Henry IV
KNYTT 25/10
Shakespeare. Smaka på det. Det är teater. Drama, tungt, öde, död, makt. När jag stiger in i salongen på Stadsteaterns Elsa scen i Helsingfors känner jag mig osäker. Hur skall de gå iland med det här ? En naken scenografi och ett podium i trä, den enklast tänkbara scen. En man på scenen, med händerna vid höfterna och en krona på huvudet. Urbilden av en kung. Som á la Shakespeare hotas av intriger, drar ut i krig, älskar och hatar sina egna. Cirkeln är sluten. Från experimenterandet tillbaka till det ursprungliga. Tillbaka till Teater, som inte försöker något annat, som inte vill något annat. I början blir jag irriterad, utropar, vad är det han vill slå i mig, Kalle Holmberg ?
Först blir jag förundrad och tar avstånd, sen köper jag showen och börjar gilla spelet, mot slutet dyker långsamheten upp och slutscenerna gör mig perplex och lite irriterad. Mer om det strax.
Henrik den fjärde var ingen stor kung, och Shakespeares pjäs om honom är inte särskilt märklig. Där finns några av de vanliga ingredienserna, sånt som känns igen från förr. De egentliga motsättningarna från slutet av trettohundratalet finns inte med i pjäsen. I stället är det nån slags allmängiltigthet som Shakespeare eftersträvar. Det gör figurerna till representanter mer än levande människor. Teater på hans tid var spektakel, med fart och en massa skådisar och gott om tid. Ursprungligen är till exempel Henrik den fjärde på sex timmar om hela pjäsen skall spelas, och den kräver 51 skådisar. I SparFinland är detta en utopi. Dessutom vill den tidspressade nutidsmänniskan ha grejerna snabbare serverade.
Okej, så där sitter jag med Seppo Maijala som kung framför mig. Och en mäkta tjock Falstaff dyker upp, jovialiskt genialt spelad av Juha Muje. Holmberg tar fasta på humorn, burlesken, buskisen. Med skådespelarna ute bland publiken och en frisk suparsång på allas läppar blir Henrik den fjärde ett slags folklustspel med medeltida traditioner. Lite Opera Buffo, något av Rabelais Den förskräcklige Gargantuas. Mixa ihop med en del pinad mololog-kung av traditionellt snitt och du får Stadsteaterns nya produktion. Emellanåt är övergångarna riktigt bra, från komedi till tragedi, det bara måste vara så, mer så. Fast ibland känns monologerna väl tunga.
Allt görs för att tillfredsställa publiken, inget är för billigt eller enkelt.
Lockelsen måste ha varit stor, komisk Shakespeare bjuds vi inte på varje dag.
Esko Nikkaris figurer står sig på scen, har får spela ut registret, och gör det bra. Seppo Maijalas Kung är väl som den skall vara, liksom Carl-Kristian Rundmans Henrik, prins av Wales. Skådisarna är överlag bra, med två stora undantag, Saara Paavolainen verkar okoncentrerad och manerisk, Pauli Poranen verkar helt väck. Det är svårt att säga hur mycket som beror på dem själva, och hur mycket regissören velat ha dem just så. För Holmberg går mycket på det uppenbara, det traditionella. Och det så fräckt uppenbart att jag gillar det.
Vad saknas då ? Blandningen komedi/drama är alltid svår.
När mycket skall sägas blir just inget sagt. De fina ambitionerna
faller igenom, och kvar blir tomhet. Tomheten känns ofta ännu
större om jag har börjat tycka om en föreställning
och sen blir den dålig. Ett tag försöker jag då
försvara det som händer, men sen går det inte längre,
och min kritik blir desto hårdare. Jag tror att uppdelningen inte
är riktigt klar, kontentan blir lite blurrig. Och slutet, med ungen
som kommer in och släcker ljuset till jazz-ackomanjemang är
en ren nödlösning, en irriterande parentes som för att
ta udden av allt det potentiellt sprängkraftiga i pjäsen.
Jag går ut i kylan med ett buttert grin.