Damien Hirst

Razzia 5.8.94

Jag tror den här utställningen liksom gjorde sig själv. Jag utgick från en titel, Några blev galna, några sprang sin väg. Jag gillade verkligen titeln. Under det att jag reste runt med mina egna utställningar träffade jag förstås konstnärer och såg andras arbeten. Det var inte nåt jag styrde, jag hade ingen press på mig. När jag trodde jag kunde få ihop en utställning ringde jag till Serpentin-galleriet i London och hörde mig för om de var intresserade.

Vad är det för skillnad att jobba som konstnär och kurator?

Det är ingen skillnad. Den enda saken är att du bör visa respekt för andra när du har att göra med deras verk. Jag kunde förstås göra en utställning där mina verk ser strålande ut och alla andras ser förfärliga ut, men det är att missbruka sin makt.

Vad är det som lockar i andra människors arbeten?

Ingen aning, jag tänker inte så. Om jag gillar det och det känns rätt så kör jag. Om det är saker som intresserar och tilltalar mig så vill jag visa upp det för andra och försöka få dem intresserade.

Du verkar vara ute efter en slags omedelbar chockverkan.

Jag är inte intresserad av nåt annat. Vi lever i en värld av bilder, reklam och tidningar. Allt slåss om din uppmärksamhet. Om konst skall ha nåt inflytande måste den använda samma medel. Du måste lyckas få folks uppmärksamhet, och sen måste du lyckas hålla kvar den. Den här utställningen gör det. Det finns inget hemskare än ett konstverk som pockar på uppmärksamhet och sen blir ointressanta. Jag hoppas att den här utställningen skall kännas intressant.

Är allt tillåtet för att få uppmärksamhet?

Ja, om det fungerar. Det är lustigt, men om nån skulle ha försökt förklara konstverken som finns här på Sveaborg så skulle jag säga det där låter helt förfärligt. Men sen när jag faktiskt ser dem så fungerar de. Sensation handlar om påtaglig kontakt, nåt som tar tag i dig. Begreppet sensationell har blivit ett svärord, men det är egentligen något fint.

Sen finns det naturligtvis dålig konst på varje nivå. Även sensationell konst kan vara innehållslös. Där måste finnas något som håller kvar åskådarens intresse.

Jag tänker bara på vad jag skulle vilja se på en utställning, det är min utgångspunkt.

Jag vill att konst skall konfrontera mig på ett levande sätt. Konsten måste vara levande. Jag tycker inte om saker som är tråkiga. När allt kommer omkring jobbar vi med ett visuellt språk, och det är vad som räknas. Det måste fungera omedelbart, och om du sen vill läsa in något i konstverket så finns det där också. Men det är inget du måste göra för att förstå verket. Sån är världen.

En konstnär ställer upp vissa regler för sig själv när han börjar, när han får en idé. Du säger, det här är situationen jag vill skapa för att kunna förmedla den här idéen. Om du klarar av att få till det inom dessa av dig uppställda regler så har du lyckats, det kan bli nåt bra. Men om du tänker dig att göra ett arbete i stål, men är lat, och inte orkar jobba ut det till slutet, men ändå tycker att det är ganska bra, då har du bara åstadkommit skit. Men om du genomför idéen, då behöver du inte tänka på det mer, så fungerar det. Du känner det.

Det är klart att alla känner och tycker olika.

Konst handlar om stora frågor, liv och död och sånt. Om konsten inte behandlar såna ämnen på nåt plan tror jag det blir ointressant konst. Ta Richard Sarah till exempel. Henne kan man beundra för den stränga formalismens skull., men också den fysiska sidan, känslan av att detta kan ta livet av dig. De stora motsättningarna ryms inom ett verk, motsättningarna skapar liv och spänning.

Men denna jakt på intensitet, trubbar den inte av? Vi finns ju kvar om fem år, och behöver då än starkare uttryck för att alls reagera

Jag tänker aldrig framåt, jag lever här och nu, en dag i taget.Min hjärna är fullt av nuet och det är det enda jag klarar av. Kanske att jag om fem år tittar tillbaka och undrar varför dessa frågor kändes så viktiga, men den tiden den sorgen.

Och vad annat finns där? Allt handlar om liv och död.