Järnåldern
KNYTT 10/6 -91
Järnåldern, amatörteater på Söderkulla friluftsscen
Kvällen är ljummet försomrig. Solen skänker vackra strålar. Musiken som letar sig genom fågelkvittret och lukten av sommar är följsam, spännande, Sibelius. De träder fram för våra ögon, blir kött och blod, sagans Väinämöinen, Lemminki, Kylliki, Ilmari.
Vi, som har berättat eller i bilder beskrivit dessa saker eller hjältarna, vi är ödmjuka. Stoltare än vi finns inte. Ödmjukheten är den högsta graden av stolthet. Så skriver Paavo Havikko i förordet till Rauta-aika, om Kalevalas figurer, och så står det i programbladet till Sibbo Ungdomsförenings uppsättning av järnåldern på Söderkulla gård. Ett hundratal amatörer spelar i pjäsen, som regisserats av Algot Böstman efter översättning och bearbetning av Carl-Petter Teckenberg.
Utescener och amatörskådespelare i kombination är ett problem för varje regissör. Hur få texten att gå fram, hur hålla uppe tempot ? Böstman har valt att spela in alla repliker på band, och ha skådisarna att försöka mima med bäst de kan. Så lyfts texten fram, och farten kan upprätthållas. Låt mig med en gång säga att detta är en dålig lösning. Ingen fri inspiration, inget levande kan följa av att replikerna alla kommer lika högt, oavsett vem som säger dem.
En utescen innebär vissa möjligheter som är unika, naturen och omgivningen kan smälta in i pjäsen. I järnåldern blir det mest enformigt upprepade rökridåer som står för det dramatiska. Väl ofta använt för att vara roligt.
Den stora skaran skådespelare kan användas på många sätt. De kan utgöra bakgrund, ge kommentarer, skapa liv. Istället får de mest stå och skratta, eller fnissa åt tveksamma roligheter. Värst är när de försöker skratta ut det inspelade bandskrattet. Det är inte lustigt. Här fungerar gruppspelet som sämst, alla kan liksom gömma sig i gruppen, ingen behöver träda fram och skapa karaktärer, ge historien relief.
De som är i ledande roller, Svengustaf Åström som Lemminki, Helge Lindström som Väinö, Bjarne Sandvik som Ilmari och Rabbe Hult som Kullervo gör alla på lite olika sätt för att gestalta sina figurer. Åström är helt manerisk som Lemminki, och därför osannolik, Hult är intensiv som Kylliki, och därför trovärdig. Här syns tydligt skillnaderna mellan de som verkligen vill, och går in i sina roller, och de som försöker spela en roll.
I såväl Hufvudstadsbladet som Borgåbladet får pjäsen positiv kritik och lovordas som för att ha fart och flyt och för humor.
Inget ont sagt om Sibbo ungdomsförening. Det är en svår text och ett ambitiöst projekt. Det har säkert varit både svårt och roligt att medverka. Men som teater är det inget vidare. Det finns undantag, den vackra musiken, en stillsam död som vandrar med lien i solnedgången, en fint spelad pohjoladotter av Sonja Teckenberg.
Men alltför enkla scenlösningar, inte tillräckligt modiga skådisar, färdiginspelad dialog och en viss blyghet sätter obönhörligt käppar i hjulet för Järnåldern.
Pjäsen spelas varje dag på Söderkulla gård i Sibbo fram till den 16 juni.