E
fter fyra magra år av ständiga nedskärningar i anslagen kan den finländska filmen nu plötsligt - och därtill rätt oväntat - se med lite större tillförsikt mot framtiden. I budgetförslaget för nästa år har nämligen anslagen för "filmkonstens befrämjande" stigit med sju miljoner mark, från 53 till 60. En ökning med över 13 procent. Om det här förslaget går igenom i riksdagen är filmstödet är 1997 uppe på nästan samma nivå som under rekordåren 1991 (61,7 miljoner) och 1992 (63,3 miljoner).Eftersom kulturanslagen som helhet föreslås öka med "bara" sju och en halv procent, så får väl filmen ses som en av de stora segrarna i kampen om kulturpengarna. Å andra sidan får filmen fortfarande endast sex procent av kulturkakan (mot t.ex musikens 25 procent och teaterns 24), så ännu finns det rum för förbättringar.
Men innan vi lyfter på hatten för kulturminister Claes Andersson och filmstiftelsens ledning, som tydligen lyckats bra i sitt lobbningsarbete, kan det vara på plats att vänta och se hur kulturministern tänkt fördela de 60 miljonerna. Det är nämligen inte bara filmproduktionen som finansieras ur den här potten.
Förutom produktion (och i viss mån distribution) används pengarna bl.a. till att hålla Filmstiftelsen rullande, till biografstöd, för att stöda olika filmorganisationer samt till olika filmkulturella projekt, typ filmfestivaler och -tidskrifter.
I offentligheten heter det nu att förhöjningen på sju miljoner oavkortat skall gå till filmproduktion. Visst är produktionen av ny inhemsk film det centrala i stödpolitiken - men inte det enda.
Därför vågar jag komma med en liten invändning.
En levande filmkultur är nånting mer än enbart produktion. Filmerna skall också möta sin publik, och helst under så goda tekniska förhållanden som möjligt. Till det behöver vi ett utvecklat biografnät, som kräver sin del av stödpengarna. För att stimulera intresset för film - och framförallt intresset för annorlunda, intressant och kvalitativt högstående film - behöver vi filmtidskrifter, filmlitteratur, filmklubbar, filmfestivalen, import av "smal" film och framförallt en satsning på barn och ungdom, typ Skolbio. Också den här sektorn är värd sin del av kakan. Och tycker vi att det är viktigt att också i fortsättningen visa film utanför de största städerna, bör vi satsa på det regionala arbetet som utförs av landets regionala filmsekreterare och filmcentran, bl.a. Finlandssvenskt fiimcentrum.
De filmkulturella sektorerna använder endast ca sex procent av filmstödet (medan produktionen far över 70 procent), så det är definitivt inte fråga om några stora pengar. Men eftersom det alltid rört sig om småsmulor för de enskilda projekten och organisationerna, är vi nu i en situation där varje liten minskning leder till drastiska åtgärder, som t.ex. filmcentrums tvåmånaders permittering av de anställda i somras.
De sju miljoner mark som tillförs filmen i nästa års budget är en välkommen signal som visar på ett verkligt intresse för att förbättra filmens ställning i Finland. Vi får nu hoppas att beslutsfattarna har så pass mycket helhetssyn att de inser att också det arbete som görs utanför inspelningsplatserna är värt sin del av kakan.
DAG ANDERSSON
Filmjournalen 3 1996