F
inland har en av Europas lägsta biobesöksfrekvenser - ca ett besök per invånare/år - och ett synnerligen outvecklat biografnät. Beslutsfattarna gråter över det förra men gör samtidigt allt för att ta knäcken på ännu fler biografer. Något samband mellan antalet biobesök och biografernas antal vill man inte medge. Men: i Finland finns 330 biografsalonger, i Sverige 1.163. l Finland hittar vi fem städer och 277 kommuner utan biograf, i Sverige saknar åtta(!) kommuner biograf. Är nån förvånad över att svenskarna går dubbelt så ofta på bio som vi finländare?På värvintern beslöt filmstiftelsen förändra villkoren för det sk visningsstödet, sa att biografer som ger endast en föreställning per film faller utanför - nånting som drabbar biograferna på små orter med litet befolkningsunderlag. Nu fortsätter beslutsfattarna på samma linje.
I slutet av maj överlämnade den sk finansieringsarbetsgruppen sitt betänkande till kulturminister Andersson. Arbetsgruppen hade till uppgift att grunna på hur den finska filmproduktionen kunde utvecklas och finansieringen stärkas. Betänkandet komprimerades i tio punkter nio mycket löst formulerade floskler i stil med "De finländska produktionsbolagen stärks med hjälp av ett utvecklingsprogram" - och en mycket detaljerad: biograferna beläggs med en ny avgift!
Arbetsgruppens enda konkreta förslag är alltså en ny avgift för biograferna. Tanken är att sänka mervärdesskatten på biobiljetter frän tolv procent till sex, men i stället lägga på en tre procents avgift som skall gå till filmstiftelsen.
Filmstiftelsens och hela filmbranschens skyldighet är att kämpa för att mervärdesskatten på biobiljetter sänks till sex procent, vilket är den procentsats som gäller för all annan kulturverksamhet (som inte är hell befriad från skatt). Att samtidigt föreslä en annan - lät vara lägre - avgift i stället visar med all tydlighet vilken nonchalant inställning beslutsfattarna har till biografväsendet.
(Däremot innehåller betänkandet inga konkreta förslag om hur videobranschen eller televisionsbolagen kunde delta i filmfinansieringen. De är tydligen för fattiga för att delta i talkot.)
Biograferna anses inte längre viktiga för branschen - det är televisionen och videodistributionen som gäller. Ändå går tio mark av varje såld biografbiljett tillbaka till producenten. Det betyder i klartext att t.ex Markku Pölönens Kivenpyörittäjän kylä hämtade in ca tre miljoner mark - dvs hälften av filmens totalkostnader - från biografdistributionen. Om finländarna gick lika ofta på bio som svenskarna hade filmen täckt alla sina produktionskostnader med intäkterna från biograferna.
Den här uträkningen baserar sig på siffror publicerade i arbetsgruppens utredning. Samtidigt påstår man i samma text att inkomsterna frän filmdistributionen (biograf, video, TV) är så små att de närmast är försumbara. Ändå uppgick producenternas inkomster från biograf och videodistributionen år 1995 till över 1 1 miljoner mark - lägg därtill inkomsterna från televisionen, medan filmstiftelsens sammanlagda produktionsstöd uppgick till totalt ca 40 miljoner mark. Försumbart?
Biograferna är filmkulturens motor - så är det i filmgiganternas land USA med fyra biobesök per invånare och är - och så kunde det - och borde det - också vara i Finland. Biograferna behövs för filmernas marknadsföring, men det är också den plats där filmerna ges den överlägset bästa inramningen och det enda stället där filmens kvaliteter kommer till sin rätt. Vill vi utveckla och stärka filmkulturen är ett välfungerande, vältäckande och tekniskt högklassiga biografnät en grundförutsättning. Läget är oroväckande när inte ens filmbranschens egna beslutsfattare inser det här.
DAG ANDERSSON
Filmjournalen 1 1996