Internet är varken Fan eller Jesus

(fastän de båda har hemsida där)

av Theresa Norrmén

Hurrarnet, kulturmagasinet Rapido, Marthaförbundet, filmimportören Walhalla, Konstsamfundets och Kulturfondens finlandssvenska tidskriftskatalog, Hankens fortbildningscentral, Filmjournalen, Ny Tid… de här finlandssvenska insititutionerna har alla en hemsida på nätet. De, och ett tiotal till, har en sak gemensamt: de är gjorda av en och samma person.

Denna spindel i det finlandssvenska kulturnätet heter Johanni Larjanko, han jobbar till vardags som internationell sekreterare för Samverkande Bildningsorganisationerna (takorganisationen för diverse folkbildningsinsitutioner). På fritiden gör han hemsidor, upprätthåller (en del av) dem och håller ibland kurser av typen "Lär dig surfa på Internet" och "Lär dig göra hemsidor", del 1 och 2.

En klar Internet-fanatiker, alltså.

Eller?

– Jag surfar aldrig mera för skojs skull. Men när jag gjorde det tyckte jag det var jättekul, säger han.

På jobbet blir det inte heller speciellt mycket surfande för skojs skull:

– De sidor jag ser å jobbets vägnar är ungefär lika roliga som telefonkatalogen: Utrikesministeriet, EU-generaldirektorat nummer 22 och sånt.

– Men det går i perioder, ibland känns Internet som ett enda stort köpcentrum, ibland är det fortfarande kul. Som när jag läste en bok om män på Filippinerna och gick ut på nätet och hittade en massa kompletterande information... När de roliga kopplingarna uppstår, då är det okej.

Från frälsning till vardag

För den som redan har tillbringat några år på nätet har det hela liksom blivit mera vardagligt. Antagligen har inställningen något att göra med hur Internetvan man är: den som knappt har klickat på en länk på en sida kan förhålla sig väldigt negativt till nätet – "det finns bara våld och porr och kriminalitet där", den nyfrälsta intar Kristus-attityden och vill omvända hela världen, så att alla kan bli delaktiga av mannan från cyberhimlen, den luttrade säger "nåjo, det finns mycket som är bra och mycket som är dåligt".

– Det är litet samma sak med Internet som med TV:n, videon, mobiltelefonen, till en början gör man ett stort väsen av något, men småningom lär man sig leva med det nya. Numera är det ju inte så många heller som säger att mobiltelefonen inkarnerar det Onda, påpekar Johanni och tillägger att ett tecken på att Internet blivit en mera vardaglig företeelse är att man numera överallt skriver det med litet i (ja, nästan överallt, alltså, red:s anm).

– Internet är främst ett medel för kommunikation, nätet demokratiserar informationen: den blir mera lättillgänglig och samtidigt sjunker tröskeln att publicera, eftersom det inte kostar just något. Och så är det snabbt.

– Nackdelen med det är att det lätt blir ytligt. Många skribenter vill fortfarande publicera sin text i en dyr tryckt tidning som betalar bra, och sen sätter de bara ut ett referat på nätet.

Den verbala kulturen lever

En styrka är däremot det personliga greppet – när vem som helst kan skriva om vad som helst blir det personligare. T.ex. om man råkar hitta den där serbiska kvinnan som fram till nångång i april publicerade sin dagbok från Belgrad på nätet – för en del är det säkert mycket mera givande än att se på tians nyheter.

Så Internet utgör kanske inte alls det stora hotet mot den verbala kulturen, som man ibland hör sägas?

– Den skrivna kulturen är ju rikligt företrädd på nätet. Nätet ger träning i retorik, det är ett socialt fält där (t.ex.) ungdomar kan mötas och chatta. Fastän stavningen kan vara si som så är det ju verbalt – och det är fortfararande kommunikation, även om den inte sker på det sätt som föräldrar och lärare kanske vill.

