Guðrún Hrönn Ragnarsdóttir

En isländsk konstnärinnas kitschmöbler....

AV Johanni Larjanko

Guðrún Hrönn Ragnarsdóttir ville egentligen bli textilkonstnär. Det var med den tanken hon sökte in till konst- och hantverksskolan. Men det blev inte så. Skolan inledde en ny utveckling i och med startandet av mixed media-avdelningen. Guðrun sögs med nästan ovetande om vad som hände. I dag är hon en konceptkonstnär med femton års arbete bakom sig. Hon gör böcker, fotografier, filmer, performances, och nu senast skulpturer "som mer och mer liknar möbler".

Guðrun reser mycket. Efter sex månader i Finland är hon nu på väg till Paris.

Kort historik

Islands konsthistoria börjar i slutet av 1800-talet. Isländsk konst får fart under 1930-talet i och med modernismens genombrott. Antalet målare ökar kraftigt, vi kan tala om en glansperiod. Denna fortgår till slutet av femtiotalet och den abstrakta konstens tid. Huvuddelen av Islands nationalgalleris (Listasafn Islands ) samlingar på cirka 4600 verk kommer från den här perioden. Med 60-talets början kommer en stagnation i den isländska abstrakta konsten. Den förlorar sin vitalitet och sin entusiasm. Nonfigurativ konst blir en lyxvara som pryder medelklassens prydliga hem. En omvärdering behövs.

Den kommer i och med kontakten med Fluxus. Isländska konstnärer i Europa för med sig nya koncept hem till Island.

Detta leder till att många får kontakt med Fluxusrörelsen, och många av Fluxus-målarna kommer till Island och ställer ut. Isländska konstnärer bildar SÚM. Det är ett aktivt gäng i åldern 20-30 år. Tillsammans driver de ett galleri i tio års tid. Där förekommer alla media, performance, film, och de gör mycket böcker. Ur detta kommer The Living Art Museum till på Island. De tar hand om att förvara den här konsten från sextiotalet, eftersom de övriga museerna på Island vägrar att köpa in SÚM-rörelsens konstverk. Motiveringen är att det är skräp, och därför grundas The Living Art Museum. Det fungerar fortfarande, och det har haft ganska stor påverkan på isländsk konst.

De nya utvecklingarna tas inte heller väl emot av det isländska konstetablissemanget. Många av de konstnärer som kommer fram under den här tiden är fortfarande mycket kändare utomlands än på Island. Det är först nyligen som museerna börjat köpa in konst från Súm-perioden och av yngre konstnärer.

Även den isländska konstutbildningen förnyas. På sjuttiotalet börjar konst- och hantverksskolan med en mixed media-avdelning. Skolan har en tvåårig allmän grundutbildning. Efter det är det dags att specialisera sig.

–Jag och mina klasskamrater var de första som kom in på den nya linjen, berättar Guðrun. Där gjorde vi performance, film, böcker, konceptkonst... Vi fick till och med en lärare från Fluxus, Robert Filliou från Frankrike. Han stannade med oss en månad och gjorde utställningar. Vi har fått många bra, kända konstnärer att komma till Island och undervisa, både till måleriavdelningen och till mixed media.

Från vävstol till filmkamera

–Från början ville jag studera textil. Det var åtminstone min avsikt när jag sökte in på konst- och hantverksskolan. Utbildningen på skolan utvecklades. En ny inriktning grundas. Den kommer snabbt att koncentrera sig på film och performance, böcker och tvärkonstskapliga experiment.

–Det som jag kommer ihåg från den tiden är gemenskapen. Vi gjorde hela tiden saker tillsammans, böcker, föreställningar, filmvisningar och utställningar. Vi var mycket aktiva, och så diskuterade vi konst hela tiden. Det var en intensiv tid, men vi hade roligt. Du kan ju tänka dig, vi umgicks nästan dygnet runt, skapade saker, diskuterade. Jag sögs in i det där.

Vad talade ni om? Var ni till exempel politiskt engagerade?

