I dödens hälar

Sänt i Kvällsradion 1996

Du lämnar nu Florens bakom dig. Du lämnar det trygga, borgerliga, upplysta Florens, tänker jag när jag närmar mig 27Bs hållplats. Vid hållplatsen står ett gäng unga killar och kikar misstänksamt på mig. De pratar och skrattar. Deras sjungande napoletanska är helt obegriplig för mig. De kommer från slummen. Scandicci. När det nån gång är skottlossning i Florens är det i Scandicci. När det skrivs i tidningarna om självmord, arbetslöshet, galningar, kinesiska slavfabriker och hemmabordeller, där mamman är hallick åt dottern, då visar fotot i tidningen höghusen i Scandicci.
Jag är på väg dit för att konfrontera döden.
Jag är nervös.

När bussen väl kommer och vi stiger ombord har några gamla damer dykt upp. En av dem sätter sig vid ungdomsligisterna.
-Vad är det för språk ni pratar, jag förstår ingenting, säger hon.
-Åh, det är napoletanska, säger en av pojkarna blygt.
-Jaså, vad intressant. Och var har ni varit?
Det som i mina ögon var potentiella rånare är små snälla pojkar.
Scandicci är bättre än sitt rykte. När bussen släpper av mig en halvtimme senare känner jag mig mycket lugnare. En modernistisk tegelbyggnad med en triangelformad spets riktad mot himlen och Teatro Studio skrivet på en stor skylt är mitt mål. Jag skall se ARSA. Det är en monolog framförd av den judiska poeten Sara Coppio som blir förälskad i den katolske författaren Ansaldo Cebá. Hon slits mellan sin religion, sitt arv, sin gud, och kärleken. Hon har en intensiv korrespondens med Cebá. Han försöker hela tiden få henne att konvertera. De möts inte. De skriver. Hans skrivna ord river i henne. Hon höjer ett anklagande finger mot gud. Gud. Det här handlar om dig. Du är huvudpersonen i det här dramat. Hon lider av anorexi, hatar sin egen kropp. Hon vill ge upp, släppa taget, bikta sig, gå under. Men offret är för stort. Hon är delad i två. Orden är hennes fängelse. De skrivna orden.
Hon är delvis galen.

Jag kommer att tänka på Dostojevskij, där människor representerar idéer, och där monologerna är långa. För mig var Dostojevskij en stor upplevelse i tonåren. Det blev en katalysator för det förutsättningslösa ifrågasättandet. Allt stod på spel, allt kunde kritiseras. Döden är möjlig, och inför den blir resten dels obetydligt, dels avskalat. Bara det väsentliga fanns kvar. Och det skedde genom en nästan ändlös ordström. Som i de två uppsättningar jag sett av Compagnia Krypton, Arsa och Me Dea. Teater om De Stora Frågorna.

Monologen är skriven av Giuseppe Manfridi, ett känt namn i Italien. Poeten Sara Coppio spelas av Silvia Guidi, en ung skådespelerska på kommande. Hon spelar affekterat. Hennes vansinnesskratt är osannolika, liksom hennes haltande gång. Det finns inget sånt som att spela över i den här sortens teater, och därför känns hennes agerande manieristiskt. Hon ÄR inte manisk, hon har manér. Det är ungefär lika subtilt som en köttyxa i skallen. Det kan inte vara lätt att göra en monolog, tänker jag. Att få fylla hela scenen, inget som håller tillbaka en. Detta kunde bitvis vara ganska pinsamt, om det inte vore för texten, den vackra och starka texten. Och den skickligt använda scenografin. En stor rökfärgad duk är spänd mellan scenen och publiken. Vi är utanför. Scenen är avgränsad av en smal rektangel gulvitt ljus. Scenens center är mörkare. I ljusrektangelns fyra hörn hänger mikrofoner ner från taket. Just utanför ljuset fylls scenkanterna av sex låga bord, två till vänster, två framför och två till höger. På borden står glaskaraffer och vattenglas. De är upplysta. På den rökfärgade duken projiceras emellanåt bilder, texter och murar av ord.
Resultatet blir estetiskt utan att vara kallt. Det är inte för mycket, inte för lite. Texten är lång och obarmhärtig, scenbilden är visuell, tilltalande och vacker.

ARSA är en produktion av Krypton-kompaniet. Gruppen har funnits i 14 år och haft föreställningar bland annat vid Dokumenta i Kassel och i Moskva. Sen en tid tillbaka är de fast stationerade i förorten Scandicci. Gruppens konstnärlige ledare heter Giancarlo Cauterucci. Han berättar att gruppens uttalade målsättning har varit att utforska gränsmarkerna mellan ny teknik och traditionell teater. De gjorde multimedia innan ordet var uppfunnet. Laserljus, sofistikerade ljud- och ljusanläggningar, video och nu datorer. Idag kan vem som helst kalla sig för multimediakonstnär, men Giancarlo är inte orolig. Efter tjugo år i branschen har han mycket att ge. Teknik är inget självändamål. Den måste användas medvetet. Vi har genom åren arbetat fram en personlig estetik, som jag tror syns tydligt i all vår produktion, säger han. Bland annat valet att jobba mycket med monologer.

