Jan Fabre

av Johanni Larjanko

Rapido 12.9.2000

Ur mörkret skönjs ett ansikte. Ett ansikte drunknat i svart. Det kunde vara en Caravaggio, eller en Greenaway. Sedan ser vi henne. Hon sitter på en divan och knäcker nötter. Hon är kåt, eller så är hon ett objekt i våra blickar. Hon krossar nötter omsorgsfullt, medan hon ser oss menande och likgiltigt i ögonen. Hon reser sig, hon poserar. Hon ställer sig bredbent lutande framåt och visar oss sin bakdel, hon ber oss, prygla henne, hon förudmjukar sig, men vi ger henne inte. Nötter knäcks rytmiskt och öronbedövande, musiken är kaotiskt disharmonisk och uppstressad. Jan Fabre försöker skapa postmodern dans i Kiasmas serie tre gånger Fabre. Till skillnad från många andra av hans produktioner saknar In the very seat of honour dramaturgiska motsättningar och visuella fyrverkerier. Det är den repetitiva sidan av Fabre vi ser. Å ena sidan saknar föreställningen intensitet, å andra sidan är den svår att se, tröttsam. Vore det inte för danserskan Renee Copraijs skicklighet kunde jag mycket väl tänka mig att resa mig och gå. Här i Finland kastar vi mer sällan tomater på scen, som i Japan, vid en av fabres föreställningar, eller reser oss och går, som halva publiken emellanåt gör i Belgien, när den får Fabre-överdos. Vi stannar kvar och ser Renee.

Hon fyller tomrummet med en skapelse, som kanske är en insekt. Likt en fluga rör hon sig över scenens fyra hörn om och om igen. Hon ser uppfordrande på oss och ber om mer prygel. Visar oss sin bakdel, the very seat of honour. Rollen hon spelar är hämtad ur det viktorianska England, där kvinnorollen är instängd, sexualiteten förträngd, borgerlighetens diskreta charm förkvävande. En liten dos av den ofta nämnda humorn skulle hjälpa långt här. Men nej, nu sitter vi ner, rynkar våra ögonbryn och är allvarliga. Föreställningen lever upp till bilden av modern dans, utan att egentligen ha något att tillföra. Dansen är ett uttryck som Fabre skapar med, men åtminstone jag ser inte var kommunikationen skulle kunna födas. Trots allusionerna på kontaktförsök och direkta hänvändelser till oss i publiken förblir föreställningen sluten. Och så, i full fart klipps det av. Vi reser oss och går ut, tysta. De repetitiva rörelserna och musiken har för några ögonblick suddats ut, hjärnan hör och ser inte längre, utan ger sig ut på vandring. Kanske är det konstnärens avsikt. Ute i aulan hänger ett enormt tygstycke, satintyg fyllt med blå kulspetspenna. Det är en oändlig repetition av cirklar, som blir så massiv att man förlorar sig i den.