D
e första statistiska uppgifterna om filmåret 1993 har publicerats. Bland glädjeämnena finner vi att biografbesöken ökat från 5,4 miljoner år 1992 till 5,8 miljoner år 1993. Vidare meddelar Filmstiftelsen - inte utan stolthet - att finländsk film aldrig tidigare nått såna festivalframgångar utomlands som i fiol. Hela 31 finska filmer, mestadels kortfilmer och dokumentärer, fick pris eller hedersomnämnanden.Samtidigt kan vi emellertid läsa att andelen biografbesökare som valt att se en inhemsk film har sjunkit från 11 procent år 1992 till blygsamma 6,3 procent i fiol. Och detta trots att antalet inhemska långfilmer ökade från tio till tretton, och trots att både en Uuno Turhapuro och en Pekko Aika~ miespoika fanns inkluderade i repertoaren.
Det finns all anledning att glädja sig åt den finska filmens festivalframgångar, men det finns samtidigt minst lika stor anledning att bekymra sig för den finländska filmens nästan obefintliga publikkontakt på hemmaplan.
Filmen är vid sidan av populärmusiken vår "folkligaste" kulturform. Men medan hälften av alla skivköpare i dag väljer inhemsk musik har filmen inte på motsvarande sätt lyckats få kontakt med sin publik. Filmen har i motsats till musiken inte lyckats bli en del av vårt nationella medvetande.
Vi behöver inte gå längre än till Sverige för att finna en annan verklighet. Under år 1992 lyckades de tio mest sedda svenska filmerna samla inte mindre än 26 procent av landets alla biografbesök. Förra året var sämre, men siffrorna är likväl imponerande och borde ge branschen i Finland anledning till en liten jämförande studie.
Tekniskt sett har de finländska filmerna ingenting att förlora vid en jämförelse, men vad beträffar innehåll och attityd är skillnaderna stora. I Sverige har regissörerna på ett helt annat sätt än hos oss lyckats förankra sina filmer i en miljö och verklighet som känns sann och äkta för flertalet svenskar.
Hos oss tycks - fortfarande alltför många regissörer bekänna sig till myten om den missförstådda konstnären som helst inte skall ha nånting med det etablerade samhället att göra - filmen har blivit en subkultur. Filmerna kan vara hur välgjorda och konstnärligt nyskapande som helst, men till sitt ämnesval, karaktärer och konflikter är de oftast totalt ointressanta för andra än ett litet fåtal.
Ändå visar vår filmstatistik med all önskvärd tydlighet att den finländska publiken inte alls är ointresserad av inhemsk film. Under de senaste tio åren har flera fina filmer framgångsrikt lyckats konkurrera med Uuno Turhapuro.
Gemensamt för dem är en erfaren regissör som med en litterär förlaga som bas gör filmer vars karaktärer, miljöer och problematik känns angelägna för finländaren i gemen.
Mollberg, Kassila, Niskanen och Parikka har med filmer som Okänd soldat, Niskavuori, Elämän vonkamies, Vinterkriget, En dag i Osterbotten och Ameriikan raitti lockat många såna tittare till biograferna som de amerikanska och inhemska - "ungdomsfilmerna" inte lyckats med. Claes Olssons Akvariekärlek är ett liknande exempel, även om målpubliken där var just ungdomar.
Idag är det stora modeordet internationalisering. Det verkar som om filmskaparna och filmstiftelsen i rena rama desperationen övergett allt hopp om inhemska framgångar, och nu satsar benhårt på Europa. Men klarar vi inte av att göra filmer för vår egen publik, lär vi nog inte klara av att göra filmer för mellan- eller sydeuropéer heller. Festivalframgångar i all ära, men skall vi utomlands är det exportframgångarna som räknas.
Liksom andra länder är också Finland förtjänt av en egen inhemsk filmkultur. Att skapa en sån är trots allt inte omöjligt - det bevisar vår egen filmhistoria och exemplen från Sverige. En stark filmkultur är också den enda möjliga basen för utländska erövringsbesök. Ett första steg på den vägen är att inse att den finländska filmpubliken är nånting helt annat än filmregissörens studiekompisar.
DAG ANDERSSON
Filmjournalen 1 1994