– Det har länge sagts att vi går mot ett mera bildstyrt samhälle, men på sätt och vis återskapas den muntliga traditionen på nätet. Folk skriver, sätter sina bomärken genom att uttrycka sig på nätet, säger han – och fortsätter, just när den verbalt orienterade intervjuaren ska dra en suck av lättnad:

– Men visst skulle det vara befriande att komma undan ordets tyranni. Bilderna förutsätter ett associativt tänkande, istället för ett linjärt, med bilder kan man uttrycka mycket som inte kan uttryckas med hjälp av språket.

– Jag har svårt att se hur Internet skulle minska folks förmåga att använda hjärnan. TV är mycket värre i det fallet.

Bör det påpekas här att Johanni är redaktör för Filmjournalen och att han dessutom delar sitt privatliv med en bildkonstnär? Kanske. I alla fall kommer han också med en viktig reservation:

– Men att konsumera bilder utan att reflektera är inte bättre än att konsumera ord utan att reflektera.

Ingen karta, ingen kompass

Nätet är något man måste lära sig – man måste lära sig att hitta i djungeln, lära sig att läsa den information man får fram, precis som man lär sig att köra bil eller att läsa bilder, poängterar Johanni.

Roligast är det kanske att gå ut på nätet när man vet precis vad det är man söker efter, och hittar det – och sen dessutom hittar den där informationen som ger mervärde.

– T.ex. när jag söker nån information om Terrence Malick och sen plötsligt ser att han har skrivit manus till nån film jag inte visste om, och sen går vidare och märker att den filmen faktiskt regisserades av den-och-den, då får man bonus i form av de oväntade resultaten.

– Information som söks fram via dator är överblickbar på ett helt annat sätt än om man t.ex. går till ett bibliotek och kollar i kartoteket. Nackdelen är sen att man kanske inte läser på samma sätt via datorn.

Snabbt, effektivt, lättillgängligt dygnet runt – se där nätets styrka.

Och när informationen på nätet känns för tunn är det bara att ta sig till t.ex. den fantastiska sökroboten som söker fram böcker ur huvudstadsregionens bibliotek, på basen av författarnamn, titel eller utgivningsår och som dessutom berättar om böckerna är utlånade eller inte. Sen är det bara att ringa och beställa boken.

Inte skall man heller förakta möjligheterna att chatta med folk över hela jordklotet (antingen i skrift eller i ljud och bild), eller brevväxla per e-post och delta i diskussionsgrupper... Internet kan faktiskt öppna dörrar till alldeles nya världar.

Den ensammas tröst?

Bara man inte förväntar sig för mycket. Den som sitter ensam och bara har TV:n som sällskap kanske inte känner sig mindre ensam av att surfa heller.

För en tid sedan kunde man i tidningarna läsa en notis om att människor som surfar mycket känner sig deprimerade eller nedslagna efter en nätsession. Men det behöver ju inte vara så för alla:

– Om man sitter och chattar i tre timmar behöver man ju inte nödvändigtvis känna sig deprimerad efteråt, men om man har suttit och läst om miljökatastrofer blir man väl säkert det. Och de flesta som surfar är ungdomar i puberteten, som ändå känner sig deprimerade ibland. Om jag ser tre långfilmer i sträck kan jag också känna mig ganska tom efteråt, samma sak är det med Internet, även om nätet är ett mera aktivt medium än något annat.

– Men söker man gemenskap kan man förstås bli hemskt besviken. Det finns på något sätt ett löfte om sammanhang på nätet, att man skall känna sig delaktig i något. Det nätsamhället har åtminstone inte jag sett.

Enligt Johanni söker surfare medvetet eller omedvetet sin egen avbild. Den som är van att ta för sig socialt har heller inget problem på nätet, den som är socialt otränad kan ty sig till mera anonyma kontakter på Internet, för att det är lättare att leva i cyberspace än bland riktiga människor. Den som annars också löper risk att bli beroende av något kan lika bra bli beroende av Internet som av något annat…

Förbjuda eller inte?

