Konst som gör ont

Programmet sänt i Kvällsradion januari 1996

Musikern Brian Eno säger i en intervju i den amerikanska tidskriften Wired sommaren -95 att det finns för lite Afrika i datorerna idag. Den nya tekniken bygger på vit mans logik, på ordning, nummer, ett hierarkiskt system. Det bygger på en viss sorts funktionalism, som ofta kallas rationellt, och som för med sig associationer av känslokyla, precision och fetischism inför ny teknik. Bilderna av framtidens informationssamhälle är idag överhängande dystopiska, den lilla människan och det stora systemet.
Dataanalfabeter och informationsrika.

Likadant låter det när det industriella samhället har några år på nacken, i början av seklet ordas det om det anonyma massamhället. Sociologerna talar om massmedia som den möjliga räddaren, tidningarna skall skapa ett gemensamt rum, ställa upp för den svagare parten gentemot storföretag och byråkrati. Radion, när den kom, länkar samman våra vardagsrum.
Storstädernas anonymitet skapar rotlöshet, stress och utanförskap, men media kan binda oss samman.
Inom kulturen dyker futurismen upp, samtidigt i Italien och Ryssland. Maskinen, farten, kriget. In med det nya, ut med det gamla. Automatskrift, fotografi, film. Ny teknik för att beskriva den nya tiden.

Utopi och dystopi sida vid sida.
Idag känns både framtidstron och utvecklingsskräcken från den tiden föråldrad, ja ganska naiv.
Media talar idag ofta vitt och brett om den snabba tekniska utvecklingen, varannan artikel hotar, varannan lovordar framtiden. Motsättningen är den samma. I floran av nyblommande cyberspace-science-fiction från William Gibson till Bruce Sterling blandas skräck och fascination inför framtiden. Vi har fått en dutopi, där allt är värre, och ändå på nåt sätt om inte bättre, så åtminstone häftigare.
Ett återkommande tema under 1900-talet är vårt förhållande till maskiner. Med den virtuella verkligheten har vi flyttat in i maskinens simulerade värld, vi och maskinen har blivit ett. Eller, våra hjärnor har flyttat in i maskinen. Men vi har ju kroppar också. När Brian Eno säger att det finns för lite Afrika i datorerna tror jag han menar att de är för lineära, för ickefysiska.

Katalanen Andres Morte talar mycket om detta, när han försöker definiera en del av konstfältet i nutidens Europa. Vi har maskinerna, säger han, och vi har människorna. Vad jag vill göra är att sammanföra dem, placera dem i samma rum. Och det gör han i Florens, med projektet Fabbrica Europa, där dans, performance och videokonst från Europa visas under en månad, nu senast i oktober under temat konsternas oordning. Det finns mycket att göra inom konsten om just dessa saker.

Larmet är bedövande. Ljus blinkar bakom ett svart draperi. Kön in till den lilla öppningen i duken är lång. Det är som på en kringresande cirkus, med gycklare, taskspelare och freakshows. En dollar och du får se de siamesiska tvillingarna hoppa hoprep genom en ring av eld, en dollar. De pneumatiska armarna pyser ljudligt, precis som i Blade Runner. Från sidan kommer små grupper av människor ut, en del uppspelta, andra äcklade. Jag närmar mig öppningen. Jag tränger mig in. Där står Marcel li Antunez fastspänd i en slags ställning av metall, naken förutom ett par underbyxor. Mekaniska armar petar och drar i honom, Hans näsa böjs uppåt, munnen dras isär, huvudet svängs i sidled. Ovanför honom hänger en stor skärm som projicerar fantasilandskap och omöjliga varelser med 50 ögon, alla sammansatta av Marcels ansikte, eller andra kropssdelar. En muspil rör sig över skärmen. Marcel är kopplad till en dator, en vanlig 486:a. Publiken styr maskinen han står fastspänd i genom att röra musen över de datoranimerade bilderna, som drar i hans kropp.
Det syns att det gör ont.
Du gör honom illa.
Samtidigt spelar du musik, beroende på vart du för musen över skärmbilden.
Du är avgörande för föreställningen.
Den italienska publiken är överförtjust och står i kö för att få göra Marcel illa.

(For example in this performance..)
I den här performancen, Epizoo, föds våldet av kontrasten mellan min nakna kropp, som lider, och teknologin. Ofta uppfattas datorer som något virtuellt, inte något kroppsligt, cyberspace är en plats för våra hjärnor, inte våra kroppar. Epizoo kopplar ihop de två, och för att göra sambandet tydligt använder vi våld.
(..some violent situation, no?)

