Filmjournalen 3-1996

Yrke:klippare

Dialogen är roligast!

-- Våren 1984 sökte jag till filmskolan, jag skulle bli regissör. Jag skrev studenten året innan, och min plan var att söka 5 gånger till filmskolan. Jag tänkte att det kanske krävs en 4-5 försök innan jag skulle komma in. Så jag tänkte hinna med allt möjligt roligt under tiden jag väntade; studera, resa, och allt det där. Till min stora förvåning klarade jag mig genast vidare till sista uttagningsomgången vid inträdesproven. I det skedet fick man välja inriktning, och jag tänkte vara taktisk, hälften av de sökande ville in på regissörslinjen, jag valde klippet istället. Jag kom in.

Vi sitter vid ett köksbord i Tölö. Ur radion kommer ett telefonpratarprogram. Telefonen ringer regelbundet med frågor om jobb. Ullika svarar på mina frågor, lagar lunch åt sin dotter och talar i telefon. Tevattnet kokar på gasspisen.

-- Ursäkta röran, säger Ullika när jag kliver in genom dörren.

Jag har kommit hit för att ta reda på vem Ullika Enkell är. Som filmklippare är hon en viktig del i skaparprocessen kring en film. Hon är viktig, men hennes jobb försiggår i det tysta. Hon har klippt dokumentärer, Christian Lindblads Ripa ruostuu, reklamfilm, och de flesta av Antonia Ringboms filmer.

-- Nu efteråt är jag mycket nöjd med valet, vi lärde oss ett konkret hantverk. Jag tyckte synd om regieleverna. Det enda de kunde göra var att försöka komma på bra idéer i den fullständigt oinspirerande miljön som skolan utgjorde. Jag fick klippa andras filmer, det var lärorikt. Det är sen en annan sak att jag fastnade på den vägen. Ibland tänker jag att jag kanske borde skärpa mig och få nånting eget gjort.

Ser du på klippjobbet som ett yrke, något du bara gör, eller är det mer än så?

-- Jag saknar nog det, att jag skulle göra nåt alldeles eget. Jag har översatt andras texter och klippt andras filmer. Det kanske skulle göra gott att göra något eget också. Det är klart att jag som klippare har en viss konstnärlig frihet, vi är ju inga maskiner. Framför allt är det ett samarbete. Varje film är ett unikt arbete, man vet aldrig i förväg hur den kommer att gestalta sig. Utan vidare får jag ut mycket av jobbet också.

När kommer du in i en produktion? Är det i slutskedet, eller är det tidigare?

-- Det finns regissörer som vill att jag skall titta på bildmanuset och komma med kommentarer. Det finns klippare som skrivit om vikten att komma med i ett mycket tidigare skede av produktionen. Själv tycker jag det är hemskt jobbigt. Jag är van att hantera det material jag får och det tycker jag är det roliga med klippandet. Att försöka lösa den gåta, eller den ekvation, som materialet erbjuder. -- Det material jag jobbar med är som de färger en målare jobbar med. För mig är det det material jag får framför mig.
En del hävdar att klipparen borde ha mycket att säga till om i planeringsskedet. Jag har hemskt svårt att gestalta filmen i det skedet. Jag måste se det färdiga resultatet. Så för det mesta börjar jag rätt oförberedd. Ibland ser jag filmer som går i den stil som regissören tänkt sig, men det är inte mycket mer.
-- Den finns en oskriven lag (som kan ifrågasättas), som säger att regissören inte själv skall klippa sin film. Efter att ha gått igenom hela den långa förberedelse- och inspelningsprocessen är han/hon alldeles blind för sitt eget material. Klipparen kommer in som ett fräscht öga, som utan förutfattade meningar ser vad som faktiskt finns där, och vad som inte finns. Sen kan valen göras på basen av vad som finns, och inte på en massa förhandskärlekar som regissören kan ha. Jag skulle vilja tillägga att när klipparen kommer in, fräsch och utvilad för att ta sig an materialet så handlar det ofta om att göra om hela arbetet, gå igenom hela processen för att få ihop en första version. I ett visst skede är jag alldeles blind och utmattad och vet inte längre vad som behöver göras för att det skall fungera. Det finns i det skedet en massa döda ställen i filmen. Det är då regissören idealt sett skall vara utvilad. Han/hon skall ha fått ta ledigt från filmen, kanske rest utomlands, men åtminstone kopplat av. Nu skall regissören komma in och säga, ha, det är så här jag vill ha det.

Vad är det som gör en död punkt i en film?

-- Det är förstås helhetsstrukturen. Man kan kanske jämföra med nån slags modellering eller skulptur. Man jobbar hela tiden med helheter. Det är svårt att riktigt förklara. Jag blev ombedd att vara lärare i filmklipp nu i höst, men tackade nej. Jag vet inte vad jag skulle lära ut. Det kändes hemskt svårt att uttrycka det verbalt. Jag tror att en känsla för helhetsstrukturen är det som utmärker en bra klippare. Man behöver ett dramaturgiskt sinne för att se var de känslomässiga och berättartekniska tyngdpunkterna måste ligga.

Kan man lära sig detta, eller måste man ha anlag för intuition?

-- Jag tror att man kan lära sig mycket genom att se mycket film och analysera hur det är gjort. Men jag tror också att klippandet har vissa gemensamma drag med poesi, eller nån slags känsla för dynamik. Tid och rytm, det handlar om att hantera bildmassor.

Finns det några klippare du ser upp till?

-- Just den frågan jag var rädd för (skratt). Jag vet inte...jag tror att alla de klippare som blivit kända har blivit det tillsammans med regissören, det går inte att säga vad som är regissörens andel, och vad som är klipparens.

