Olika falla ödets lotter! Samtidigt som vår kulturminister delar ut ett extra bidrag på 200.000 mark åt pappersorganisationen Finlands filmklubbars förbund (SEKL) för att betala bort en del av de skulder de skaffat sig genom att konsekvent missköta sin ekonomi, sjunker återigen bidragen för de fungerande och skuldfria filmorganisationerna.
Trots att SEKL i tiden fick överlägset mest stöd av alla våra filmorganisationer - närmare en miljon per år som mest - lyckades de samtidigt skaffa sig skulder på närmare två miljoner. Hur det är överhuvudtaget möjligt är det tydligen ingen som bryr sig om. Den ansvarslösa skötseln av ekonomin lamslog verksamheten som till sist upphörde helt. En av de viktigaste förkämparna i finländsk filmkultur, grundad redan 1956 av bl.a. Jörn Donner, Jerker A. Eriksson och Aito Mäkinen kördes på några få år i botten av en ansvarslös och inkompetent ledning.
Jag tror att alla filmvänner i det här landet ser med sorg på den här utvecklingen. SEKL:s uppgifter sköts i dag av Filmklubbsservice i Åbo för en bråkdel av de medel som i tiderna beviljades SEKL.
Undervisningsministeriets eget expertorgan, filmkonstkommissionen, har klart tagit ställning mot att pengar ges till SEKL. Kulturminister Andersson lyckas däremot i dessa kärva tider trolla fram 200.000 mark till en organisation utan någon som helst verksamhet. 200.000 mark som belöning för att ha misskött sin ekonomi är inget annat än en skymf mot dem som med permitteringar och uppsägningar tvingas rätta munnen efter matsäcken.
Filmcentrum har hittills med nöd och näppe klarat sig utan dessa drastiska åtgärder, men i år går det inte längre; utan personalnedskärningar klarar vi inte av att balansera ekonomin. Men personalnedskärningar i en organisation med en och en halv anställd (plus köptjänster i Vasa) är inte nånting man gör utan att verksamheten blir lidande.
Hade minister Andersson i stället valt att t.ex. fördela summan mellan de åtta regionala filmcentren hade vår situation sett helt annorlunda ut. Så små är nämligen marginalerna i dag, att 25.000 mark kan avgöra om personal måste sägas upp eller inte, om en tidning kan fortsätta att utkomma, om en festival kan ordnas nästa år igen...
Vi lever i ekonomiskt kärva tider och det är naturligt att också filmkulturen får dra åt svångremmen. Men när de pengar som de aktiva filmorganisationerna sparar in genom permitteringar och nedskärningar i stället ges för att rädda skinnet på de som skrupellöst misskött sin ekonomi, ja då är det svårt att känna nån större solidaritet.
I denna lilla, men principiellt viktiga fråga, har vår kulturminster missat totalt. Hur han avgör de stora frågorna återstår att se. Nyligen tillsattes två arbetsgrupper _ en för att försöka bredda finansieringen av inhemsk film, en för att grunna på ett eventuellt filmmuséeum. Vi hoppas att ministern ger sig tid att grundligare sätta sig in i de här frågorna.
DAG ANDERSSON
Det kan knappast ha undgått någon av Filmjournalens läsare att tidningen är kraftigt försenad. Vad som skulle ha blivit FJ 4/95 har blivit 4/95-1/96. Det är som ni märker ett helt vanligt nummer, inget extratjockt dubbelnummer. Om vi försöker lura någon är det oss själva; det kändes liksom mera motiverat att jobba med nånting som kan dateras 1996. Prenumeranterna blir märkväl inte lidande, ni får fortfarande de nummer ni betalat för. Frågan är förstås hur det blivit så här.
Ett av svaren är - surprise, surprise - pengar. Eller rättare sagt bristen på pengar. Filmjournalens budget är vid det här laget så pressad att vi inte kan beställa material förutom i undantagsfall. Eller visst kan vi beställa, men knappast betala. Och det finns, tycker jag, gränser för hur långt man kan gå på den linjen. Även snåljåpen får dåligt samvete i något skede. Så har det här numret till 95 procent skrivits av Filmcentrums personal eller styrelsemedlemmar eller andra mer eller mindre intimt associerade personer som vi kan strunta i att betala. Tack och lov är det fråga om goda skribenter, men visst är det en absurd situation. Och framför allt tar det tid, då Filmcentrums verksamhet i övrigt samtidigt ska rulla.
Tidningen har nämligen ingen särskilt anställd redaktör. Sådan är verkligheten för kulturtidskriften (i den stora finlandssvenska tidskriftsutredningen går FJ visserligen under rubriken "medlems/organisationstidskrifter" medan epitetet "kulturtidskrifter" är förbehållet tidningar som Kontur, Horisont, Nya Argus m.fl.) Filmjournalen av idag.
Direkt tragikomiskt blir det då man drar en parallell till vår svenska kusin, Chaplin. I svensk press har det varit mycket snack om smärtsamma nedskärningar i tidningens budget. FJ deltar i sorgen, men inte utan ett besvärat smil på läpparna. Det framgår nämligen att budgeten - efter nedbantningen - för ett nummer av Chaplin motsvarar budgeten för ungefär två och ett halvt år (!) av Filmjournalen. Det ni.
KRISTER UGGELDAHL
Filmjournalen 4 1995 / 1 1996