För ett par år sedan samlades på Svenska Kulturfondens initiativ en arbetsgrupp för att fundera på vad som kunde göras för att stöda den finlandssvenska filmkulturen. Svaret blev en manuskripttävling, vars första synliga resultat - Svart, vitt, rött - nyligen skördade sina första lagrar vid kortfilmsfestivalen i Tammerfors (se notis på annat ställe i tidningen).
När arbetsgruppen föreslog en manuskripttävling tog den fasta på en problematik som är gemensam för många europeiska länder. Bristen på bra och välgjorda historier som intresserar en större publik anses allmänt vara en av de viktigaste orsakerna till den europeiska filmens sviktande popularitet.
Att ordna tävlingen var definitivt inget misstag - det visar både det stora deltagandet och nu framgången för det vinnande bidraget. Däremot aktualiserade tävlingen ett annat problem som i sig kan vara betydligt svårare att råda bot på än bristen på intressanta manuskript.
En av manuskripttävlingens kungstankar var att åtminstone några av bidragen skulle sättas i produktion. Så skedde också med Camilla Roos' vinnande bidrag Svart, vitt, rött, som relativt snabbt efter tävlingens slut filmades av Claes Olsson. Däremot har det varit överraskande svårt att hitta regissörer som är villiga eller har möjlighet att filma de två andra prisbelönade bidragen.
Plötsligt befinner vi oss alltså i
den bakvända situationen där vi har färdiga manuskript med
finansieringen mer eller mindre i skick, men ingen regissör som
kan åta sig jobbet. I finska Finland eller i Sverige skulle en
sådan situation vara en skrattretande omöjlighet.
Felet ligger naturligtvis inte hos de regissörer vi har utan i
de regissörer vi inte har. De vi har har redan på många sätt
visat framfötterna. Felet är att de är så skrämmande få.
I Finland utbildas professionella
filmare på Konstindustriella högskolans avdelning för
filmkonst. Undervisning sker huvudsakligen på finska. Bland
dagens 140 studerande finns tre med svenska som modersmål. Till
videolinjen vid vid Konstskolan i Nykarleby - från och med
årsskiftet klassad som yrkeshögskola - sökte endast 17 elever,
av vilka 12 togs in. Och detta är den enda svenskspråkiga
utbildningslinjen på den här nivån. Motsvarande finska
utbildningar får ansökningar i hundratal.
Några har naturligtvis sökt sig till utbildningar i Sverige och
längre bort, men så väldigt många är de inte.
Samtidigt kan vi märka att t.ex. Skolbio är betydligt mindre populär bland finlandssvenskar än bland finskspråkiga. Vår tidningspress bevakning av den finlandssvenska filmscenen är oförtjänt svag. I hela Svenskfinland finns bara två fungerande filmklubbar. Filmfestivaler och andra specialvisningar intresserar bara ett fåtal. Oroväckande detaljer som alla pekar på en och samma sak: filmens status bland finlandssvenskarna är låg!
Filmen och överhuvudtaget den audiovisuella sektorn - de nya medierna inte att förglömma - är redan nu en konstform med mycket stor genomslagskraft och som i synnerhet tilltalar en ung publik. Och allt tyder på att dess betydelse bara kommer att öka. Om vi finlandssvenskar blir akterseglade på det här området kommer vi i framtiden - och framtiden är snart här - att ha mycket svårt att hävda oss kulturellt. Islänningarna insåg det här redan för tio, femton år sedan. De gjorde då filmen till en nationellt viktig fråga och producerar i dag ett flertal långfilmer per år, några av dem av hög internationell klass.
Vi har ingen finlandssvensk filmtradition att falla tillbaka på - men liksom islänningarna kan vi skapa en! Det behöver inte betyda flera långfilmer per år, men det bör betyda en klar höjning av filmens status i skolor, på tidningarnas kultursidor och bland beslutsfattare. Vi måste fundera på hur vi skall skola upp de regissörer som skall tillfredsställa morgondagens ökade behov och efterfrågan på alla slag av rörliga bilder: fiktioner, dokumentärer, animationer. musikvideos, multimedia...
En sak kan vi dock vara alldeles säkra på: nån kommer också i morgon att fylla våra huvuden med bilder. Ur finlandssvensk synvinkel är det bättre om åtminstone några av de här bilderna är våra egna.
DAG ANDERSSON
Filmjournalen 1 1997