Fabbrica Europa - en introduktion

Sänt i Kvällsradion 1995

Det finns ett par intressanta tvärkonstnärliga projekt på gång i olika delar av Europa, som försöker bryta ner barriärer mellan olika konstformer, och som försöker göra kulturen aktuell igen. Naturligtvis saknas det pengar och utrymmen, det som inte är officiellt har svårt att överleva nedskärningarna. Trots uppförsbackarna finns det entusiaster kvar, bland annat i Florens.

Den första känslan är kaos. Människor fullt upptagna överallt med att bygga, sätta upp, installera, diskutera, gå fram och tillbaka. Ingen lägger märke till den förvirrade besökaren som storögt ser sig omkring. Vad ÄR det här för ett ställe? En över fyra meter hög vägg är täckt av målningar i olika storlekar. Väggen är kanske 40 meter lång, över 500 målningar ryms. Tre scener byggs upp på olika håll i salen. I en anslutande sal hänger tavlor fritt från taket i ståltråd, runt dem gungar högtalare, två för varje målning. I ett annat hörn finns en blå neondisk, det är baren. Florens har inte haft nåt liknande på 20 år.

(I think that people here..)
Det är svårt att få folk i rörelse här i stan, de är lata, säger Andres Mortes, konstnärlig ledare. Här har inte funnits nånting av nutidskultur, dans, teater och konst, på så länge att folk har tappat den naturliga kontakten till det. Det är inte självklart för dem, vårt jobb är delvis att göra dem intresserade igen. Vi genomför nu Fabbrica Europa för andra året. När jag var här för tjugo år sedan, fanns här en väldigt bra, levande festival, när den lades ner blev det ett stort tomrum, som vi nu försöker fylla. Länge har det varit ett politiskt problem, kulturpolitiken här i stan inriktar sig mest på renässansen, det finns inga pengar och lite förståelse för nyare grejer. All den här historien vilar alltför tungt på konstnärernas axlar. Det vi gör här är en process som kommer att ta lång tid. Och givet hur stora svårigheter vi står inför, är vi mycket skeptiska inför framtiden.
(..because sometimes it is very very hard to work here)

Början av oktober är en lugn tid på fabriken. 20-30 människor kommer för att titta på performaceföreställningar och delta i öppna diskussioner om konst och video. Den nya tekniken, datorn och multimediakonsten, finns med i flera sammanhang. Temat är konsternas oordning. Framemot mitten av månaden börjar salarna fyllas av folk, och media får upp ögonen. Evenemangets affischer syns lite varstans i stan, projektets storlek och bredd börjar få imponernade dimensioner. Det är mycket ambitiöst. Men den viktigaste funktionen finns nån annanstans.

(The more important..)
Det viktigaste vi gör här är att erbjuda konstnärer från hela Europa en möjlighet att träffas och jobba tillsammans, det är en av huvudidéerna. Det är förstås viktigt att få komma in i nya miljöer, få nya intryck, nya impulser. Våra sponsorer och stans kulturpolitiker tycker inte att detta är tillräckligt, de vill ha nåt konkret som de kan visa upp. Så vi har alla dessa performances, och teater- och dansföreställningar. Det är förstås inget fel i det, stan behöver det verkligen, men jag känner mig kluven.
Förra året var väldigt intressant, vi hade många människor involverade i olika projekt, folk jobbade. Det gav kraft. I år försökte vi istället ta hit lite större stjärnor, som till exempel Meredith Monk från USA, för att locka publik. Och visst kommer de för att se henne. Men de stannar inte för att se det andra. Så vi har lite sålt oss, utan att ha nåt för det. Så nu vet jag inte om det i längden är nån idé att ha föreställningar, eller om vi skall utveckla möjligheterna för konstnärer att få jobba. Jag leker med tanken på ett fyra-månaders Fabbrica, där föreställningarna kanske alla äger rum de sista två veckorna.

Andres Morte bor i Barcelona. Han var med i La Fura Dels Baus, en dans-performance-grupp som också spelat i Finland, i Helsingfors och Åbo. På tio år har han sett det spanska kulturlivet växa, organisera sig, och blomstra. Men Andres vill mer, nu ser han hela Europa som sitt arbetsfält, och kulturen som avgörande för vår framtid. Vi kommer in på Stora Frågor.

(In this century)
Jag sörjer det faktum att konsten inte längre är livsviktig. Under vårt århundrade har vi sett flera starka rörelser inom konsten, eller ja, inom kulturen över huvud taget, i omgångar i Italien, Frankrike, Usa. Den har gjort ett intryck, den har varit självklar, den har varit nödvändig. I Europa idag har vi en massa festivaler, det är ju bra. Men de är ofta sterila, färdigförpackade, se detta är kultur. Jag ser två behov. Konstnärer måste få möjligheter att resa mer, se mer. Forskning, universitetsstudier, försvar och handel får idag stöd inom EU, konstnärerna är satta på undantag. Men de behövs! Kulturbudgeten är skrattretande liten, kostnaderna för ett atombombsprov i Mururoa skulle räcka till många års kulturverksamhet! Om man inte ändrar sin kulturpolitik inom EU, tror jag det kommer att gå mycket illa. Konsten kan överbrygga gränser, och det livsfarliga nationella identiteterna som nu växer fram. Det är inte så svårt, och jag vill inte låta pretentiös eller svamlig, men jag tycker det är viktigt. Det är det ena. Det andra är att kulturen måste bli aktuell igen. Den måste återfinna sin livsglädje. För mig är kultur en process, inte en produkt. Hur? Jag vaknar varje dag, ser mig själv i spegeln och frågar, hur skall man göra detta? För mig är kultur i första hand något socialt. Det är att konfronteras, att aktivt delta, att vara närvarande. Genom att ge utrymme åt olika projekt, genom att vara generös, inte ställa krav eller tala om resultatansvar kanske vi kan ge kulturen plats igen. Det finns fortfarande kvar så många myter, konsten skall göra konstnären odödlig, han skall skapa något STORT. Det är ju bara skitsnack. Det hela är mycket enklare än så.

(It´s like my home, Fabbrica Europa..)
Det är som om jag skulle bjuda dig hem till mig. Vi kan samtala, skriva på något, ta en öl, kanske göra nåt tillsammans, träffa andra människor. Kultur är något socialt, det är så rörelser föds, med två personer, tre personer. Det behöver inte inkludera hela världen.
(I would like to work more in this way)