Det finns sidor av nätet som man inte skall idealisera. Mängden av information, livsstilar och åsikter som alla lever sida vid sida är en positiv sak. Men bland dem ryms också de där mindre trevliga företeelserna som nynazism, barn- och djurpornografi, recept på hur man tillverkar egna bomber...

– I fråga om barn- och djurporr, tortyrsex och bombtillverkningsrecept tycker jag det skulle vara okej med censur... det är en besvärlig sak, att någon skulle ha rätt att bestämma vad som är tillåtet och vad som inte är det. Men om jag inte erkänner att det finns saker jag vill förbjuda, så smiter jag undan mitt ansvar. Det är sant att det man förbjuder inte försvinner, det bara går under jorden – men tillgängligheten skulle ändå minska.

– Det är en god sak att minoriteter av alla de slag i.o.m. Internet har fått en kommunikationskanal som de inte har haft förr – t.ex. homosexuella på små orter, som nu kan få ett stöd de förr har saknat. Men jag vill inte erbjuda samma möjligheter för dem som har inklination för pedofili och nynazism.

När Johanni håller grundkurser i nätsurfande brukar han ha deltagarna att söka upp just sådana obehagliga sajter, bara för att de skall vara medvetna om att Nätet inte bara är jättekul.

Eftertanke behövs också på kurserna i hur man gör sin egen hemsida: även om många bara vill lära sig vilka knappar man skall trycka på, måste man också försöka få deltagarna att fundera över "de tre v:na": vem, vad, varför – vem skall sidan rikta sig till, vad skall den innehålla – och vad man vill uppnå med den.

– Det görs en massa onödigt, ogenomtänkt, på nätet. Fast, å andra sidan, vem är jag att säga att folk att de inte skall göra någon hemsida? Jag vill inte förminska den glädje som nya Internetanvändare känner – att det är kul, att det liksom bara öppnas nya dörrar för en... det där som man upplever just då, när allt ännu är nytt.

Nyrenoverad Ny Tid

Så talar kanske den som är gammal och erfaren. Men å andra sidan: när det blir tal om Ny Tids hemsida, som Johanni har lagt ner en hel del tid på att bygga om, så blir han minsann ganska ivrig själv också. Idéerna bara sprutar fram: att det kunde finnas texter på finska, engelska och ryska på www.nytid.fi, att man läsarna kunde diskutera och kommentera teman och artiklar i papperstidningen, eller varför inte samarbeta med soc&kom och konstindustriella högskolan, ha lyrikuppläsningar, musik, konst, nyhetsbrev, novelltävlingar...

Än så länge har i allafall arbetet gått ut på att renovera sidorna, att uppdatera dem med nytt material en gång i veckan – och att metatagga texterna, så att de för första gången är sökbara i kulturtidskriftsorganisationen Kulttis textarkiv. Småningom skall allt det gamla materialet, från 1995 framåt (som Johanni helt korrekt kallar för "en guldgruva"), också metataggas och ordnas (och strömlinjeformas sådär rent utseendemässigt sett – men varen lugna, Bo Haglunds förstasidesteckning finns kvar). Det är på tiden att det görs en ansiktslyftning.

– De trendmedvetna förnyar sina hemsidor en gång i halvåret, men eftersom Ny Tid tycker att långsamhet är en dygd, så görs det först nu, säger han.

Nåja, visst kan man ju hålla ett litet lugnare tempo också på "the information highway".

Theresa Norrmén

Johannis hemsida finns på adressen www.kaapeli.fi/~larjanko/
Ny Tids hemsida har adressen www.nytid.fi
Biblioteksdatabasen för huvudstadsregionens bibliotek hittas på www.libplussa.fi/
Kultur- och opinionstidskriftsorganisationen Kulttis sökbara arkiv finns på www.kaapeli.fi/~kultti/arkisto/