(No, il problema...)
Jag föredrar monologer, de ger mer utrymme åt det sceniska rummet, ljussättningen och musiken. Med fler skådisar på scen skapar de i sig en så stark bild att de tar över. Det centrala för mig är skådespelaren, men jag jobbar mycket med scenografin och ljuset. Alla är de betydelsebärande element.

Arsa är ingen lätt pjäs. Men den har fått mycket bra recensioner. Krypton har gott rykte som en experimententell grupp med höga ambitioner, som inte är rädda för att ta risker. Jag går och ser den en vanlig onsdagskväll och salen är nästan fullsatt. Publiken är blandad, den största delen är mellan 20 och 30 år. Enligt Giancarlo finns det ganska bra med publik i Florens. Och den är aktiv. Ett av de mer bisarra inslagen i det italienska teaterlivet är att pjäserna visas i högst en månad, ofta bara en eller två veckor. Detta på grund av en lag som reglerar hur länge en pjäs får visas. Sen måste den på turné runt landet. Så gott som varje vecka finns ett tjugotal nya föreställningar att välja mellan i Florens, många visas bara en eller två kvällar. -Tänk på det som commedia dell'arte-grupper som åker med sin kärra från by till by och sätter upp sina attiraljer på torget, säger Giancarlo, det är vår tradition. Det stora utbudet gör att publiken hela tiden har en stor valfrihet, och att den som är intresserad har möjlighet att se en hel del teater. Det tenderar att betyda en kunnig och kritisk publik, med en utvecklad smak. Det betyder också att många försöker väcka intresse genom att använda starka uttryck. Men fungerar det? Vad är det som drar publik till teatern? Kända pjäser, stora regissörer eller populära skådisar?

(In Italia..)
I Italien är det fortfarande skådespelarna som är viktiga. Stora, kända aktörer lockar folk. Ibland är det pjäsen, främst de mest kända, och nån gång kan det vara regissören som lockar. Och då och då samlas alla tre, kända skådisar i en berömd pjäs, regisserad av en allmänt erkänd regissör. Men ofta är det skådespelarna som är stjärnor.
I den experimentella teatern är det mer projektet som kan locka. Arsa är skriven av en relativt viktig författare i Italien, skådisen är ung och redan mycket uppskattad i den florentiska pressen. Min stil och min scenografi är utarbetad och det gör folk nyfikna.

(Diciamo che)
Under mina tjugo år som teaterregissör har jag gått igenom de olika faserna inom 70-, 80, och nu 90-talet. Från det historiska avantgardet via det konceptuella kom vi in postmodernismen, Baudrillard och gänget, och sen vidare in i texten. Vi har kommit tillbaka till kroppen, skådespelaren och det skrivna ordet. Hela tiden har vi understrukit teknikens betydelse och plats. Man kan väl säga att skådespelaren och tekniken nu är två jämställda element i berättelsen. Men det är tekniken som alltjämt är gruppens kännetecken.
(..del gruppo)

Att betona människan när så många idag har blivit intresserade av teknologin och dess möjligheter är att understryka människans skröplighet. Aldrig har hon väl synts så mänsklig och så sårbar som intill dessa glänsande maskiner. Det är inte ett uppror mot samhället, mot orättvisorna, eller mot det framväxande teknologiska samhället. Giancarlo ställer målsättningarna högre än så. Italien är ett samhälle som uppskattar det skrivna och det talade ordet högt. Det är ett sekulariserat samhälle med många katolska drag. Här uppskattas La Bella Figura, man får inte tappa ansiktet. Det är ett samhälle som stod på Hitlers sida i kriget. Arsa provocerar på alla dessa punkter. Sara Coppia är judinna. Ansaldo försöker skrupellöst konvertera henne till katolisism, motsättningen leder till hennes död. Hon förbannar Gud. Hon är ensam.

(Questa é..)
Orden är vår poets fängelse. Hon försöker äta upp pappret det är skrivet på, men kastar upp det igen. Hon väljer döden genom anorexi, hon svälter ihjäl sig. Namnet ARSA. är taget från bokstäverna i hennes namn, Sara, och det är från arsa, som betyder bränd, hon förbränns.

