Den finländska filmen är inne i ett brytningsskede. Den rätt snävt intellektuella filmkultur som tog vid då vår filmindustri slutligen kollapsade på 60-talet, får nu i sin tur ge vika för en mer populistisk och jordnära syn på filmen. Den här generationsväxlingen är smärtsam för många, men nödvändig för den inhemska filmens livskraft.
På 60- och 70-talen var den stora publiken inte så värst intresserad av film. Det var TV och TV-serier som gällde. Filmkulturen lämnades åt ett litet gäng entusiaster, och dessa entusiaster präglade inte bara våra filmtidningar och filmorganisationer utan också den inhemska filmproduktionen. Det var europeisk konstfilm som gällde.
På 80-talet ökade filmens popularitet igen. Det faktum att den nya åskådargenerationen valde att se filmerna på video eller satellitkanal gjorde kanske att de traditionella biografvännerna blev tagna på sängen. Plötsligt bara fanns en hel massa filmentusiaster som hade en helt annan syn på filmen och ett intresse för helt andra filmer. Filmvänner som aldrig läst Filmihullu (och som aldrig skulle komma på tanken att göra det) eller hört talas om Peter von Bagh. Det är den här generationen som nu måste fås aktivt med i vårt filmliv.
Men den processen är inte lätt. De äldre regssörerna försöker förtvivlat hålla sina positioner genom att göra filmer som de tror att skall nå den nya publiken. Hittills har ingen av dem lyckats. Regissörer "utifrån", typ Aleksi Mäkelä eller Timo Koivusalo, försöker man frysa ut.
Just nu syns den här processen som en stor trötthet i vår filmbransch. De flesta av våra beslutsfattare inser att en förändring behövs, men få orkar längre entusiasmeras. Ta t.ex filmens 100- års jubileum. Den prestigefyllda kommitté under Jörn Donners ledning som skulle skaffa fram pengar för firandet lyckades i stort inte göra mer än att i ett halvår slåss om vem som skall bli kommitténs sekreterare - några pengar har man inte lyckats få ihop.
Då känns det mycket bättre att tänka på den manuskripttävling som vi fått till stånd på finlandssvenskt håll. Ett brett samarbete för att släppa fram nya förmågor - det löser givetvis inte alla problem, men är ett initiativ i precis rätt riktning.
DAG ANDERSSON
Filmjournalen 4 1994