e-vän

Införd i Hufvudstadsbladet

av Johanni Larjanko

Det hände för en tid sen att jag fick e-post. Det kom från min kusin, som sen många år bor i Australien. Han började med att be om ursäkt för det långa uppehållet, och skrev sedan en kort sammanfattning av det senaste årets händelser i hans liv. Jag besvarade brevet samma kväll. Och började fundera. Vi lever i det informationella samhället. Mobiltelefoner och e-post ger oss möjligheter att blixtsnabbt kommunicera runt hela klotet.
Det är skillnad på möjlighet och realitet.

För några år sen tog två barndomsvänner kontakt via e-post, och vi började e-umgås efter en paus på över femton år. Först kändes det bra, se här var som nu är möjligt i vår sköna nya värld. Men snart nog avstannade kommunikationen nästan helt. Visst, vi hade möjligheten, men något fick oss att sluta. Dessutom drabbades vi av dåligt samvete för att vi inte längre skrev åt varann. Precis samma känslor som stört kontakten med min kusin. Vi inleder ofta våra oregelbundna meddelanden med ursäkter. Det är bara alltför lätt att se sig själv som skyldig och maskinen/systemet som ett rent opartiskt verktyg.

Ofta när någon ber mig om hjälp med datorer åtföljs frågan av dåligt samvete, "det är jag som är dum när jag inte förstår". Vi står med mössan i hand inför en...maskin! Det är något fundamentalt fel i den situationen. En annan liknande paradox är att teknik, som enligt marknadsföringen "spar" tid och "förenklar" livet, ofta leder till ökad stress (jag skulle ha skrivit till dig tidigare, men jag har inte haft tid...). Det är som om jag jämför mig med maskinens snabbhet att överföra meddelanden, och känner mig underlägsen därför att jag inte är lika snabb. Jag menar, vanliga brev tar dagar, ibland veckor, för att komma fram. De stressar mig inte. Men "tidens anda" tycks stressa mig. Kanske är det därför jag har svårt att skriva långa personliga e-postbrev. Själva formatet får korta sakliga meddelanden att kännas acceptabla, men långa utläggningar att kännas...ja långa. Det blir en annan rytm i e-postmeddelanden. Kanske är det en vanesak. Eller så formas e-postkommunikationen av övriga samtida kommunikationsformer, textmeddelanden är korta, webbtidningar är mer kortfattade än pappersverionerna (för att folk skall "orka" läsa dem), gratisnyhetstidningarna som sprids i huvudstaden består av komprimerat telegrambyråmaterial, osv. Den berömda snuttifieringen alltså. Kanske snabbheten förutsätter en liten informationsmängd.

Eller så har vi ingenting att säga varandra längre.

Johanni Larjanko
tankesurfare