|
Iiris Hälli
Piazza, Augusti-97
1991 kom konstnären
Iiris Hälli med 8 förslag till konstnärliga projekt
som skulle förbättra Rödbergen, den stadsdel i
Helsingfors där hon bor. Utställningen hette
Rödbergen, som det kunde vara. Sex år senare är ett av
förslagen nästan genomfört. I tisdags blev hon klar,
lagom till skolstarten. IirisHälli har designat, målat,
rappat, grundreparerat, skissat och tagit fram förslag
efter förslag på hur en grå, betongdominerad, mörk
och deprimerande innergård, som samtidigt är en
skolgård, skulle kunna göras ljusare, luftigare,
större och trevligare. Snellmanska lågstadiet på
Rödbergsgatan I Helsingfors har fått en ansiktslyftning
och ett omsorgsfullt genomtänkt och genomfört
omgivnings, miljö eller brukskonstverk :
Ända från början
kallade jag projektet för mellantimme i geologi. Naturen
fascinerar oss, men vi ser lite av den i städerna. Jag
ville göra naturen lite synligare. Jag valde att arbeta
med stenar som motiv av flera orsaker. Det är ett
hållbart material som tål väder och vind. Dessutom
tycker jag att finsk sten är väldigt vacker, osm
marmorn från Lappland till exempel, och jag tror att
sten blir en kommande stor exportprodukt vid sidan av
papper. Idag säljer vi sten till Italien, som förädlar
och säljer det vidare, mycket dyrare. I framtiden tror
jag vi förädlar själva.
Här är en annan av
mina skisser. Här syns tydliga virvlar och
cirkelröresler, vatten gjort i sten. Grundfärgen här
är blå. Antagligen blir det för dyrt, så jag har
gjort en ny skiss i rött som jag hoppas går igenom. Jag
har försökt att lyfta fram den röda graniten som fanns
på gården från början. Jag har inte rört
naturstenarna, utan bara jobbat på ytor byggda av
människor. Jag har försökt visa hur människorna byggt
sin stad på nånting, på graniten, och att de båda
bildar avlagringar. Projektet utgick från
förutsättningarna på platsen. Här fanns en vacker
omgivning, en kulturhistoriskt värdefull miljö, och en
grå och tråkig betongklump till gård med inslag av
natursten. Min målsättning har varit att lyfta fram den
inneboende skönheten, att understryka den. Materialen
jag hade att jobba på var maximalt otacksamma,
korrugerad plåt, gamla rappade tegelväggar där
rappningen föll av i stora sjok så fort man tittade på
den, plast och illa medfarna betonglister. Samtidigt som
det här är ett konstnärligt experiment och en stor
utmanning, är det ett experiment med material och
tekniker. Eftersom vi hade mycket litet pengar att röra
oss med gjorde jag alla grundreparationerna själv, och
använde mig av tillgängliga material. En tegelvägg var
en del av en gammal tvättstuga, så det var mycket
fuktskador jag fick fixa först, och varje lager färg
höll bara en halv centimeter in, så du kan tänka dig
vilket jobb det var, och hur många lager det blev. Låt
oss säga att jag hade min midsommar bokad.
Jag jobbar i akvarell
och vill gärna akvarellisera lite mer av Rödbergen.
Naturligtvis kan du inte måla med akvarell på
korrugerad plåt, det fick bli polyuretanfärg, men det
ser akvarelliskt ut.
Än så länge är
väggar, lister, plank och staket målade. Det stora
avslutande jobbet sker nästa sommar, då skall den
asfalterade gården rivas upp och göras om. Antingen i
betong och färgad sten, det hoppas Iiris på, eller, i
värsta fall i målad betong eller asfalt, om pengarna
inte räcker. På skissen ser man tydligt vilken
helhetseffekten kommer att bli, och ett är säkert,
många kommer att bli avundsjuka på de som går iSnellmanska
lågstadiet. Det kommer att bli ett
helhetsbruksomgivningskonstverk. Det svåraste, säger
Iirisa, har varit att försöka anpassa projektet till
platsen, att inte ta över, utan försöka smälta in.
För det är ju så, säger hon, att arkitekturen här
är värdefull, men bakgårdarna, de har oftast
tillkommit utan nån planering, så de har blivit
alltför små, trädlösa, mörka och grå. Ändå är
bakgårdarna lite av vardagsrum, där vi tillbringar
mycket tid. De spontana kommentarerna hon fått från
föräldrar och förbipasserande har därför varit
mycket positiva, med många som förundrat sig över
varför de inte gjort något åt sina innegårdar.
Mycket har hon fått
till stånd, men mycket blir också ogjort. En vägg med
olika stensorter blev för dyr, ett hörn med en
stenträdgård, sten som små statyer blev inte av
eftersom ett elskåp placerades i vägen under
renoveringen.
Förutsättningen för
det här projektet var att skolan ändå skulle
grundrenoveras, vilket pågår som bäst. Rappningen
föll ner, asfalten har sjunkit ihop på gården, allt
måste ändå lagas. Jag fick igenom projektet när jag
kunde visa att det inte blev dyrare än att renovera på
ett traditionellt sätt.
Jag hoppas och tror att
vi lever i ett brytningsskede, där man bättre förstår
att uppskatta det som är vackert och konstnärligt, att
det får ett värde i sig. Jag tycker mig se tecken på
en sån utveckling, säger Iiris.
Vad säger lärarna,
vad säger eleverna? De har inte haft så hemskt mycket
åsikter, bara sagt ljusare och större tack, och behåll
bobollplanens markeringar. Jag har alltid emellanåt
visat upp mina skisser, de hänger ju också här i
skolan för alla att se, och jag har målat in en
bobollplan och en massa andra möjliga lekrutor i
mönstret, som barnen säkert kommer att utveckla nya
lekar kring. Den bästa feedbacken är den spontana som
eleverna kommer med. En morgon kom två små killar till
skolan, den ena med en plastkrokodil och en nallebjörn I
varsin hand, när de fick se gården sprang de runt i
cirklar och sjöng; vi har fått en ny skola, vi har
fått en ny skola. Sånt värmer.
Iiris har valt att
göra stora färgade ytor, inget föreställande.
Färgfälten kan se ut som himlen, en solnedgång, havet,
jord och stenlager, eller nåt helt annat. Sen har ett
hörn fått alla stadens blommor uppmålade.
(Några
meningar i slutet saknas i detta manuskript)
|
|