–Jojo, vi var ganska vänster. Men det påverkade kanske inte vår konst så mycket. Vi var ju mycket seriösa konstnärer...(skratt)

–För vår del var det en konflikt med ett slutet, borgerligt system. Vår verksamhet var provokativ. Men det var då, nu är det stilla igen. Konstnärer tröttnar på politik och att ständigt behöva slåss. Vi vill få tid över till annat också. Som att skapa till exempel.

Även om vi lyckades förbättra något, finns det mycket kvar att göra. Men situationen är annorlunda, gruppen är splittrad. Idag jobbar folk mer individuellt.

–Jag saknar den gemenskapen.

Du beskriver skoltiden som en tid av diskussioner och intensivt arbete. Nu har du jobbat som konstnär i femton år. Tycker du att det är ett tungt, ensamt liv?

–Nej, inte alls. På Island umgås jag med andra konstnärer och är mer aktiv. Här i Finland är jag mer isolerad. Men i stället har jag mer tid över för att arbeta. Här träffar jag också konstnärer från andra nordiska länder. Både Island och Finland är isolerade från omvärlden. Det skapar ett större socialt behov. Det får oss också att resa utomlands för att se vad som händer. Jag har många goda vänner världen över.

Från plastmadonnor till möbler

Om vi ser till utgångspunkterna för ditt skapande så vad är du intresserad av?

–Jag är intresserad av det som finns bakom kitschen. Hur människor helt uppriktigt använder det i sin miljö, med känsla. Nånting de dekorerar sina hem med. Ett altare hemma med alla dina vackra saker. Det är människors förhållande till dessa saker som intresserar mig. Jag är också intresserad av varför dessa saker över huvud taget framställs. Vem är det som får ideerna att börja tillverka nåt sånt här? Och varför får inte jag såna idéer?

–Jag började med att göra fotografier som var ytterst vackra. Jag ville göra vackra saker. Nu har jag gått till motsatsen. Jag har börjat tycka om det här lilla fula, som jag kan sätta som element i mina verk. Den hypervisuella, fina ytan har försvunnit.

–Exempel på material jag använder är tapeter, fransar, gamla yllemattor.

På vilket sätt utvecklas du?

–Miljöer påverkar mig mycket. Det är kulturen, människorna och deras miljö som intresserar. Jag var på Irland sommaren 1990 och det hade en mycket stor inverkan på mig. Jag hade just börjat använda kitschelement och det började nästan kännas för tungt. Jag vill inte att materialet skall ta över, man måste hålla sig på rätt sida om gränsen. Men så kom jag till Irland. Det är ett land som flyter i kitsch! Du går till kyrkogården. Där finns bara kitschiga plastblommor och osannolika plastmadonnor. Det är som en leksaksvärld. Vart du än går, vad du än gör möts du av samma sak. Kitsch.

I mina arbeten ökade kitschelementen igen.

–Nu för tiden balanserar mina verk mellan denna kitsch och rena, strama former.

Vet du alltid vad du är ute efter när du står i din ateljé? Planerar du dina verk färdigt i förväg eller går du på intuition?

–Jag går med de här tankarna i huvudet ganska länge. Om de lyckas hålla sig kvar så utför jag dem på papper. Jag gör skisser i naturlig storlek. Där prövar jag med olika nyanser för att hitta rätt. Där sker en stor del av arbetet. Jag söker efter ett slags kalla, självständiga objekt. Jag vill ha dem lite individuella, ensamma. Det har nog med arbetsprocessen att göra, hur jag gör mina skisser. Jag jobbar på en fem- sex skisser samtidigt. Då ser jag dem tillsammans, och där anpassar jag dem lite efter varann.

–Det jag försöker åstadkomma med en utställning är en viss atmosfär.

