N
är Rautakirja för ett par år sedan köpte upp landets största filmimportör och -distributör, Finnkino, försökte jag på ledarplats spekulera kring effekterna av köpet. Mitt resonemang utgick från att branschen behöver ett kapitalstarkt bolag som kan möta de utmaningar den nya tekniken ställer på framtidens biografer. Samtidigt såg jag framför mig en slags uppdelning av marknaden där små filmimportörer, distributörer och biografägare med en smalare profil kunde frodas i skuggan av nöjesjätten.Visserligen är två år en kort tid, men redan nu är jag beredd att revidera min ståndpunkt. Rautakirjas satsning på biografverksamheten har inte övertygat. Filmrepertoaren blir tunnare och allt mer sällan hittar de udda filmerna vägen ut ur huvudstaden. I Åbo är vi t.ex vana vid att smalare filmer - i synnerhet sådana som importeras av andra än Finnkino själv - dyker upp på repertoaren mycket sent, gärna t.ex på sommaren da den presumtiva studentpubliken är borta. Sällan ger man heller en film den tid den behöver för att hitta fram till sin publik - efter en vecka är den oftast försvunnen.
I Vasa - där Finnkino inte själv äger biograferna men samarbetar med den lokala biografkedjan - vägrade Finnkino att hyra ut filmer till filmcentrums biograf Ritz. Inte ens såna filmer som den lokala biografägaren ratat gavs till Ritz. Efter påtryckningar från Filmstiftelsen är det här problemet nu förhoppningsvis ur världen, men får stä som ett exempel på hur det kan gå när en monopolposition utnyttjas så klantigt och kortsiktigt som bara är möjligt.
Det är därför med nyfikenhet och en hel del förväntningar vi ser fram emot att Rautakirja-Finnkinos monopol nu äntligen bryts. Den svenska fiimjätten Sandrews - med bl.a. Claes Olsson och förre filmstiftelsechefen Jukka Vilhunen som samarbetspartners - är på väg in i Helsingfors med ett planerat elvasalongers biografkomplex. I f ramtidsstrategin ingår också andra orter i landet.
Den största positiva förändringen är att filmutbudet sannolikt kommer att breddas. Och eftersom antalet stora blockbusters är konstant, betyder det - förhoppningsvis - att biografkedjorna måste konkurera om den smalare, mer differentierade publiken - en publik som ganska långt är en outnyttjad resurs i Finland. I skenet av europeisk statistik kan vi påstå att fem miljoner finländska biobesökare årligen väntar på att rätt film skall finnas på rätt plats vid rätt tidpunkt. Hittills har den inte gjort det, varför antalet biobesök per invånare är bland de lägsta i Europa.
I Helsingfors räknar man med att så gott som samtliga övriga biografer förutom de två nya biografpalatsen plus Forum-komplexet får slå igen. Ändå tror jag att det i Helsingfors kan finns utrymme för små, långt specialiserade biografer. I städer som t.ex. Åbo och Tammerfors ryms däremot mindre företagare knappast in mellan två stora kedjor.
Landsbygdsbiograferna kan å sin sida dra nytta av det ökade utbudet filmtitlar, men deras framtid hänger i sista hand på att filmstiftelsen, statsmakten och lokala beslutsfattare inser sitt ansvar och förändrar sin nuvarande politik som närmast går ut på att ta död på de små biograferna.
En tillräkligt stor och seriös aktör som kan bryta Finnkinos biograf- och distributionsmonopol känns i det här läget ytterst välkommen. Ända kan det givetvis också gå allvarligt snett. För att förenkla scenariot kan vi säga, att det troligtvis går bra om de två stora kedjorna går in för att kämpa om fem miljoner NYA biobesök årligen, men troligtvis mycket dåligt om de går in för att konkurrera om de fem miljoner biobesök vi redan har.
DAG ANDERSSON
Filmjournalen 4 1996