En personlig betraktelse över konstbiennalen i Venedig

Razzia 9.10.95

Nu är verken nerpackade, priserna utdelade och paviljongerna stängda. Kvar finns ett par tjocka kataloger, tunga som tegelstenar. Venedigbiennalen är ett minne blott. Och några ögonblicksbilder, som vår utsände gärna vill dela med sig av.

1.

Venedig har en karneval, en filmfestival och en konstbiennal. Allt för att locka turister. Stan har levt på turismen i över 200 år, haft en biennal i hundra. Den har blivit klichéernas, processionernas och festivalernas stad. Inget finns att säga om staden, som inte redan blivit sagt, skrev Mary Mc Carthy 1956. Men boken, Venice Observed, skrev hon likafullt. Hon ursäktar sina eventuella klichér med att konstatera att alla klichér är sanna när det kommer till Venedig.

Så när jag går över SanMarcosplatsen i solskenet, igenom denna teaterkuliss, så är det som att gå igenom ett vykort. Gondolerna gungar just så, tvättlinorna med lakan hänger över de smala gränderna just så, stan är vacker i sitt förfall, med sina stinkande kanaler.

A och O för venetianarna är, fortsätter Mary Mc Carthy, estetiken. Allt äger sin skönhet, och minsta detalj är uttänkt. Det går inte att säga om detta är en "äkta" inställning, eller en turistprodukt.

2.

Jag tränger mig förbi charterturistgrupperna ner till ACTVs gungande hållplats och tar vattenbussen två hållplatser till Giardino, Venedigbiennalens hjärta. En lång, hög allé och en grusgång leder in till den italienska paviljongen, som hög och bländande vit dominerar de övriga byggnaderna. Rabatterna står utan sina blommor, löv faller. Små klungor av människor vandrar genom parken. Här står paviljongerna, liksom utslängda i det gröna. Några, som Ungerns, är utsmyckade, andra, som Frankrikes, ser ut som tempel. Norge, Sverige och Finland delar ett utrymme mitt i parken som ser mycket skandinaviskt ut, raka linjer, svalt, avskalat, enkelt. De flesta har upputsade fasader och slitna och smutsiga baksidor. Området är förvånansvärt litet.

3.

Jag börjar lite försiktigt med Island, ett litet hus. Foton av Isländska berg, teckningar av utgrävningar, och hemmastickade isländska flaggor i naturlig storlek. Birgir Andrésson jobbar med temat Närhet.

Det syns.

Det kunde inte vara mer Isländskt.

Venedigbiennalen är inte ARS. Här finns inget som ens är lite farligt. Det är stor skillnad på kvalité mellan paviljongerna. Italien har tre gånger större utrymmen än alla andra, och har fått 79 av katalogens 303 sidor. Där finns inte ett intressant verk. (0´50)

4.

Nu är det här ingen tävling, och konstverken skall inte ställas mot varandra. Där en kurator misslyckats med att välja nåt som är välgjort och intressant, har en annan lyckats desto bättre. När 42 länder deltar är det klart att resultaten varierar.

OM Italien inte har nåt bättre att komma med än det som visas här, då är landets konst i en allvarlig kris.

5.

Flera länder väljer att ge hela sina utrymmen åt en konstnär. Ta till exempel Bill Viola, 44 år, amerikan, och enligt programbladet en av världens mest kända och uppskattade konstnärer inom video. Han har fått hela den amerikanske paviljongen. Ett avlångt rum har tv-monitorer på båda sidor. Människor i närbild pratar, men jag hör inte vad de säger, eftersom deras munnar är övertejpade. Jag hör bara mummel. Viskningarnas sal, heter verket.

6.

I ett annat, runt rum, är ljuset dämpat. Jag hör en massa röster, men ser ingenting. Detta kallar Viola för Närvaro. En ljudinstallation. Människor berättar sina innersta hemligheter i munnen på varandra, så tyst att det inte riktigt går att uppfatta. Marilyn Zeitlin förklarar i katalogen att Viola visar det ovanliga i vardagliga ting, något som finns sida vid sida, om vi tittar efter. Enligt Zeitlin vill Viola påvisa det futila i kommunikation.

Liksom så mycket annat som skrivs om konst låter det som en kliché, även om hon menar vad hon skriver.

7.

I en byggnad i närheten försöker Australiensaren Bill Henson med lite provokation. Lokalen är mörk, med spridda spotlights. Väggarna är fulla av stora sönderklippta färgfoton, han kallar dem cut screens. Nakna unga män och kvinnor poserar på en skrot, nån verkar bli våldtagen. Det ser ut som en undergångsfantasi. Effektsökeri på uttjatat tema.

8.

Ibland visas dataanimationer som om de vore konstverk, bland annat på Tammerfors Kortfilmsfestival. Mest är det en lek med ny teknik. Men det finns undantag. Årets japanska bidrag hörde till de mer genomtänkta i Venedig. Yoichiro Kawaguchi har skapat Bio-gigalopolis, tredimensionella datoranimerade former, som hela tiden förändras. Det är som fraktaler, men helt utan de ryckiga rörelserna. Framför våra ögon föds och växer artificiella celler. Mönstret upprepas oavbrutet, med små variationer. Det är svårt att slita ögonen från skärmen. Hela den japanska paviljongen har en harmoni, den nya tekniken integreras med minimalistiska verk om det japanska terummet, och dess filosofi. Den ger samma upplevelse som den stora utställningen med japansk nutidskonst i somras på Louisiana i Danmark. Alla mina fördomar om Japan får sig en knäck. Och så tror jag mig ha förstått nånting- den japanska paviljongen är byggd i en cirkel, och verken, även de som använder ny teknik, utstrålar nån slags harmoni. Blandningen brukar kallas för hybrid-kultur. Ny teknik i meditativ form tänker jag. Men får på näsan i en film om Japan idag som visas på Louisiana-museet. Japansk konst strävar inte efter harmoni, lika lite som det japanska samhället är harmoniskt. Begreppet harmoni kommer från väst, japanerna lever med och i ett ständigt kaos, vilket även syns i deras konst.

Så mycket för mig som konstförståsigpåare.

---------------------

Lousianas stora satsning, Japan Idag, är en uppföljare till museets utställning från 1974. Den kommer till Wäinö Aaltonen i Åbo i vinter. Johanni Larjanko promenerade på Venedigbiennalens grusgångar en vecka före stängningen. Nästa biennal blir som namnet antyder om två år. Och Finlands bidrag i år var ju Nina Roos.