Vägen till klockrike
KNYTT 15/11
Arbetsgruppen Klockrike med regissören Kristin Olsoni har sammanställt sin dramatisering av Harry Martinssons Vägen till klockrike, en bok om landsvägsriddare, luffare och kosmos som Martinsson skrev 1948. Dramatiseringen bygger på improvisationer gjorda av skådespelarna. Det var premiär i går kväll.
Eftersom pjäsen är en fri tolkning av boken lönar det sig inte att jämföra innehållet, utan kanske då mer genomförandet och dess relevans för oss idag. Harry Martinsson skriver i Klockrike om folk utanför samhället, drop-outs. Folk som mer eller mindre mot sin vilja hamnar på vägarna. Som försöker få jobb, eller som väljer lättjan, filosofin, den bara himlens poesi. År 1948, i ett snabbt framväxande folkhem med hårt jobb och utvecklad industrialisering med påföljande materialism var detta kanske utmanande. År 1991 känns budskapet något naivt. När skådespelarna dessutom predikar för publiken blir det pinsamt. Den för mej störste berättaren om luffarliv och udda existenser är John Steinbeck med böcker som Riddarna kring Dannys bord. Precis som Matinsson några år senare blandar han romantiska föreställningar om luffarens frihet med en hård insikt om medaljens baksida. Steinbeck predikar inte, han berättar. Jordnära, mustigt, med kärlek. Martinsson blandar prosa med poesi, han återkommer till människan inför kosmos, hans bildmetaforer handlar om stjärnhimlar och vaggar mellan fatalism och socialism.
Detta har i Olsonis regi blivit lite mish-mash, där det jordnära får illustreras av någon som tänker på Kroppkakor, alltmedan profeten, luffaren i frack, Martin Kurtén målar upp himlavalvet. Personerna på scen har inget inbördes förhållande, de agerar inte gemensamt utan inför publik. De delar inget, som Steinbecks figurer alltid gör. Visst kan jag tolka det så att vi alla egentligen är ensamma ute i den kalla rymden, men det lyckas faktiskt Steinbeck berätta utan att skriva det på min näsa. Vägen till Klockrike är teater, men utan känsla, kött och blod, kärlek. Replikerna läses ofta krystat, onaturligt. Handlingen förs just inte framåt, jag hittar inga motsättningar, ingen dramaturgi. Det känns mera som ett antal improviserade scener som lagts på hög. Vissa grepp är helt naiva, och det är helt okej, om skådespelarna kunde visa lite distans till sina roller och sina texter. Naivitet i kombination med stort allvar, Nu Gör Vi Teater, och distanslöshet gör mej bara irriterad.
Jag tror det är såhär. Om en glad amatör ställer sig på scen och reciterar kan jag förlåta honom ganska mycket, han försöker inte vara något annat än en glad amatör, och jag kan njuta om det han gör är bra. När en profesionell skådis ställer sig på scen kräver jag plötsligt mycket mer. Det räcker inte med god vilja. Vägen Till Klockrike har en väl fungerande scenografi, är väl ljussatt, har många musiksnuttar som är bra, använder scenen och rekvisitan på ett uppfinningsrikt sätt. Omgivningen är kort sagt väl uppbyggd, teatermässig. Många av Olsonis grepp funkar, som scenbyten och personförvandlingar. Detta kan jag njuta av på samma sätt som en tekniskt välgjord film, med fin kamera, snygga klipp och en allmän teknisk kompetens.
Sen börjar jag tänka på innehållet, vad pjäsen försöker säga. Jag blir inte mycket klokare. Det finns inget aktuellt eller angeläget med Vägen till klockrike. Den påminner mig om en långt utdragen övning i improvisationer kring en tanke, sånt som kan vara jättenyttigt och kanske jättekul att få hålla på med som skådis, men som inte bör visas upp som en pjäs. Uppsättningen haltar, den är ofärdig och den är tröttsam med alla sina upprepningar av samma saker. Varför skall duktiga skådespelare, som kan spela ge sig in i nåt sånt här ? Deras yrkesskicklighet till trots, och de är faktiskt duktiga, påminner mig Vägen till klockrike om något en arbiskurs skulle kunna få fram, fast kanske utan den fräscha glädje amatörer brukar kunna uppbåda.