Crocodile Bar - Del 4

I Härnösand snöar det och Johalligator inser plötsligt det fasansfulla: Domedagen är här!
Snön yr, fast det redan är mars. Jag ser en tydlig bild. Jag står ensam i ett gathörn. Ingen har kommit än. Mästarens svarta slängkappa har inte värmt upp trottoaren. Det är ett ksönt ögonblick. Lojt sträcker jag på mig. Och kraschar i Härnösand, dual mode, full connection. With visuals. Autosensor locked. Audio. On. Switching to full duplex.

-Ajjj.
-Käften.
-Det gör ont.
-Du skall inte ha mer Gudahedin. Steg två.
-Jamen...
-Käften.
-JAMEN...
-Käften.
-Kräkholm!
-Ja.
-Säg till din farsa att sluta skruva i mig.
-Kan inte.
-Vadå kan inte?

Jag borde inte ha frågat. Ett mörksvart moln segar ut konturerna. All lukt försvinner. Den liksom sugs ut. Telefonen! Om jag bara kan nå telefonen. Nej, nej. Den svarta förtiofemman sitter fastspänd mot kräkholms buk. Nu ser jag. Om jag rör mig, skjuter den av.

-Men varför?
-Stefforna ville ha det så. Dom sa nåt om kultens inre hemligheter. Om högre plan. Att vi var utsända.
-Kan du röra dig?
-Nej. Och det är nog bäst att du också sitter still.
-Mina fingrar domnar. Jag måste röra på dem.
-NEJ!

Just en fin situation. Vi hade nog tänkt oss att ha lite livat på onsdagskvällen, men riktigt så här hade vi väl inte tänkt oss.

-Varför den röda sammeten?
-Vet inte.
-Och dvärgmöblerna?
-Ingen aning.
-Ska det sluta så här?

Sluta. Som finnig tonårskrokodil tänkte jag på döden ibland. Den var mintgrön, skäggig och hade vita slacks. Ofta glodde den på mig ur leksaksfönstret tvärs över gatan. Ballonghålan vara dödens förort. Där krävdes det bara pengar. En liten anspråkslös mängd, men för en finnig snorunge som jag var det ett oöverstigligt hinder. Det blev tidiga pass med 350 krokodilposten ner i sömniga postlådor, och dagens nyheter utsmetade i svarta fläckar på mina händer. Lukten av färskt tryck.

-Känner du nån lukt?
-Nä. Har du inget vettigt att säga? Som jag tog mig just loss ur den här knuten utan att skjuta häcken av min vän kräkholm.
-Älskling.
-Och KALLA mig inte ÄLSKLING:
-Jag tog mig just loss ur den här knuten, utan att skjuta häcken av min vän Kräkholm.
-Vad säger du!
-Jag tog mig just loss..
-Jaja, erunte riktig! Hur gjorde du?
-Det var lätt.
-Det är nåt som inte stämmer. Vart tog Härnösand vägen?

Som kryp bebor vi planeten. Som kryp lämnar vi planeten. Det finns bara kryp. Och spader äss. Dom finns det oxå för många av.

-Här är en hake nånstans.
-Jösses! Kolla!!
-Jamen.. kom ner på jorden när jag talar med dig!
-Jag kan flyga.
-Det är väl klart. Du har ju vingar.
-Kolla! Du har också vingar!
-Är du död?
- Jag vet inte. Är du?
-Näe..
-Hur känns det?

Har vi blivit lurade? Varför kom aldrig Doris in? Dorisar kommer alltid in i sista ögonblicket för en avgörande duell. Jag kunde väl åtminstone ha fått en chans att försvara mig. Det känns lite löjligt att bara polleteras av som ett annat kolli. Jag menar, här har vi slitit hårt på vår hjälteroll. Och så fixar farsorna det som inga Dorisar i världen kunnat klara av. De bara skrattar och slår ihjäl oss.

-Det är orättvist! Hör ni det, orättvist.
-Nurå? Hamnar vi i himlen eller nåt?
-Vet´nte.
-Jag har en idé. Tänk om vi skulle...........................