Ändå talar man sällan om klipparen. När man talar om Fellini kopplas han ofta ihop med Rota, de samverkade. Men klipparen nämns inte.

-- Man ser för sig en sån där liten altruistisk grå mus som sitter där kutryggad och jobbar från morgon till kväll. Och nåja, det är kanske sån man borde vara för det här jobbet. Det beror väldigt mycket på regissören hur arbetet gestaltar sig. Det kan bli hemskt jobbigt om samarbetet inte fungerar, om regissören vill påverka varje skarv.

Säg att du sitter i klipprummet och sätter ihop en scen. Vad är det som är svårt?

-- Oftast om man börjar, om det handlar om dialog, då börjar man med en version som skall innehålla det väsentliga, och som skall vara förståelig. Första versionen är sällan så tät och snabb. Sen putsar man, jobbar vidare. Ibland händer det att man klipper i nån slags inspiration. Man tänker "haha, nu säger han det här, sen håller han en liten paus, sen kommer...". På sätt och vis regisserar man medan man klipper. Därför är dialogklippning jätteroligt. Då får man agera lite själv också, och jobba med samma som skådespelare jobbar med, konstpauser, rytm, osv. Man får in mycket dramatik i en diskussion mellan till exempel tre människor genom att klippa in blickar och pauser. Där har man ganska stor makt som klippare. Oftast får man lov att gallra bland alla sina fina lösningar för att hålla uppe tempot. Så rytm och pausering är en nivå som man jobbar på. Sen det här med helbilder, närbilder osv, där måste man se vad som är motiverat att sätta in.

Motiverar du alla bilder då, eller sätter du in bilder som du gillar, som kanske inte är helt motiverade med tanke på berättelsen.

-- Både och. Jag klipper inte en gång med hjärnan, och sen en gång med hjärtat. Det går om lott. Alla aspekter spelar in. Men jag tror att det är hemskt viktigt att hålla fast vid en röd tråd, som kanske framför allt är känslomässig. Att man som klippare lever sig in i huvudpersonen, kanske väljer nån slags synvinkel eller puls som man följer. Det leder en genom det hela...det är lite svårt att beskriva med ord. Men det måste finnas något motiv för de val du gör.

Vad får du för förhållande till regissören? Ofta knyter regissören nära band med fotografen, och ibland kompositören, de utgör ett team som jobbar i film efter film. Hur är det med klipparen?

-- Samma sak gäller för klipparen. Själv har jag tyckt om att arbeta med samma människor. Det kan vara tungt i början, man har inte riktigt förtroende för varandra. Ofta ber jag om att få hålla på flera dagar ensam, då jag skapar mig en bild av materialet. Sen är det lättare att ha en åsikt och kunna diskutera med regissören, som ju redan känner materialet bra. Jag måste få tid på mig, och jag måste få vara ensamn för att kunna koncentrera mig. Det där att gå in i en film och fånga livspulsen, det är nästan omöjligt i sällskap. När vi har lärt känna varandra går det bättre. Jag väljer ganska noga vilka projekt jag vill jobba med, och vilka människor. Det betyder att jag säger nej till en del jobb, men jag måste känna nåt för projektet, eller regissören, för att orka göra jobbet. Att klippa kan sluka hela din tillvaro, det är intensivt och sker i långa pass.

Vad är tyngst med att klippa?

-- Jag tycker det fysiska är väldigt tungt. Att sitta så många timmar, det tar på ryggen. Att sitta så långa dagar, att sitta i mörkret om det är sommar, att sitta inne. Ibland önskar jag att jag skulle få stå bakom en disk och sälja wienerbröd istället. Det kan också vara svårt att hålla reda på ett stort material, speciellt i slutskedet. Hur man är har försökt, så tappar man ändå nånting. Fast det blir annorlunda nu med AVID.

Vad för egentligen AVID med sig?

-- Man måste ha koll på sina filer istället för sina bandsnuttar. Det är mycket lättare att pröva på olika lösningar. Jag tror att många experimentella lösningar har blivit ogjorda på film helt enkelt därför att klipparen inte har krafter kvar att försöka. Du ska veta var filmsnutten är, du förlorar synken, det tar en halvtimme bara för att prova, och till slut tittar regissören på det och säger "hmm, tänk om vi ändå skulle sätta in de här två rutorna till här...". Då håller sig även den tålmodigaste klippare för pannan i desperation. AVID är absolut en fördel för regissören, för friheten ökar. Man får ha en massa plötsliga infall.

Vad klipper du helst? vilken typ av film?

-- Förutom dialog tycker jag om att klippa dokumentärer. Där finns det större frihet, du jobbar i nära samarbete med regissören. Ofta jobbar ni utan ett givet bildmanus. Dokumentärer är på det sättet mest givande, men också svårast. Valen du gör är mycket viktigare. Du är på sätt och vis med om att skriva manus. Dina möjligheter att påverka är mycket större, om du till exempel vill ha bort en scen, eller byta ordningsföljd, så är det möjligt. I fiktion är man oftast ganska hårt knuten till manus.

-- Det är en stor frestelse att se alla bra underbara bilder och fina ögonblick. Man lägger märke till små detaljer när man kör bilderna i klippbordet, en obetalbar min, en komposition, ett ögonblick, sånt som åskådaren aldrig hinner lägga märke till. Det är lätt att börja läsa in allt mer i bilderna under arbetets lopp. Det kan vara hemskt svårt att avstå från vissa saker man har fäst sig vid. Man får nog kämpa med sina egna förtjusningar och ge upp mycket. Kill your darlings.

Johanni Larjanko

1996