Nästa hållplats; framtiden

Införd i Hufvudstadsbladet

av Johanni Larjanko

Vi åker mot undergången i bekvämt inredda datorstyrda airbusplan. Luftkonditioneringen fungerar utmärkt trots den stigande hettan utanför. Den avancerade AV-utrustningen låter oss spela spel, surfa, se på film eller studera. Att beställa in mat är lika lätt som att trycka på en knapp.

Mobiltelefonen fungerar lika bra i Togo som i Tallinn. Mobil elektronik har svept över stora delar av klotet. Vi lever i en alltmer datorintegrerad värld, och George Orvells 1984 är långt borta. Hans dystra framtidsbilder fick genklang i 80-talets cyberpunklitteratur, men sen dess känns det ibland som om tekniken blivit så självklar att den blivit osynlig. Länge kunde man gotta sig åt amerikanarnas schizofrena inställning till teknologi. Hollywood har spätt på teknikskräcken med historier om galna vetenskapsmän, datorer som löper amok, datorer som börjar kriga mot människan för att inte tala om katastroffilmsgenren, brinnande skyskrapor, jumbojetar utan piloter och gud vet vad. De gestaltade människan som tagit steget in i maskinen, industrialiseringens slutpunkt. Samtidigt har teknik och vetenskap i andra filmer lika starkt frammanat bilden av utvecklingens och de tekniska framstegens nirvana. Kunskap och dess omsättning i teknik gör att utvecklingen går framåt, och uppåt. Samma kluvenhet har synts i de senaste årens hype om den "nya" ekonomin och något som liknar skadeglädje när "bubblan" sprack. Alla bli-rik-snabbt koncept lockar i en materialistisk värld, men i samma ögonblick som kurvan rasar nedåt är det många som står och nickar förstående, förstås kunde detta inte hålla.

Jag är precis lika kluven själv. Jag sitter vid min maksin, kopplad till världen. Jag knapprar på tangenterna, och kommunicerar. Men vem är det jag kommunicerar med, och till vilket pris? Att innesluta någon i min sociala bubbla är samtidigt att utesluta andra. Det är inget nytt, men med ny teknik är det mycket lättare och effektivare att släppa in och stänga ute. Att gå in i det virtuella är att gå ut ur det reella. Det fysiska och det psykiska jaget hotas av splittring. Visserligen flyr jag samtidigt storebrors ögon, ty han ser bara mitt fysiska jag. Men det är inte sagt att dörren kommer att vara öppen om jag skulle vilja in igen.

Johanni Larjanko
tankesurfare