| Solen försvinner mellan
höghusen, dessa övervuxna legoklossar. Hagalund
centrum, några minuter före sex. Gatorna är tomma,
bara enstaka steg ekar mellan husväggarna.
Sensommarvärmen ångar från motorvägen. Esbo Ciné tar
över kulturcentret. Banderollen hänger slak utanför
ingången. En gatumusiker spelar As time goes by framför
två av köpcentren. Alkisarna är tillfälligt
försvunna. Änder befolkar de gulnade gräsmattorna.
Ciné är en cykelfestival. Cykelstället är redan mer
än halvfullt. Förväntan hänger inte tung i luften.
Festivalsjälen svävar inte heller detta år som en
osalig ande över Esbo. Varför är det så? Varför
klagar alla på Esbo Ciné? Hur jaga fram anden ur
flaskan för att besjäla även denna festival? Detta har
jag lärt mig: Festivalsjälen är som en planta. Den
måste planteras på en bördig plats, odlas
omsorgsfullt, få tillräckligt med solljus och näring,
och tid på sig för att växa. Det skadar inte heller
att ha gröna fingrar. I flera år har vi i media påstått att det finns för många filmfestivaler. Att det inte finns plats för alla. Det är lätt att generalisera fram påståenden. Esbo Ciné ger sig inte. Som tur är. För det finns naturligtvis en social beställning på Esbo Ciné. Ingen annan satsar lika målmedvetet på att introducera europeisk film i Finland. Ingen annan når en sån här publik. Och med åren har andelen finska långfilmer ökat. Varje festival har sin kvarnsten. Den enda återkommande frågan i Sodankylä är; lägger festivalen ner nu. I Tammerfors frågas det varför finländska kortfilmer ser ut som de gör. Och Esbo får leva med medias påståenden om linjelöshet och själslöshet. Stereotypklichén hotar att bli en självuppfyllande profetia. I TV-intervjuer inför årets festival hör jag förklaringar med nästan desperata undertoner. Esbo lever på sina biljettinkomster, därav filmurvalet. Populära amerikanska blockbusters ger pengar i kassan, och en möjlighet att visa europeisk underground och sant freakiga rullar. Marknadskrafterna har sen länge dikterat villkoren, även för filmfestivaler. Och det ligger nåt nästan förödmjukande att behöva be om ursäkt i offentligheten för att man gör en festival. Så långt har det alltså gått. Att förklaringarna dessutom klingar för döva öron gör antagligen arrangörerna än mer frustrerade. Och publiken, den bara strömmar till. Esbo Cinés publik liknar ingen annan festivalpublik jag har sett. Den är "vanlig". Det kanske låter som en fördom. Låt mig förklara. Tammerfors kortfilmsfestival drar branschfolk, högskolestuderande och en mycket filmintresserad publik. Kärlek&Anarki drar ungdomar och filmfreaks. Sodankylä drar stambesökare med en nästan religiös intensitet. Men Esbo Ciné, de drar lite av varje. Folk av alla åldrar, folk som inte är specialintresserade av film. Folk som kanske går på en eller två filmer. Jag tippar att majoriteten av publiken inte skulle gå till nån av landets övriga festivaler. Så arrangörerna har inget att be om ursäkt för. De har lyckats. Samma tendens finns i många filmer, och i regissörers uttalanden om sina filmer. Jag hör meningar som: Vi hoppas att åskådaren skall kunna känna igen sig själv och leva sig in i våra huvudpersoners liv. Ja, detta är faktiskt en film med något för alla. Slutcitat. Fortfarande påstås dessutom de "konstnärliga" filmarna vara "svåra", "smala" och "elitistiska". Själv tror jag att denna framtvingade uppdelning är mycket skadlig för filmen som uttrycksmedel. Efter en sen visning reser vi
oss trötta och vandrar mot busshållplatsen. Lågmälda
samtal surrar i natten. Viljan att kommunicera är det
inget fel på. Vi rör oss i små grupper. |
| |
| |
| |
| |