanomats månadsbilaga är ett annat exempel. Samtidigt håller själva innehållet på att förändras. Vi går mot en sensationskultur, med mycket "nyheter". Nya konstformer växer fram, vissa mycket mediatillvända. Nyhetsbaserad kulturjournalistik kan lätt glida över i vanlig journalistik, skrivet av allmänreportrar. Kulturavdelningen kan få problem med självständigheten. Detta skapar lätt en konflikt för kulturskribenten med den traditionella rollen där den kritiska inställningen är utgångspunkten. Att bara informera om vad som händer, "objektivt förmedla nyheter", är inte tillräckligt. Sätter man in Hufvudstadsbladet som den ser ut idag i det här sammanhanget är tidningen starkt traditionell. Den analyserande kritiken kommer i första rummet.

Elitism...

Kulturjournalistik anklagas ibland för att vara elitistisk och sluten. Antingen tänker skribenten på vem hon/han skriver för, eller vem hon/han skriver om. Det senare är naturligtvis intressantast. Visst går det att förenkla språket, men inte till priset av substansen ! Konsten blir i så fall förenklad till innehållslöshet, vilket väl ingen ändå vill. Viktigast för förståelsen är språket och utformningen. Helst skall varje artikel kunna stå för sig själv, som en miniessä. Id`n är att placera konstnärens verk på den konstnärliga kartan. I Hbl liksom i andra tidningar märker man att kultursidorna lever ett eget liv, såväl inom som utom tidningen. Med ett eget utseende, ett eget språk, vänder sig kulturen till en viss grupp människor, och uppmanar till ett visst sätt att läsa. Konstens värld sätter sina egna gränser.

För att kulturkritik skall fungera måste det mellan den personliga upplevelsen och konstverket finnas referensramar till konstvärlden, kalla det gärna kunskaper. Vissa begrepp måste kunna användas, vissa verktyg.

Den Egna Världen

En bra kultursida behöver några baskritiker som älskas och hatas. Personligheter helt enkelt. Se på Dagens Nyheter, som har en lång tradition av kunniga och personliga kritiker, varav Björn Holmkvist är den senaste i raden. I Finland kan Pekka Tarkka på Helsingin Sanomat nämnas, och Merete Mazzarella på Hbl. I den egna världen förekommer också en livlig dialog mellan tidningarna. Ofta är den inte alltför öppen, utan man ger varandra kängor lite i smyg. Den intresserade läsaren borde förstås läsa flera tidningar för att få ett bättre perspektiv.

Kulturens ställning på Husis

På Hbl har kulturen av tradition varit en självständig avdelning. Under Jan-Magnus Janssons tid som chefred. fick vi den smått unika platsen längst fram i tidningen, brevid ledarsidan. Det knorrades en hel del på tidningen, och vid den stora omläggningen av tidningen i januari-89 fick kulturen sin nuvarande plats mellan ekonomin och sporten. Tillsammans med Brev och debatt har kulturen ett helt uppslag. Några fasta ramar finns inte, utan man flexar. Samarbetet fungerar i stort bra, och kombinationen blir oftast en fungerande helhet. Nuvarande placering ger möjlighet till färgtryck, vilket betyder bättre konstrecensioner. Med en medveten satsning på egen layout strävar kulturen till lättläst luftiga och gärna avvikande sidor. Men oerhört fort blir nymodigheter förlegade, och tidningssidorna känns åter kvävande trånga och instängda. Idealet vore nyuppläggning av layouten åtminstone vartannat år. Där hamnar vi förstås in på ork och energi. Det är lätt att bli lat och acceptera det invanda.

Innehållsligt strävar kulturen till vägande kritiskt material. Många finlandssvenska institutioner tror att de kan använda sidorna till ett slags textreklam, men det är helt fel inställning. Det som verkligen saknas är en levande debatt och små dagsaktuella kommentarer typ DNs innerspalt. Någon från kulturredaktionen är alltid med på red.mötena, avdelningen är inte isolerad från övriga tidningen. Sällan kommer dock någon feed-back eller konstruktiv kritik. Allmänt uppfattas kultursidorna som ett viktigt inslag i tidningen, även om inte alla på redaktionen alltid förstår vad som står där. Ofta får kulturen agera hackkyckling, på Hbl sker det trots allt i mindre utsträckning än på annat håll.