Kroppskulten har växt sig stark, den vältränade, välojlade kroppen har växt sig större och större. Som hos Arnold Schwarzenegger. Kroppsbyggare var något löjligt på 70-talet, något man gjorde narr av i Hollywoodfilmer. Idag är det ingen som skrattar längre. Fixeringen vid kroppen, och uppfattningen om kroppen som en maskin, handlar delvis om odödlighet, eller att övervinna döden. Den grekisk-australiensiske performancekonstnären Stelarc besöker under hösten Milano. Han har låtit operera in små skulpturer på några centimeter i magen, och fotograferat dem med hjälp av endoskopi. Han brukar också låta sig bli upphängd i krokar, inkörda i köttet. Att genom smärtan komma igenom kroppens bräcklighet, och övervinna döden.
Det låter både pretentiöst och äckligt.

(..della autorapresentazione corpo humano..)
I sin mest extrema form leder provokationen till döden, som för Chris Burton, som hoppade ut genom ett fönster 1972, eller Rudolf Schwarzkogler. Shwarzkogler tog avstånd från muséer och menade att traditionell konst var död - nu gällde den absoluta inlevelsen, att måla var en handling, något aktivt. Temat är människans sårbarhet. De svartvita fotografierna som dokumenterar hans 6 aktioner visar människor inlindade i bandage, med vissa kroppsdelar otäckta. Saxar, skalpeller och andra instrument finns i närheten. En av aktionerna är kastrering, vilket han genomför på sig själv. Bilderna har vistats flera gånger, senast i Venedig förra året, på den stora utställningen Identity and Alterity, om vår kroppsuppfattning under hundra år.

Professorer som Ernesto Francalanci från universitetet i Venedig, som hörs här i bakgrunden, försöker förklara; vår omgivning förändras, och vår kropp förändras, maskinen är inte längre utanför kroppen. Men vi fjärmar oss från kroppen, den blir ett objekt, något främmande. Om vi inte hittar en ny jämvikt mellan kroppen och hjärnan går vi mot katastrof och psykisk kollaps.

(Nono, I believe in the future..)
Jag tror på framtiden. Jag tror på tekniken. Som konstnär är jag väldigt glad att ha tillgång till den nya tekniken, den ger mig möjlighet att göra saker som inte gick förr. Jag utforskar nya områden med teknikens hjälp, och det är en aspekt som är viktigare för mig än vad publiken eller kritikerna tycker om resutalten. Vi jobbar på intuition, inte utifrån ett koncept. Föreställningen utvecklas, vi lägger till och drar ifrån. Tekniken har blivit ett redskap, inte ett mål. Så många komplicerade saker har analyserats i kväll att man nästan tappar greppet om verket, inflikar Sergi Jorda, kompositör till musiken som gensomströmmar Epizoo, och det här programmet. Vi försöker skapa en komplex och mångfacetterad produktion, som kanske tar sin början i några av de saker som vi har pratat om i kväll, men som fortsätter långt utanför de gränserna.
(...it´s a very feedback job)

När media i Finland skriver om nya utställningar bedöms de ofta utifrån arbetsmetod. Måleri är föråldrat. Video och performance är nytt och spännande.
Så är det förstås inte. Videokonsten har utvecklats åtminstone sen sextiotalet, liksom performancekonsten. Det finns flera trådar som löper samman här.
Man förstår ju inte vad bilden visar, klagar klichéåskådaren, konst har blivit så svårt. Populistjournalisten håller med, det är lätt att driva med något så abstrakt som "konsten". Detta häcklande har hållit på åtminstone i 20 år, säkert längre. Konceptkonst gör förstås inte saken lättare. Marcel Duchamp är död, leve konsten, kunde man utropa på West Broadway i början av åttiotalet. Det var väl en brytning mellan konst man skall förstå, och konst man skall uppleva, se med hjärnan eller se med magen.

Så det är en fråga om att se, bilderna talar ett språk som vi måste lära oss, lyder ett av motargmunenten. Är det något som tydligt har förändrats på 100 år är det vårt förhållande till bilder, det har filmen och sedan TV:n sett till. Det finns dem som menar att TVn är den naturliga avslutningen på och höjdpunkten för den västerländska civilisationen, och att vi blivit helt beroende av TVs reproduktion av världen varje dag för att känna att vårt klot fortfarande finns kvar. Men Television, fjärrsyn, är helt koncentrerad på ögonen, och den skapar en virtuell värld, som med alltmer sofistikerad teknik manipulerar det vi ser. Vi får mer intryck än någonsin tidigare. Det betyder inte att vi är mer engagerade än tidigare.
Vad ska idag till för att beröra mig som åskådare? Om nu det att bli berörd är ett mål.
Äckel är en stark känsla. Att rysa av obehag.
1985 diskuterades performancekonstens död i internationella media, och i Taide-lehti. Då är genren ännu rätt ny i Finland, och upplever, skriver Jaakko Lintinen, sin guldålder.
Olika konstyttringar och genrer har med jämna mellanrum dödförklarats.
Vart tionde år ungefär.

