Elmer, Elmer

Piazza 6.5-96

Elmer Diktonius

Att sitta i två dagar från morgon till natt och prata om en död författare.

Att frammana hans ande.

Det kan bli lite schizofrent. Han är ju både där och inte. På ett egendomligt sätt verkar denna motsättning självklar, och ironin skulle inte gå förlorad på honom själv.

Elmer Diktonius.

Han som förde in ett jag. Som ibland vävs in, jämställs med och är en del av, sitt livsverk, sina dikter och sin prosa. Men som trots den starka, alltöverskuggande jagnärvaron var frånvarande. Frånvarande i så mening att han spelade en roll. Han iscensatte sig själv, och blev ett offer för sitt eget livsverk. Skulle han höra mig säga det här fick jag säkert ett tvitusan i ansiktet. Jag fattar nog att han inte gillar nåt teoretiserande.

Det är okej.

Han behöver inte gilla mig.

Jag gillade inte honom till en början.

Jag försökte läsa hans dikt och den kändes patetisk.

Jag försökte läsa hans prosa och den kändes snyftsentimental.

Det är väl sak samma för Elmer. Han behöver inte mig. Han är skådespelare, regissör och delvis publik till verket som är han själv.

Men han är mer också. Det lärde jag mig på jubileumsseminariet i Grankulla i helgen. Där stöttes och blöttes så många olika bilder och sidor av Elmer Diktonius att jag ibland trodde jag skulle spricka. Inom sig verkar han rymma nästan omänskliga motsättningar. Det är mycket kontraster.

Och ändå.

Kontrasterna är inte inbördes negationer, de lever sida vid sida. Det som fascinerade mig var att upptäcka hur många olika sätt Diktonius kan läsas på. Hur samma strof i en dikt kan leda in i helt skilda tankebanor, helt skilda världar. Så mångsidigheten blir en rikedom. Men ju mer jag gräver, desto svåröverskådligare blir det. Denna rikedom av information. Det finns nästan hur mycket som helst att säga. Och därmed, förstås, går det snart inte att säga nåt alls. Hur klarade han av det? Hur var han skapad för att hålla ihop allt detta? Hur kunde han läsa ett tiotal böcker i veckan, recensera dem i tre olika tidningar, skriva flera brev om dan, och dessutom producera lyrik och prosa?

...

Marit Lindqvist har tillsammans med Jörn Donner redigerat och gett ut en del av Diktonius mycket omfattande brevkorrespondens.

...

Jag hängde upp mig på hans ibland så stereotypa bilder. Ett sätt att ta tag i motsättningarna i hans verk är då att tala om hans olika masker, som Anders Olsson gör.

Ett annat sätt att närma sig honom är från musiken. Egentligen ville Elmer Diktonius ju bli musiker. Efter ett nerskällt uppförande 1920, där sex sånger av Diktonius framförs, slutar han att kalla sig kompositör. Han är då 24 år gammal

Gustav Djupsjöbacka och Thomas Henriksson

...........

Jörgen Larsson försöker blottlägga underliggande rytmer i lyriken för att komma dikten inpå livet. Som Thomas sa i Grankulla och som en annan Thomas skrivit, Thomas Warburton i förordet till utgåvan av samlade dikter: på form och rytm höll han styvt i sin lyrik, Diktonius. Inte bara rytmiskt och klangligt är det musik i hans dikter, utan också i en striktare formell mening, i taktfötter, i pausering, i synkoper, för att inte tala om att några av hans diktsviter har en rent sonatmässig eller symfonisk satsindelning, skriver Wharburton. Jörgen Larsson protesterar mot den så omhuldade objektiva tolkning som klassisk metrik påstår sig ge av dikten. Den är bara deskriptiv, dess förmåga att förklara och förtydliga är begränsad.