Pengar..

För första gången har avdelningen sin egen budget. En klumpsumma som man själv bestämmer om. En av de första åtgärderna var en höjning av honoraren för frilansarna. Kvalificerad arbetskraft kostar, och de tidigare nästan symboliska honoraren underlättade inte precis när det gällde att få fram villiga skribenter. Resultatet blir att årets budget möjligen spricker, vilket i så fall bara visar att anslagen är alldeles för små.

Trender i tiden

Litteraturen har alltid dominerat Husis kultursidor, och fältet är ju också oerhört stort. Till skillnad från tillexempel Hesari täcker tidningen såväl finlandssvensk som finsk litteratur, plus hela den svenska sidan. En stor del av recensenterna skrev i tiderna rent refererande artiklar, det var ett digert jobb att rensa ut allt onödigt och överflödigt. Fortfarande överväger litteraturkritiken, men proportionerna är vettigare. En tydlig utveckling är satsningen på serier typ månadens filosof. Längre sammanhängande grejer som ger perspektiv, inblick. När man börjar kunna se samband och knyta ihop olika fenomen sker det något med kulturkritiken. Den utvecklas, förändras.
Temainslagen har kommit för att stanna.

Underavdelningarna

Totalt finns 8 underavdelningar. Dessa är: Musik, Teater, Litteratur, Konst, Dans, Film, Foto, Design. Plus förstås Temasatsningarna. Antalet medarbetare varierar kraftigt, likaså utrymmet i tidningen. MUSIK: Lena von Bondsdorff är halvtidsanställd.

Nu för tiden handlar det mest om klassisk musik, ett tag var rocken en självklar del, men den lyftes ut i början av 80-talet och gavs en egen plats. Jazzen finns dock kvar.

TEATER:Här finns 1 tjänst, vilket verkligen behövs, eftersom man täcker allt finskt, finlandssvenskt och i mån av möjlighet svenskt. Tyskland och England förekommer mera sporadiskt. Ansvarig Marghita Andergård.

LITTERATUR: 1 anställd, Pia Ingström (vikarie). Som redan nämnts den dominerande avdelningen. Givetvis täcks allt finlandssvenskt, till 110 %. Det är väl lite av en mission Hbl har, vårt arv och allt det där. Faktiskt är inställningen till den egna litteraturen ett problem. Det är svårt att gradera den, att ge en rättvisande bild.(Att gå in på denna i och för sig mycket intressanta aspekt får vänta till en senare uppsats.) I övrigt täcks det mesta annat i en evig folkbildartradition. Tidningen är den enda kanalen för Norden vad gäller finsk litteratur. Därför är Husis kultursidor väl lästa även på finskt håll. Den svenska litteraturen är för tillfället lite på hälft. Av nån anledning vill ingen skriva om den. Kanske är den tråkig. En mycket medveten satsning görs på det internationella planet, i en strävan att bryta vår isolering från övriga världen.

KONST: Dan Sundell halvtidsanställd. Det blir mest utställningar. När Gertrud Sandkvist vikarierade för Dan gick hon hårt på kriteriet att bara skriva om topparna, det mest intressanta. Mycket finlandsvenskt föll igenom. Att täcka allt är närapå omöjligt, och frågan är om det ens är nåt att eftersträva. Nu täcks inte ens allt finlandssvenskt, utan ett urval av inhemskt och internationellt görs.

DANS: För tillfället är musikredaktören ansvarig. Dansen har hamnat lite på fäfot just nu, i stort sett täcks det viktigaste.

FILM: 1 tjänst, ansvarig Hans Sundström. Alla premiärer täcks.

FOTO: Keth Strömdahl (frilans)basar. Olika utställningar.

DESIGN:Handlar om konstindustri. Carla Enbom frilansar

TEMA-SATSNINGAR: Tillexempel författarsamtal på finska, som började i vintras. Nu börjar Tonsättarsamtal, i november kommer en intervjuserie om makt inom konstvärlden.