När jag kommer så långt att utställningen är klar känner jag mig trött. Jag orkar inte med de här verken längre. Likadant är det med det praktiska genomförandet, putsandet och snickrandet. Jag tycker nog om snickararbetet, jag är ju en snickardotter, men ändå skulle jag låta en verkstad göra jobbet, om jag bara hade råd. Om inte annat så för att få avstånd till verken. De börjar mer och mer likna möbler.

–Jag tycker inte om det här sentimentala som finns mellan konstnären och verket.

Vilka krav har du på dig som konstnär? Känner du till exempel nåt behov av att oupphörligen förändra dig?

–Jag tror man går vidare av sig själv. Jag tror till exempel att det finns en tydlig linje i det jag har gjort. Det är alltid nåt element från sista utställningen som jag fortsätter med. Eller så använder jag en idé och utvecklar den för olika media.

–Jag jobbar ganska sakta, låter saker växa fram. Så nej, jag känner inga såna krav.

Idéfixeringar, isländska rötter och svår konst

Du sa att idéerna snurrar i ditt huvud. Finns de där hela tiden? Tänker du på dem hela tiden?

–Jo, de är en del av mig. Det händer att jag vill sluta. Att jag säger att jag är ingen konstnär. Men det går inte. De här idéerna poppar upp ändå. Jag får syn på nånting, och genast tänker jag på hur det kan användas. För mig är det ofta banaliteter och absurda saker som får igång hjärnan. Det är sånt jag tycker om. Och så vill jag ha med humor. Den finländska konsten, den är lite för seriös.

Du pratar hela tiden om islänningar som vi. Är det så du känner det?

–Javisst. Jag säger också hemma om Island. Det är nånting som finns starkt i alla islänningar. Vi har ändå ett behov av naturen i alla fall. Och vädret. När finländare kallar någonting för blåsigt väder kan jag inte hålla mig för skratt. Du skulle se hur det kan vara på Island!

–Jämfört med hur få vi är har vi ganska många konstnärer. Men vi är ganska isolerade. Det tycker jag är negativt, för det betyder att vi inte har bra chanser att ställa ut utomlands. Frakten, försäkringar och rent praktiska kontakter blir till oöverstigliga hinder. Vi är helt enkelt inte med i bilden. Det talas om nordiskt samarbete. Men vad är det i praktiken? Varje gång Island får vara med i nåt sånt samarbete är det samma 4-5 konstnärer som får komma fram. Det är ingen som bemödar sig om att ta reda på vilka andra intressanta konstnärer Island kan erbjuda. För de finns där, och flera av dem är bra. Men vi är ett litet land och få har möjligheter att komma ut.

Folk i min ålder är mycket mer etablerade både här i Finland och i Europa än mina jämnåriga isländska kollegor.

Konst anses vara nånting svårt, nånting för en liten elit. Stör det dig?

–Jag tror jag jobbar inom ett område som folk inte förstår. Jag har ibland fått ganska löjlig kritik för att vara en institutionell konstnär. På sätt och vis är det sant att det är få som förstår. Men jag tycker samtidigt att det är ganska naturligt. Konstnären utvecklas och jobbar kanske med hemskt små nyanser, som är svåra att förstå om man inte känner till hur konstnären har utvecklats, hur idén har bearbetats. Konstnären specialiserar sig, precis som politikern, eller specialsjuksköterskan, eller vem som helst i dagens samhälle. Det är klart att vi som är intresserade av detta håller ihop.

–Men det är inte heller enbart konstnärens sak. Även media borde ta sitt ansvar, skriva artiklar som gör det lättare att komma in i konsten. Kritiken är idag ofta ganska teoretisk. Lite mer skulle det kunna handla om det du ser. Kritiker är så kategoriska och snabba att döma. Och så måste folk orka att sätta sig in i konsten.

–Jag lider inte av det, jag är ju på insidan. Men för den större publiken är det synd, de går miste om nåt. Om jag skulle stå på utsidan skulle jag kanske vara arg.

Är din konst svår?

–Hmmm. Nej...jag tror inte den är svår... det är lite svårt att säga...jag vill nog inte svara på det...(skratt)