När de dyker upp igen, jämförs de med sina föregångare. Nio år efter performancens dödförklaring skriver Taide i nummer 6-94 om den nya vågen under rubriken Taide ja ruumis. Nu är det inte kroppen och handlingen i reaktion mot den intellektualiserade konsten, nu är det kroppen och handlingen mot det politiska systemet, kring den egna identiteten och kring sociala förhållanden.
Om 60- och 70-talet ofta handlade om att ge sig fullständigt hän, även med risk för döden, är det då rätt att säga att det på 90-talet mer handlar om att ge en kick, att det är en kontrollerad situation?
Trycker du på musknappen gör du li Antunez illa, till en viss gräns.

(For me, Epizoo means..)
Epizoo är för mig att offra, under kontrollerade former, för att få kunskap, insikt. Det här är inte kastrering eller nåt lika radikalt, och jag är ingen masokist, tro det eller ej. Om du idag går på en konstutställning är den passiv, du deltar inte, du har inget ansvar. Via Epizoo får du personligt ansvar över en person, mig. Andra konstnärer som jobbar med smärta blandar ofta in en dos av bot och bättring, smärtan skall rena mig från mina synder. Men inte jag. I mina verk återkommer jag alltid till ansvaret. Vi skall själva ta ansvar för våra liv.
(..well I don´t know)

Det finns de som går längre, som Maria Branovich. Hennes projekt är att genom skönhetsoperationer transformera sin kropp enligt de klassiska skönhetsidealen. Hon besökte Finland och Muu-media-festivalen hösten -95. Som Stelarc gör hon ingrepp på sin kropp, hon går över gränsen, hon gör det på riktigt. Helt i linje med amerikansk TV, vars reality shows, Court TV och Eye Witness TV visar riktiga rättegångar, riktiga rånmord via säkerhetsvideokameran, riktiga människor istället för såpoperaamänniskor i rutan, och som för tillfället är populärare än många såpoperor.

Vad ska vi göra då? Smärtsam konst görs idag av många konstnärer inom olika fack, med olika utgångspunkter och idéer. Även Sol Pico dansar i smärta, när hon trummar fram flammencosteg, på tåspetsarna, i balettskor.

(..tonses, es conseguide..)
Föreställningen heter Bestia Versus Razon, ungefär djuret mot förnuftet. Varje nedslaget danssteg gör ont i mitt hjärta, jag ryser. Dansstegen ekar i salen. Smärtan är en påtaglig del av föreställningen, säger Sol, jag testar hela tiden mina gränser som dansare, ser vad jag kan utsätta kroppen för. Dansen är fysisk, det är superviktigt för mig att kunna hantera mina krafter och dosera ut dem. Jag dansar med hjärnan, och med kroppen. Jag ger allt, hundra procent, och det måste jag göra om det skall kunna bli bra.
(..estar mal)

Jag kan gå något så när idag, säger Pico och haltar fram till en stol. Vi blöder alla från fötter och knän efter föreställningen, och rycker på axlarna. Därför kan vi inte spela varje kväll. Det gör ont, men det tar inte livet av Sol Pico, eller Marcel li Antunez.

(..because also..)
En av de viktigaste funktionerna med Epizoo är att bryta ner gränserna mellan olika konstformer. Det är lätt idag att sätta stämpel och lock, kategorisera in olika konstformer till något hanterligt och ofarligt. Vi vill skapa möjlighgeter att göra något nytt. Musiken i Epizoo är viktig, eftersom det är publiken som spelar, det är ett försök till riktig interaktion, att ge dig som åskådare verktyg att skapa med.
(..it´s also real important, no?)

(..no, because)
Teknologin är bara en del av föreställningen, ett verktyg. Vi har också gjort en robot av griskött, men som styrs av en dator. Vi försöker inte provocera eller imponera med tekniken, eller säga nåt om framtiden. Den är inte huvudsaken, och provokation är inte vår grej.
( It´s not that, no?)

© Johanni Larjanko