Genomgång av HBL 1 okt 1989 till 14 okt 1989

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 summa

____________________________________________________________

MUSIK 0 0 1 2 1 6 0 0 0 1 1 0 1 0 8

____________________________________________________________

TEATER 1 0 0 1 1 1 2 1 2 0 0 0 2 1 12

____________________________________________________________

LITT 3 0 0 0 0 1 0 4 0 0 4 2 2 0 16

____________________________________________________________

KONST 0 0 0 0 0 2 0 0 0 0 0 0 1 3 6

____________________________________________________________

DANS 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

____________________________________________________________

FILM 1 0 0 0 0 0 1 0 0 0 0 0 0 3 5

____________________________________________________________

FOTO 0 0 1 1 0 0 2 0 0 0 0 0 0 0 4

____________________________________________________________

DESIGN 0 0 0 1 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 1

____________________________________________________________

TEMA 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

____________________________________________________________

SPECIAL*0 1 2 4 2 1 3 1 8 3 2 1 2 1 31

____________________________________________________________

KOMMEN-
TAREN 0 0 1 0 0 0 0 0 0 1 1 0 1 0 4

____________________________________________________________

REFLEXER0 0 0 1 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 1

____________________________________________________________

REPLIKEN0 0 0 0 0 0 0 0 0 1 0 0 0 0 1

____________________________________________________________

PÅ KONST- LINJEN 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 1 0 0 1

____________________________________________________________

totalt: 90

*Här finns artiklar, intervjuer, helhetsproduktioner, alltså material som inte är recensioner.

Kommentarer till tabellen ovan

Vid närmare eftertanke visade det sig svårt att konstruera en användbar modell för jämförelse mellan olika konstformers utrymme i tidningen. Jag valde att räkna artiklar, notiser utan rubrik föll bort. Ingenting framkommer nu om spaltlängden, men det är av sekundär betydeldse. Intressantast är att jämföra mellan de olika konstformerna. Gruppen special var överlägset störst. I gruppen finns personporträtt, översiktsartiklar och nyheter. Därefter följde som väntat litteraturen, som har en tendens att klumpa sig samman, säkert beroende på förlagens utgivningsdagar.

Lägg också märke till hur sällan de mindre konstformerna finns med.

Vem är det då som skriver ?

En komplett lista är närapå omöjlig, men här följer de viktigaste:

Musik: Lena von Bondsdorff, Folke Forsman, Wivan Nygård, Harri Wessman,Alf Nybo, Kaj Chydenius, Hannes Nykänen, Jan Hellberg, Johan Storgård, (om jazz) Tor Forskohl

Litteratur: Elsa Boström, Pia Engström, Tuva Korsström, Merete Mazzarella, Michel Ekman, Elisabeth Nordgren, MajLis Kvickström, Kerstin Lindman-Strafford, Gitte Lauströer, Gösta Kiellin, Ghita Barck, Thomas Wulff, Nalle Valtiala, Conny Svensson, Holger Lillqvist,(om barnlitt.) Ringa Sandelin

Konst: Dan Sundell, Gertrud Sandkvist, Tom Sandkvist, Erik Kruskopf

Film: Hans Sundström, Staffan von Martens, Mårten Kihlman

Dans: Suzanne Järnefelt

Teater:Margita Andergård, Raoul Colliander, Elisabeth Nordgren, Barbro Enckell

Design:Carla Enbom

Foto: Keth Strömdahl

Livets kalk

Så fortsätter jobbet, dag ut och dag in. Att återskapa kulturen, spegla den, leva med den, i den, av den. Kärlek-hatrelationen består, man lär sig, utvecklas. Hela tiden finns nya saker att upptäcka. Världsförbättrarrollen flagar av, i bästa fall ersätts den av något positivt. De övriga blir cyniska råskällare. Förhållandet mellan kritiker och konstutövare förblir spänt, måste troligen vara det. Inom ett så subjektivt område kan inga samförståndslösningar råda. I alla fall inte om man vill ha en vital och levande kultur.

Om denna uppsats, ett sista ord eller två

Allt bygger på intervjuer med Tuva Korsström, refererade i fri form. Undantagen är tabellen med artikelindelningen och avsnittet Livets Kalk, som är min egen slutsummering.

Helsingfors 30/10-89
Johanni Larjanko

Ett citat på vägen:
Jag kritiserar
Du rackar ner
Han/Hon skäller som en galning
Tage Danielsson

T E X T


© Johanni Larjanko