William Gibson

Rapido 28.2.2000

Det är inte lätt att lyckas alltför tidigt i sin karriär. Fråga bara Orson Welles. Eller William Gibson, mannen som uppfann en ny litterär genre, bara för att bli dess evige fånge. Visste han om det, Gibson, när hans Neuromancer kom ut, 1985? Han förutsåg och gestaltade virtual reality, cyberrymden, internet och hackers. Han gav framtiden ett ansikte och det fick namnet cyperpunk. Uppställningen i gibsons värld är ett logiskt resultat av ett vansinnets logiska sekel, den varma, sårbara människan mitt inne i den iskalla, perfekta och livsfarliga informationsrymden. Neuromancer blev en generationsroman, och inget Gibson skrivit sen dess har levt upp till det epitetet. Sällan lyckas ju också författare mer än en gång fånga sin tids psyke. Nog för att han har försökt, Neuromancer fick många efterföljare, ingen lika bra. Nu är det dags att damma av honom på nytt. Efter att ha mytologiserat fram ett obestämbart futurum gjorde Gibson det enda möjliga. Han flyttade framtiden närmare. Triologin om världen år 2005 är inte alls lika science fiction-betonad. Här står fattiga mot rika i en maktkamp bortom gott och ont. Världen faller sönder i inbördeskrig, naturkatastrofer spär på eländet, begreppet stat försvinner. Dystopin som kännetecknat cyperpunklitteraturen finns kvar. Ett antal losers hankar sig fram bäst de kan, Chevette, cykelbudet och Rydell, fd polis, nu säkerhetsvakt, snärjs i händelsernas obevekliga framfart. Triologins första del Virtual Light, kändes som en återkomst för en fräschare Gibson, med alltid lika rakbladsvassa meningar och rytmkänsla. Det är en medvetnare författare, på jakt efter det rätta uttrycket, och delvis fast i klichéernas kiosklitteratur. Uppföljaren Idoru fördjupar Gibsons förkärlek för mytologiserande av allt japanskt kombinerat med en personifiering av datarymden i en levande varelse. Tänk om alla våra fantasier kunde skapa en människa, om vi vore gud, eller dr frankenstein. IDORU är en konstrukt, en artificiell intelligens, uppbygd av data. Alla blir förälskade i henne, och hela boken känns som en lång biljakt.

Trådarna knyts samman i All Tomorrows Parties, som nyligen släpptes. Nu skall alla lösa trådar knytas ihop, och svaren skall uppenbaras för oss. Inte. Gibson infriar förväntningarna och sviker samtidigt. Han berättar alltför mycket om sina älskade huvudpersoner och alltför litet om undertexten. Att läsa den avslutande delen känns ibland som att befinna sig i rätt stad men på fel adress. Det väsentliga finns egentligen någon annanstans. Den alltmer uppskruvade hastigheten i berättelsen på väg mot slutet ställer action mot tanke och Gibson låter handlingen, ögonblickets spänning, dominera över den intellektuella stimulans hans böcker utlovar, men sällan levererar.