Ett tag trodde jag att datorerna var svaret. Före det var jag för några ögonblick övertygad om att lösningen fanns i Nicaragua. Och för länge sen kunde jag ha gått ed på att filmen var det enda rätta.

Länge var datorer nånting jag såg på med misstänksamhet, uppvuxen som jag var i biosalongens mörker med dessa fanatiska veteskapsmän som skulle leka gud. Mätandet, vägandet och den exakta summan höll ingen lockelse för mig.
På den tiden tillbringade jag den mesta tiden i maskinrummet. Kanske var det jag som lekte gud. I början var leken nog så oskyldig, kaffe skulle kokas, biljetter säljas och sen rivas vid dörren, filmer skulle spolas upp på rullar, klippas ihop och träs in i projektorn. Filmen är inte en magisk upplevelse för en biografmaskinist, den är några kilo cellulloid som skall fokuseras på en duk.

Jag älskade det.

Det var så handgripligt, så påtagligt. Vi visade filmer från tredje världen och vi visade filmklassiker.

Vi gjorde en god gärning.

Naturligtvis gick jag i fällan.

Gruppens dynamik och entusiasm var medryckande. Jag började vallfärda till filmfestivalerna som andra far på väckelsemöten. Nånting stort, större än jag grep tag i oss och vi gick som i rus, mitt i stan, men ändå långt borta. Det blev en ritual, ett behov, en tillfredsställd längtan. Utanför var livet grått och komplicerat. Innanför var det full fart framåt. Jag tänkte när jag var tonåring att jag säkert har anlag för alkoholism, att vilja ha mer, inte kunna säga stopp. Kanske blev jag filmalkoholiserad för en tid. Eller filmtroende. Idag har jag svårt att förstå hur jag kunde gå in i det så totalt.

Märk väl, det här är ingen avbön i stil med jag är alkoholist/stalinist/annorlunda...osv. Det är en förundran över människans (eller åtminstone min) natur. Jag/Vi trodde vi gjorde nåt betydelsefullt. Vi sade oss att vi jobbade för det stora goda. Men egentligen tillfredsställde vi bara våra egna behov. Behovet att känna sig delaktig. Behovet att göra något som känns väsentligt. Behovet att behövas. Det är inget fel i att känna sig behövd. Men för mig var det alltför futtigt. Drivkraften var känslan av att påverka ett större sammanhang. Jag tror nu att vi kanske bedrog oss.

När jag växte ifrån den världen dröjde det inte länge förrän nästa knackade på dörren.

Nicaragua.

Kampen för överlevnad, revolutionsromantiken. Jag for dit och plockade kaffebönor. Även det underbart konkret. Var det nån av oss som trodde att våra plockade bönor på något som helst avgörande sätt skulle hjälpa landet? Nej, vi visste naturligtvis att det var en symbolisk gest. Det var kanske därför den kändes så tillfredsställande.

Vi lekte gudar.

Ett halvår senare förlorade sandinisterna valen. Jag var lamslagen. Detta var realpolitik, dessa människors liv, och ingen revolutionsromatik i världen skulle ändra på det. Var var min solidaritet då?

Ibland när jag ser svart tycker jag det bara handlar om jakten på kickar. Att konsumera drömmar, uppe på vita duken eller bland kaffebuskarna. Efter Nicaragua kände jag mig desillusionerad. Och tom. Jag tänkte att jag vuxit ifrån behovet att uppslukas, att bara leva för en sak. Sen kom datorn in i mitt liv.

Jag satt en kväll och knapprade på tangentbordet. Chattade på irc. Och får svar. En diskussion tar form mellan mig, en bigott fennomantonåring från Tammerfors, en sympatisk tjej från Lappland och några typer från huvudstan. Jag kommer inte längre ihåg exakt vad vi diskuterade, men jag minns fortfarande den nästan extatiska känslan som kontakten gav. Återigen var det kanske det symboliska i handlingen som fascinerade, mer än innehållet. Efter den sessionen var jag fast i den elektroniska världen. Det var löftet om något nytt, ett större sammanhang.

Datorn blev en öppen dörr in i något okänt, eller löftet om en sån dörr. Där inne rådde rena nybyggarstämningen, vi skulle bygga upp en ny värld (naivt och idealistiskt, inte sant?). Där, om någonstans, når gudsrollsutvecklingen sin nya höjdpunkt. I den virtuella världen kan makten vara absolut. Var det inte därför vi satt uppe till fem på nätterna och stirrade in i våra flimrande skärmar? Som så ofta annars var det idéen som tilltalade, inte den grå långsamma verkligheten. Inte allt slitet, den begränsade tekniken. Slutresultatet kan kanske aldrig motsvara förväntningarna och visionerna.

Därför tappade nätvärlden sitt skimmer.

Gudar sliter inte.

Inte ens på lek.

Johanni Larjanko