Video Minuto
Razzia - 25 september-95
Förspik. När en radiostation uppmuntrar folk att göra levande bilder är det inte mer än rätt att vi skickar ut en reporter för att rapportera från händelsen. När publiken vänder kameran mot TV, politikerna och maktetablissemanget kan bilden bli farlig. Men är den det?
Larm och buller hörs på långt håll. Det är fredagskväll. Sommaren hänger kvar i en varm vind och i solvarm asfalt. Bilar har parkerat i rabatterna, jag hör skratt och förväntan dallra i luften. Vi sveps med av folkströmmen, in på hårda stenbänkar i en halvcirkel, en utomhusteater. TV-monitorer står uppställda i högar, en kamera filmar publiken, vi ser oss själva i 50-tvrutor. Våra ansikten ersätts av en stor klocka som börjar ticka. En anonym, ekande röst säger, vi börjar om två minuter. Publiksurret går upp i varv, ett par hundra personer försöker snabbt hitta sittplats. Förväntan är en klump i magen. Ljusen släcks, en strålkastare tänds.
Den gamle mannen som ringas in av ljusglorian är videominutens fader. Det började för tre år sedan berättar han. Media översköljer oss med sina bilder. Varför inte ta kameran i egna händer, och komma med motbilder? Filmer på max en minut om allt mellan himmel och jord kommer ursprungligen från Brasilien, ett initiativ från lokala TV-stationer, där TVn, precis som i Italien, har en stark ställning. Vi har kunnat se brasilianska produktioner på kortfilmsfestivalen i Tammerfors, ett flöde av bildkonst och alternativa bilder.
Detta recept fungerar utmärkt även i Italien, TVs förlorade land. Detta är ingen festival, deklamerar programbladet stolt, detta är POP-TV, TV som den skulle kunna vara.
(1´50)
-------------
Vi ser 60 korta filmer. 150 hade anmält sig, intresset är stort. Jag kastas in i en jury på 20 personer. Vi sitter längst fram med papper och penna, varje film skall betygsättas, vinnarna får en hiskelig träskulptur. Men hur bedömer man ångest? För ångest, frustration och sorg är i majoritet. Det handlar om kyrkans förtryck, om könsrollernas förtryck, och mycket om kriget i Sarajevo. Det handlar om uteliggarna, juppienallar, maffian. Det handlar om den idiotiska TVn i det här landet, och om de ännu mer idiotiska politikerna. Om vad allt detta ställer till med. Och förvirringen inför världen idag.
(´50)
-----------------------------------
Det är viktigt att få göra sina egna bilder. Det finns ett egenvärde i detta, att ta kameran i egna händer. Men, det är svårt att göra dem bra. Precis som många skriver för byrålådan ser vi många alster som borde ha filmats för byrålådan. Ändå är mötet med en publik så viktigt för att utvecklas. Motsättningen är vanlig. Vem kan förvänta sig att glada amatörer utan resurser skall kunna producera mästerverk? Vad är viktigare- form eller innehåll? Problemen här är desamma som för filmskapare. Hur ska man göra om sin ilska, frustration, sorg eller glädje till en historia. Vilka bilder från krigets Bosnien säger oss längre nånting. Hur ska man göra en film om något väsentligt, med insikt, humor och intressanta bilder?
(´50)
-----------------
Efteråt går vi hem. Det har blivit sent, grupper av människor samtalar, nej årets upplaga var inte så bra, det var för pretentiöst, var fanns ilskan, det var för publikfriande, det var bättre förra året, och så vidare. Det stämmer att videominuto visade på många brister. Men mer än så visar den vilken energi som finns, och vilken vilja det finns att berätta. Hellre ambitiösa misslyckanden än inga försök. Och bilderna behöver inte vara perfekta för att fungera. Budskapet är klart, det går att göra.
(´50)