Antiken improviserad

Programmet sänt i Kvällsradion 6 maj 1996

Det finns en aspekt av Göteborg som förblir mjuk.
Kanske är det atmosfären av småstad, en stor del av stan är ju trevåningshus i trä, eller sten och trä.
Kanske är det de många gröna stråken, alleerna, parkerna, gräsmattorna.
Kanske är det människorna. Det heter inte husockupant, det heter husnalle.
Jag tycker det här syns i kulturlivet.

Tio skådisar. Två tegelstenstexter. Statligt stöd åt en nybildad grupp. Pressen var stor.

Det finns för många teatergrupper i Göteborg. Det säger alla. Publiken räcker inte till. Även om en pjäs får mycket uppmärksamhet och goda recensioner i radio, press och TV, även om den märks på riksplanet, kommer det vissa kvällar inte tillräckligt med publik, och föreställningen inställs. Det finns för många teatergrupper och för lite kulturstöd, för få lokaler och för lite publik. Och vad ska man kunna göra åt det? Det finns ju ingen skiljedomare som ger vissa grupper rätt att existera och dömer ut andra. Det naturliga urvalet avgör. När pengarna och orken tar slut upplöses gruppen. Det tar hårt på alla att arbeta i en sån situation.

Det gudomliga kriget är naturligtvis inte det första försöket att spela upp grekiska dramer i Göteborg. Teater Indra gjorde för några år sen en dramatisering av Eyvind Johnsons Strändernas svall, och spelade passligt nog i gamla renströmska badhuset, i den tömda bassängen. Det var deklamationsteater.
Delar ur gruppen som idag heter Bhopa gjorde Spartacus under Teater Bastard. Och nu verkar det som om Alexander Öberg med uppsättningen Det gudomliga kriget vill göra nånting nästan omöjligt, en slags definitiv tolkning av Illiaden och Odysseen. Och genom att göra mer, längre tyngre hoppas han kanske att Bhopa ska få tillräckligt med fart framåt för att överleva.

Tékuddar och leenden

Vi sätter oss på sittkuddar vid låga tébord. Belysningen är dämpad. Vi sitter i scenfonden och är en del av scenografin. Ensemblen häller upp te och delar ut halva. De är klädda i vita, vida kläder, som påminner om folkdräkter från nån gammal öststat, kanske Makedonien. De ler beskedligt och frågar om vi vill ha mera té. Kanske ler de för att det hör till föreställningen, kanske ler de av lättnad för att få spela ikväll, det har kommit tillräckligt med publik, det behöver inte inställas. Av nån anledning viskar vi i publiken till varandra, är det för att stämningen är sakral? Känslan av ett téhus i Asien. Jag har aldrig varit där, men detta är bilden av ett sånt ställe.

Föreställningen börjar. Första delen är improviserad. Det enda som är bestämt är startpunkten och slutmålet. Ingen av skådisarna har en fast roll, ingen har egna repliker, utan de skall bolla berättelsen mellan sig, och försöka föra den framåt. Varje gång berättas historien på ett nytt sätt, en del detaljer kommer till, andra faller bort. Materialet är förhistorien till Illiaden. En brokig samling legender och berättelser som kan kännas svåröverskådlig och motsägelsefull. Bhopa vill göra en del av historierna tydliga, och föra in dem i ett sammanhang.

Just den första delens improvisation har väckt mycket uppmärksamhet och beundran. Det ligger något fräscht och våghalsigt över företaget. Men min vän Markus blir besviken, han tycker replikerna deklameras och att språket är högtidligt. Jag tycker att rytmen är ojämn, men jag känner också av mötet, som ett magpirr. Koncentrationen blir hög.

Matematiskt blod

Det blir paus. Del två börjar. Téborden är bortplockade. Det är slut med myspyset. Blodstänkta ansikten springer fram och tillbaka på scenen. Kriget härjar, det trojanska kriget. Berättaren ersätts av kören. Formen är stelare, stramare. Koordinationen är rytmisk, matematisk, med koreograferade vågrörelser. Illiaden. En nästan ändlös uppräkning av stupade hjältar. Blod och skrik. Trumslag. Hämnd. Offer.

Teater Bhopa siktar högt. På fyra och en halv timme pressas Illiaden, Odysseen och en del av förmyterna in. Det är massivt. Samtidigt har Alexander Öberg velat visa teaterns utveckling, från den vandrande ensamme rapsoden, som vid lägerelden för den muntliga traditionen vidare, till införandet av kören, som skapar en dialog, och till den gestaltande teatern, som vi har idag. Den kommer in i del tre, Odysseen, där scenrummet igen har byggts om, vi sitter längs det avlånga rummets båda långväggar.
Man kan också se Det Gudomliga kriget som en vandring från glädjen i improvisationen och att berätta en historia, till försöket att stilisera en tragedi, fram till komedin, ja nästan buskisen, som finns i en del av föreställningens slutpartier. Självklart är det ojämt, självklart finns det bättre och sämre sidor. Det är lätt att ta fasta på, och beundra fräckheten, självklarheten i teaterns ambition. Jag tycker det är svårare att säga något om slutresultatet. Efter att ha sett pjäsen blir de grekiska myterna klarare och mer levande för mig. Jag ser en linje. Paktetet med information har förmedlats, även om metoden att överföra den har varierat. Det är en självklar styrka i uppsättningen. Projektet är så kompakt att det hotar att kantra. Storheten på gränsen till megalomani i ambitionerna verkar ha lockat ensemblen. Storheten hotar detaljerna. En del roller blir skissartade, en del personer i berättelsen reduceras till gags.

De olika delarna slåss med varandra. Slutet övertas av Christian Fiedler, som spelar Odysseus. Det blir ett tag nästan en one-man-show, han stjäl scenen. Öberg verkar inte ha bekymrat sig om de inbördes motsättningarna mellan delarna.

I programmet intervjuades också några av skådisarna, som spelar i Teater Bhopa. Intervjun finns inte här, eftersom jag inte har tillgång till RealAudios ljudsofta. Sorry.