Giancarlo är kort och rund och vältalig. Han kommer från Italiens sydspets, det fattiga Calabrien. Han har blivit känd för sina ljusuppsättningar, till pjäser och till utomhusshower med laserljus, som är mycket effektfulla. Det sceniska uttrycket är viktigt, det är hans språk. Det har han raffinerat och förenklat till en koherent och personlig estetik, som är helt hans egen. I Me Dea, den andra Kryptonförställningen jag sett, låter han ett spektrum av laserstrålar skapa en regnbåge som stäcker sig i tre dimensioner runt oss. Färgen är galenskapens gröna. Jag har aldrig sett nåt liknande. Det första känslan är utomjordisk. Sen avtar effekten och upprepas lite för mycket. Patricia Schiavo är Medea. Hon har tagit livet av sina barn. Hon är död men återföds. Hennes brott hemsöker henne och nu är hon på väg att mista förståndet, om en död nu kan mista förstånd. Scenen är en rektangel, kanske 30 centimenter hög. Medea går i trasor. Hon har ingen skyddande dekor, utan spelar helt mot ljuset och ljudbanden. Scengolvet är fullt av uppåtriktade strålkastare, som är släckta. Plötsligt tänds de. Det blir ett fängelse av ljus, som visualiserar medeas labyrintiska vandring mot befrielsen, som är döden, och undergången. Högtalare runt omkring oss upprepar samma meningar. Vi är inne i hennes huvud. Vi är på insidan. För att bli fri måste hon hitta sig själv igen, sitt jag. Det är mycket effektivt iscensatt. Ordet och texten är viktig. Framförandet är igen mycket affekterat, osannolikt. Det kan lite ses som skådisens kamp om uppmärksamhet, att inte drunkna i specialeffekterna.

(The problem is...)
När det fungerar är det underbart, tekniken kan verkligen hjälpa dig på scen, när det blir tekniska problem måste du slåss mot tekniken, och det är jobbigt, säger Patricia. Så kände jag det ikväll, timingen fungerade inte, och det höll på att få mig ur balans. Mycket teknik begränsar också mina möjligheter, jag är nu en del av stycket, men jag kontrollerar det inte. I texter som Me Dea berättar scenografin och ljuset en del av historien, och det behövs, för den här texten är poesi, inte ett teaterstycke. Dramaturgin är därför annorlunda. Med ljus och ljud skapar Giancarlo världen som Medea kanske ser den. Det är ett effektivt visuellt hjälpmedel, men det är alltid en risk, med tekniken.
(..so it's always a risk)

(In this case)
Texten tolkar Medea-myten utifrån reinkarnationstanken. Det finns ingen Jason längre, sönerna har hon slagit ihjäl, tragedin är ett faktum och nu återvänder hon själv från döden. Vi ser henne i landet ingenstans, ett imaginärt ställe, tom rymd. Hur skulle du iscensätta det med traditionell dekor?
(..the mind space)

(Quindi, e questa)
Det är sant att alla idag talar om den nya tekniken, men jag tror att vi som jobbat med det i 20 år kan tillföra ett par viktiga element. Vi har kanske den estetiska och kulturella kapaciteten att ifrågasätta, men också att utnyttja teknologins möjligheter. Det tanklösa och överdrivna användandet av teknik i kulturen idag är självdestruktiv, en lek utan mening eller eftertanke. Man måste ha en grundläggande förståelse och ett förhållande till till exempel laserljuset, annars är det en billig effekt, som jobbar mot sitt syfte. Vi måste göra kulturen nödvändig igen. Ett sätt för mig har varit att konfronteras med teknologin. Den genomsyrar idag hela vår existens. Den är ett verktyg, liksom kroppen, för att uttrycka saker. Om den används för mycket är det som när en skådespelare skriker oavbrutet på scen, det förstör hela stycket. Vi behöver balans och jämvikt, för att uppnå resultat.
(..capire questo)

Vad är det för resultat som skall uppnås?
(Esiste il problema)
Kulturen har förlorat sin plats, betydelse och mening. Idag mer än nånsin, måste vi finna en känsla för konsten. Vi lever i ett överestetiskt och överinformerat samhälle. Allt är möjligt. Vi har tappat kontaken med döden. Att uppnå en konstnärlig nivå som kan hjälpa oss att återskapa den kontakten. Detta ligger i centrum för varje konstnärlig frågeställning, att förstå livet och döden tillsammans. Annars har inte kulturen nån som helst mening
. (..a nessuno)

Efter föreställningen tar jag sista bussen genom ett folktomt Florens. Vid Viale Europa står en massa Carabinieri, och polisbilar med blinkande blåljus. En olycka, eller, troligare, ett brott. En folkmassa har samlats, blåljusen lyser upp deras agiterade ansikten. Några ögonblick senare svänger bussen in på nästa gata, och scenen är utom synhåll. Nästa morgon finns inte ett spår kvar. Ingenting syns. Ingenting blir kvar.